Känner mig dömd av mitt barns rektor

Jag vet inte hur mycket jag har varit med mina barn i skolan, jag har som sagt engagerat mig. Jag ser knappt någon skillnad öht, jag blir nostalgisk för att jag känner igen allt. Vad menar du är den stora skillnaden? Jag har ett barn i mellan och ett barn i högstadiet.

Och tror att barnen hade suttit hemma på en pinnstol om ingen tröst och inget att göra fanns där hemma? Om föräldrar med kärlek och energi istället för bråk, tjat varvat med att tycka synd om, ihärdigt och envist gav det engagemang som krävdes för att få sitt barn till skolan?

Tror du att skolan var anpassad efter npf barn och personliga preferenser på 30-40-50-60-70 talen? Ryck upp dig för helvete. Människan klarar så oerhört jävla mycket med rätt förutsättningar, de förutsättningar förändrar ger. Det sitter barn i skolbänkar runtom i världen, där bomblarmet går fyra gånger om dagen. Tror du dom barnen blir daltade hemma för att det var stökigt i klassrummet? Skolan, busschauffören, fotbollstränaren, putin, donald Trump, klassens mobbare, den griniga bibliotekarien eller världen i stort kommer inte anpassa sig efter att ditt barn har svårt för röriga miljöer eller bara kan äta skalad potatis och kokt korv med ketchup. Lär barnen överleva, och att man kan må bra även om vissa saker inte går sin väg. 

Den bittra sanningen är att så många inte orkar ge äkta kärlek, ha riktiga dialoger, lyssna på sina barn. Så man ersätter det med fri skärmtid och att tycka synd om det stackars barnet. Inget barn, i någon situation, någonsin vill ha eller tjänar på ömkan. De vill ha uppbackning, trygghet och kärlek. Utöver det vill dom ha konsekventa föräldrar och veta vad som förväntas av dom, oavsett hur många diagnoser som spökar.

Det sa du inte men du kritiserade hur samhället är uppbyggt som det ser ut idag och ja..då står ju valet mellan att försöka förändra det vilket är betydligt svårare än att i stället fokusera på att förändra sig själv.

Jag borde kanske ha skrivit att " Ja nu är ju samhället som det är". DU behöver givetvis inte försöka förändra nåt för ingen kommer kunna göra det utan människor behöver lära sig att leva i det samhälle vi har och lära sina barn detsamma.

Vårt barn hade också magproblem. Pratade med hen och det fanns individer på skolan som mobbade. Vi bytte skola och har idag en tonåring som är en helt annan person.

Så enkelt är det såklart inte men som jag ser det finns det x anledningar.

1. Barnet blir mobbat och vill inte gå till skolan

2. Barnet har inga vänner och vill inte gå till skolan (för att det då känner sig som ett "dåligt" barn)

3. Barnet mår dåligt av hemmiljön (lös hemmaproblemen)

4. Barnet är deprimerad pga av kemisk obalans (mycket ovanligare precis som att kemisk obalans är mycket ovanligare hos vuxna än att det finns andra bakomliggande faktorer)

5. Barnet är helt enkelt lat. Lär barnet vad som krävs i livet.

TS och andra hemmasittande barns föräldrar. Vad uppger barnet för anledning till att de vill vara hemma? Hitta grundorsaken och börja där. Det är knappast rektorn som barnet har problem med.

Tack!

Ja vi får helt enkelt anpassa oss och ha individuella infallsvinklar till problem, mänskligheten är inte statisk. Alla får lära sig att runda stenarna i bäcken, istället för att simma motströms. Sen tar en del av oss konstigare vägar runt, men det är det som är livet 😎

Du kan inte ha vidare kunskaper. För mitt barn tog det 6 månader innan hen kunde komma upp i rekomenderad dos. Varje doshöjning har inneburit en temporär svacka. Trots stor förbättring i det psykiska måendet så är vägen tillbaka till en skolgång mycket mycket  lång. Läkare har bedömt att barnet inte klarar klassrumsundervisning och resurskolor finns inte i kommunen.

Hur ska "Ska vara i skolan" gå till hade du tänkt? Ska barnet hämtas av fyra straka vakter som bär barnet till skolan och vaktas där för att inte smita iväg eller ta livet av sig? Ska barnet behöva ligga på golvet och skaka av ångest inför klasskamraterna som har lektion? Eller ska barnet låsas in i ett eget rum? 

Oj, trodde du verkligen att det var så enkelt? Du begriper nog inte hur idiotförklarande den meningen är. Jag har förklara för dig hur det fungerade när jag var ung och hur det funkade på alla som jag kände som hade samma regler. Men jag antar att 80-talsbarnen var stora undantag. Varför måste du då skriva en sån korkad fråga? Uppenbarligen har det ju funkat en gång i tiden, så det är knappast något jag tror eller hur? Faktum är att tidigare generationer verkar ha fått bita ihop mer än dagens.

 Men eftersom du verka ha svårigheter att förstå VAD jag skriver och dess innebörd, så lägger jag inte ner mer tid på dig. 

Nä precis så är det ju.

Det funkar inte att dra täcket över huvudet när livet ger en motgångar. Med det sagt så ska man inte heller kämpa sig blodig till vilket pris som helst utan man ska ju veta när man behöver ta stöd från omgivningen eller vården och när man kan lösa det själv. Axla ansvar över sig själv.

Och har man barn med NPF-problem behöver man kanske lite tidigare börja lära barnet detta egenansvar över sina känslor och beteenden så att de har verktygen för att hantera livet i vuxen ålder. Det är bara att prata, prata om känslor och nöta, nöta in rätt och fel beteenden. Och det är inget "bara". Det kräver mycket tid och jobb från föräldrarna såklart.