Känner mig dömd av mitt barns rektor

Lärarna får säkert handledning av specialpedagog i hur de kan bemöta och hjälpa ert barn, så att ni kan ha hjälp av en föräldrautbildning är inte så långsökt. Vi människor är sociala varelser, och lär oss av varandra. Vi frågar andra om råd hur vi ska få barnen att sluta med napp, vad som är bästa blöjorna, hur man ska lära barnet att cykla, hur man ska få barnet att göra läxorna osv. De frågorna kan man prata med de flesta om, men om man har barn som har det lite extra jobbigt kanske inte kompisen eller grannen kan tillföra så mycket, och då kan det vara bra med en föräldrautbildning. Där kan man också få kontakt med andra föräldrar, och få känna att man inte är ensam.
Lite frågor:
Ser ni till att dottern håller vanliga rutiner när hon är hemma?
Hjälper till att hon får gjort skolarbetet?
Ser till att det inte är "för kul" att vara hemma, tex. genom att stänga av internet dagtid?
Om hon har något som det finns medicin för - får hon det?
Sedan undrar jag så klart vilken hjälp hon har fått och vad ni anser att hon skulle behöva!

Både ja och nej. I min mening var inte rektorns bemötande vare sig empatiskt eller givande för framtida samarbete. Det gör dock inte att allt han sa fel. Hemmasittare är ett psykosocialt problem och det är inte alls säkert att problematiken uppstått pga dålig struktur, svag gränssättning eller lösa rutiner. Däremot kan dessa faktorer vara avgörande verktyg till att kunna lösa problemet- givetvis ihop med annan professionell hjälp. Detta är inget skolan kan lösa själv, likaså är det orimligt att tro att vårdnadshavare ska kunna lösa situationen själva också. Därför är föräldrautbildning bra och ofta givande för hemmet. I alla olika fall med hemmasittare som jag arbetat med har vi alltid uppmuntrat vårdnadshavarna att delta i en sådan utbildning och för nästan alla så har det gett goda resultat. Detta gäller oavsett om det finns problem på hemmafronten eller inte, att få fördjupad kunskap om sitt barns situation, vägledning i hur man bör agera i olika situationer samt stöd och råd är inte något negativt. Sedan är det självklart inte alltid skolsituationen magiskt löser sig men det är en bit på vägen. Viktigt också att eftersom denna utbildning inte ges av skolan så kan faktiskt de hjälpa med insatser och råd om skolan faktiskt sviker i sitt ansvar för att lösa er situation. 

Det jag skulle göra om jag var du ts, är att när känslorna lagt sig lite kontakta rektorn igen, via telefon eller mail, och där lugnt och sakligt förklara hur du upplevde mötet. Skapa en ny dialog där ni är öppna från början med att du upplevde att rektorn menade på att detta är ert fel. För det finns ju faktiskt en möjlighet att detta endast var klumpigt och felaktigt uttryckt och inte alls så han menade och då är det ju onödigt att uppå allt annat ni har nu kring ert barn även gå runt med dessa negativa känslor. 

Vet att ni har det tufft nu och hoppas att ni får den hjälp och stöd ni har rätt till - men också att ni då tar den när den ges (föräldrautbildning är en sådan insats, inte kritik på ert föräldraskap). Önskar er allt väl!

Jag tycker att föräldrar har misslyckats om deras barn inte går till skolan. Det är inte barn som bestämmer.