Känner mig dömd av mitt barns rektor

Ett klassrum är en mycket stökigare miljö än de av många så hatade kontorslandskapen. Där har man åtminstone en skärmvägg mellan sig och bänkgrannen. I skolan ser och hör du hela tiden vad klasskompisarna gör. Har du då svårt att sortera intryck blir det jättestökigt. 

Med så mycket som har skrivits om hemmasittare på sistone så är jag förvånad över att okunskapen är så stor. "De får vara hemma för att föräldrarna är lata, för att de får sitta med datorn, mina barn förstår minsann att man måste gå till skolan, på min tid fanns inte det här". 

Det finns nog ingen hemmasittare som inte har burits in i skolbyggnaden i alla fall en gång för att man som förälder har tänkt "bara hen förstår att hen inte har något val så kommer det lösa sig". 

Ta ifrån alla skärmar "bara hen har tråkigt hemma så kommer hen vilja gå till skolan". 

"På min tid fanns minsann inte det här problemet". Nej, för på din tid så såg skolan helt annorlunda ut. Lite skillnader i dagens skola jämfört med tidigare som alla är som gjorda för att slå ut barn med npf: 

Det är väldigt märkligt. Om barnen är så känsliga , hur skall de klara arbetslivet? 

Med så mycket som har skrivits om hemmasittare på sistone så är jag förvånad över att okunskapen är så stor. "De får vara hemma för att föräldrarna är lata, för att de får sitta med datorn, mina barn förstår minsann att man måste gå till skolan, på min tid fanns inte det här". 

Det finns nog ingen hemmasittare som inte har burits in i skolbyggnaden i alla fall en gång för att man som förälder har tänkt "bara hen förstår att hen inte har något val så kommer det lösa sig". 

Ta ifrån alla skärmar "bara hen har tråkigt hemma så kommer hen vilja gå till skolan". 

"På min tid fanns minsann inte det här problemet". Nej, för på din tid så såg skolan helt annorlunda ut. Lite skillnader i dagens skola jämfört med tidigare som alla är som gjorda för att slå ut barn med npf: 

Jag är drygt 30, skolan har förändrats marginellt sedan jag var barn. ADHD fick jag som diagnos som ung vuxen, så jag vet hur svårt det kan vara. Men det är ett faktum att inte en enda var hemmastittare ur min generation, förutom ett par i gymnasiet som levde i dysfunktionella familjer.

Jag hade blivit hemmasittare om jag hade haft föräldrar från nutid. Det var ingen som tycke synd om mig, och satan vad glad jag är över det idag. Den eviga ställningen att man ursäktar sitt barn med diagnoser, med skolmiljön, med dåliga kompisar etc är själva sinnebilden av äkta curling. Sen växer barnen upp i tron om att omvärlden kommer att anpassa sig efter deras behov, och när sanningen visar sig, världen är en rätt svår plats emellanåt, hamnar som i depression och självskadebeteende.

Bara det faktum att barn idag får fri lejd att sitta vid skärmar när de här hemma gör ju att det är där de hittar tröst och belöningssystem istället för att möta de riktiga problemen och utvecklas. Här har vi inte haft en skärmtimme på en sjukdag, och ingen unge har lidit av det. De vet att är man hemma är man sjuk på riktigt, så själva undviker dom till sista stund att stanna hemma, vi får beröm på båda skolorna för högsta närvaro i klassen.

Betyder det att vi har det enkelt, och lättanpassade barn utan problem? Nej. Ena sonen har ärvt min adhd, vilket vi aktivt varje dag jobbar med att göra till en tillgång, så som det har varit för mig. Skulle vi släppa bollen skulle det gå utför fort, föräldraskap är ett heltidsengagemang och du har inte möjlighet att bara skita i det när det är motvind

Grunden är att lära barnen att världen är dynamisk, det kommer gå upp och det kommer gå ner, det kommer vara glädje och tårar. Lär era barn att flyta med så gott det går oavsett situation, och att ibland misslyckas man. Lär dom att hemma finns oändligt med kärlek och stöd, men det finns ingen ömkan. Är en lärare orättvis, en klasskamrat elak, se det som en möjlighet att lära era barn om hur andra människor fungerar, och hur man själv kan ta ansvar över sina känslor. Istället för att bli nån jävla Karen som tar upp kampen mot samhällsstrukturen. 

Alla barn är olika, och vissa miljöer passar inte för hela skaran. Nej men är det så jävla illa att det är skadligt, då får du som förälder ta ansvar att hitta en bättre skola, flytta, följ med som stöd i skolan, eller vad som helst! Ni är såna mähän vissa av er, och ni för över det på era barn.

Jag begår misstag varje dag jag med, men jag får applicera samma sak på mig själv, jag kan inte skylla på omvärlden, för den kan jag inte förändra. Det jag har makt över är mina egna beteenden och mitt sätt att hantera saker.

