Känner mig dömd av mitt barns rektor

Det finns väl distansundervisning idag;

sverigesradio.se/artikel/distansundervisning-ska-hjalpa-hemmasittare

Fattar inte att man i Sverige generellt är så emot olika läroformer.

För mitt barn är det så att när hen är hemma är det inte för att skolan är tråkig. Skolan ger hen svår ångest. När det var som värst låg hen och skakade eller rusade runt, runt i panik. Och sen tar det lång tid innan ångesten lägger sig. Under tiden kan hen inte äta, inte kommunicera särskilt bra. 

Precis som Mor beskriver det var det verkligen inte roligt för mitt barn när hen var hemma. Hen har/hade stark ångest och det är förlamande och allt annat än roligt. Mitt barn är lydigt och vill följa regler. Det gör det ännu jobbigare för hen, för hen vet ju att man ska gå till skolan. Och hen tvingar sig dit så myckrt det går. 

I början, innan hen fått så stora ångestproblem, försökte vi ta bort kul grejer som internet tex, men diciplin hjälper inte mot psykisk ohälsa. Och framför allt hjälper inte diciplin i hemmet mot en skolmiljö som barnet inte klarar av. 

Jag tror att man börjar i fel ände när man frågar sig varför barn och ungdomar är hemma från skolan så mycket. Jag tror att man ska ställa frågan: vad är det i skolan som gör att så många barn och unga far illa där? Det är i hög grad barn med npf som blir hemmasittare. Vad är det som förändrats i skolan som gör att dessa barn bryts ner av att vara där? 

Mitt barn tycker om sina kompisar, lärare och skolämnen. Men klarar inte av skolmiljön. 

Man är generellt försiktig med att ge psykofarmaka till barn. Mitt barn har mått dåligt i tre år och först nu är det på tal. Det är generellt bättre att lära sig hantera ångest än att medicinera bort den.

En vuxen kan tex byta jobb för att komma från en skadlig miljö och på så vis må bättre igen. Eller bli sjukskriven vid behov. Men barnen har skolplikt. Det driver på barn och föräldrar att fortsätta i skolan när barnet egentligen hade mått bra av tex deltidssjukskrivning, som vuxna i samma situation kan få. Deltidssjukskrivningar som skyddar från totalkrasch. 

SSRI, som ges mot både ångest och depression, funkar inte som antibiotika - att man äter det och så går det över. Man kan tex få insättningsproblem med ökade svårigheter och det handlar om ett långsamt lindrande av symptom snarare än tillfrisknande. SSRI kan lyfta upp en från de djupaste mörkren. Men du blir ju inte glad och lycklig av det. 

Jag säger detsamma! 

För vissa tror jag att distansundervisning vore jättebra. Men generellt behöver barn och unga umgås med jämnåriga för att utvecklas socialt på ett bra sätt. Att kunna ha vissa ämnen i skolan och vissa på distans hade passat mitt barn jättebra. 

Det är väldigt märkligt. Om barnen är så känsliga , hur skall de klara arbetslivet? 

Jag tror problemen börjar tidigare, jag tror inte det är skolans fel enbart. Känsliga barn kanske skadas av en stressig barndom i stora dagisgrupper och med stressade föräldrar som inte får ihop livspusslet.

Större möjligheter för föräldrar att jobba deltid så att barnen inte behöver gå mer än sex sju timmar på förskola innan de är fyra år, då tror jag fler barn skulle må bättre. 

Arbetslivet är mycket lugnare än skolan! Hur ofta skriker tex folk åt varandra på ditt jobb? Hur många springer i korridorerna på ett vanligt kontor? Ljudvolymen på en skolgård kan vara jättehög. Tänk om vanliga kontorsnisssr skulle ha sånt oljud omkring sig varje paus och lunchrast. Jag tror att de flesta skulle bli knäppa. 

Ett klassrum är en mycket stökigare miljö än de av många så hatade kontorslandskapen. Där har man åtminstone en skärmvägg mellan sig och bänkgrannen. I skolan ser och hör du hela tiden vad klasskompisarna gör. Har du då svårt att sortera intryck blir det jättestökigt.