För mitt barn är det så att när hen är hemma är det inte för att skolan är tråkig. Skolan ger hen svår ångest. När det var som värst låg hen och skakade eller rusade runt, runt i panik. Och sen tar det lång tid innan ångesten lägger sig. Under tiden kan hen inte äta, inte kommunicera särskilt bra. 

Precis som Mor beskriver det var det verkligen inte roligt för mitt barn när hen var hemma. Hen har/hade stark ångest och det är förlamande och allt annat än roligt. Mitt barn är lydigt och vill följa regler. Det gör det ännu jobbigare för hen, för hen vet ju att man ska gå till skolan. Och hen tvingar sig dit så myckrt det går. 

I början, innan hen fått så stora ångestproblem, försökte vi ta bort kul grejer som internet tex, men diciplin hjälper inte mot psykisk ohälsa. Och framför allt hjälper inte diciplin i hemmet mot en skolmiljö som barnet inte klarar av. 

Jag tror att man börjar i fel ände när man frågar sig varför barn och ungdomar är hemma från skolan så mycket. Jag tror att man ska ställa frågan: vad är det i skolan som gör att så många barn och unga far illa där? Det är i hög grad barn med npf som blir hemmasittare. Vad är det som förändrats i skolan som gör att dessa barn bryts ner av att vara där? 

Mitt barn tycker om sina kompisar, lärare och skolämnen. Men klarar inte av skolmiljön. 

Okej, lycka till med att förändra samhället.

Det där känner jag igen och även ett av mina barn. Hur hjälper jag mitt barn? Med att berätta att hen är normal som känner så och lär hen verktygen att anpassa sig till verkligheten. Det är betydligt enklare än att stånga sig blodig mot ett system som ser ut som det gör idag.

Vad som inte funkar är att gnälla, klaga och skylla på NPF-barn. Ja, de kommer alltid ha det tuffare och har alltid haft det tuffare men med rätt föräldrar blir det vuxna av NPF-barnen också.

Jag är drygt 30, skolan har förändrats marginellt sedan jag var barn. ADHD fick jag som diagnos som ung vuxen, så jag vet hur svårt det kan vara. Men det är ett faktum att inte en enda var hemmastittare ur min generation, förutom ett par i gymnasiet som levde i dysfunktionella familjer.

Jag hade blivit hemmasittare om jag hade haft föräldrar från nutid. Det var ingen som tycke synd om mig, och satan vad glad jag är över det idag. Den eviga ställningen att man ursäktar sitt barn med diagnoser, med skolmiljön, med dåliga kompisar etc är själva sinnebilden av äkta curling. Sen växer barnen upp i tron om att omvärlden kommer att anpassa sig efter deras behov, och när sanningen visar sig, världen är en rätt svår plats emellanåt, hamnar som i depression och självskadebeteende.

Bara det faktum att barn idag får fri lejd att sitta vid skärmar när de här hemma gör ju att det är där de hittar tröst och belöningssystem istället för att möta de riktiga problemen och utvecklas. Här har vi inte haft en skärmtimme på en sjukdag, och ingen unge har lidit av det. De vet att är man hemma är man sjuk på riktigt, så själva undviker dom till sista stund att stanna hemma, vi får beröm på båda skolorna för högsta närvaro i klassen.

Betyder det att vi har det enkelt, och lättanpassade barn utan problem? Nej. Ena sonen har ärvt min adhd, vilket vi aktivt varje dag jobbar med att göra till en tillgång, så som det har varit för mig. Skulle vi släppa bollen skulle det gå utför fort, föräldraskap är ett heltidsengagemang och du har inte möjlighet att bara skita i det när det är motvind

Grunden är att lära barnen att världen är dynamisk, det kommer gå upp och det kommer gå ner, det kommer vara glädje och tårar. Lär era barn att flyta med så gott det går oavsett situation, och att ibland misslyckas man. Lär dom att hemma finns oändligt med kärlek och stöd, men det finns ingen ömkan. Är en lärare orättvis, en klasskamrat elak, se det som en möjlighet att lära era barn om hur andra människor fungerar, och hur man själv kan ta ansvar över sina känslor. Istället för att bli nån jävla Karen som tar upp kampen mot samhällsstrukturen. 

Alla barn är olika, och vissa miljöer passar inte för hela skaran. Nej men är det så jävla illa att det är skadligt, då får du som förälder ta ansvar att hitta en bättre skola, flytta, följ med som stöd i skolan, eller vad som helst! Ni är såna mähän vissa av er, och ni för över det på era barn.

Jag begår misstag varje dag jag med, men jag får applicera samma sak på mig själv, jag kan inte skylla på omvärlden, för den kan jag inte förändra. Det jag har makt över är mina egna beteenden och mitt sätt att hantera saker.