Känner mig dömd av mitt barns rektor

Både ja och nej. I min mening var inte rektorns bemötande vare sig empatiskt eller givande för framtida samarbete. Det gör dock inte att allt han sa fel. Hemmasittare är ett psykosocialt problem och det är inte alls säkert att problematiken uppstått pga dålig struktur, svag gränssättning eller lösa rutiner. Däremot kan dessa faktorer vara avgörande verktyg till att kunna lösa problemet- givetvis ihop med annan professionell hjälp. Detta är inget skolan kan lösa själv, likaså är det orimligt att tro att vårdnadshavare ska kunna lösa situationen själva också. Därför är föräldrautbildning bra och ofta givande för hemmet. I alla olika fall med hemmasittare som jag arbetat med har vi alltid uppmuntrat vårdnadshavarna att delta i en sådan utbildning och för nästan alla så har det gett goda resultat. Detta gäller oavsett om det finns problem på hemmafronten eller inte, att få fördjupad kunskap om sitt barns situation, vägledning i hur man bör agera i olika situationer samt stöd och råd är inte något negativt. Sedan är det självklart inte alltid skolsituationen magiskt löser sig men det är en bit på vägen. Viktigt också att eftersom denna utbildning inte ges av skolan så kan faktiskt de hjälpa med insatser och råd om skolan faktiskt sviker i sitt ansvar för att lösa er situation. 

Det jag skulle göra om jag var du ts, är att när känslorna lagt sig lite kontakta rektorn igen, via telefon eller mail, och där lugnt och sakligt förklara hur du upplevde mötet. Skapa en ny dialog där ni är öppna från början med att du upplevde att rektorn menade på att detta är ert fel. För det finns ju faktiskt en möjlighet att detta endast var klumpigt och felaktigt uttryckt och inte alls så han menade och då är det ju onödigt att uppå allt annat ni har nu kring ert barn även gå runt med dessa negativa känslor. 

Vet att ni har det tufft nu och hoppas att ni får den hjälp och stöd ni har rätt till - men också att ni då tar den när den ges (föräldrautbildning är en sådan insats, inte kritik på ert föräldraskap). Önskar er allt väl!

Jag tycker att föräldrar har misslyckats om deras barn inte går till skolan. Det är inte barn som bestämmer.  

Vad skall skolan göra för anpassningar?
Vad är rätt bemötande?

Var har du grund för dessa påståenden om hur skolan har behandlat ts barn?

Det kan ju vara så att skolan bedömer just ert barn som fullständigt kapabel men jäkligt bekväm och att ni föräldrar är för eftergivna som låter honom sitta hemma från skolan.

Om ni väljer att kontakta soc eller andra instanser för föräldrakurser är upp till er (Komet är en kurs som har bra rykte), men just när det gäller hemmasittare kan inte skolan göra så mycket, och ansvaret ligger inte heller på skolan att få dit barnet utan på vårdnadshavarna. Skolan kan erbjuda en trygg miljö och praktiska lösningar, men det förutsätter att barnet är på plats.

Vi får veta vad skolan har för regler och hur de fungerar där. Oavsett vad det är föräldrar ansvar att uppfostra barn. Skolan ger lite men det är föräldrar som gör största jobbet. Man behöver inte bara göra barn och lämna ansvar till skolan. 
Det är bara ditt barn som verkar vara hemma sittare, andra barn går ju till samma skolan. 
Du får dubbel kolla hur du uppfostra ditt barn, det kanske finns brist någonstans. Om rektor rådde er att gå till familjutbildning det har kommit på en annan nivå. 

När jaggick i skolan på sjuttiotalet och åttiotalet fanns inga hemmasittare. Inte i min skola i alla fall. Vad är det som hänt som gör att barnen NU blir sjuka? Lärare idag är väl mjuka och snälla? Inga lärare som skriker , slår barnen eller tvingar dem att stå i skamvrån . Det är ju knappast som i filmen Hets från 1944?

Varför har ni misslyckats med att få barnet att förstå att det inte är ett alternativ att inte gå till skolan?

Absolut inte, tyckte jag var tydlig i mitt inlägg att jag inte tycker att det beror på hemmet - för just fenomenet hemmasittare, finns givetvis händelser som kan ske i hemmet som leder till att en elev blir hemmasittare men då är det en biprodukt och inte grundproblemet. Precis som mobbning också kan leda till detta och då är det grundproblemet och då såklart ett skolproblem. Men om det var otydligt ber jag om ursäkt. Däremot så är hemmet av lika stor vikt som skolan för att lösa situationen - oftast större. Att det finns ett gott samarbete. För jag kan stötta, sätta in anpassningar, ordna sip-möten, möta upp på väg till skolan osv men om inte hemmet jobbar med mig eller i värsta fall emot mig så kommer jag inte kunna hjälpa. Jag är ju inte i hemmet och inte heller elevens primära anknytningsperson. 

Kan ju absolut inte uttala mig om de utbildningar du gått på - om det är din upplevelse så är det ju så. Däremot är min erfarenhet annorlunda och jag har även mött många hem som också inte anser att det gett något men ändå så kan jag som personal märka positiva förändringar efter dessa utbildningar. Jag tänker att ibland är dessa viktiga just för stöd och råd men också för att skapa en känsla att vi är i detta tillsammans - inte ett vi mot skolan utan vi alla jobbar mot samma mål. 

Ni bad ju om hjälp från skolan håll och hjälpen var ju en föräldrautbildning? Varför gnäller du då för? Ni behöver hjälp i ert föräldraskap för att få barnet till skolan, då blev ni erbjuden en utbildning för att hjälpa med det. Det låter ju som exakt det ni behöver. Förstår verkligen inte vad du hade förväntat dig här? 

Börja ta ditt ansvar som förälder nu och gör ditt yttersta för att faktiskt få barnet till skolan. Första steget är att gå till utbildningen. Svälj stoltheten och se vad de erbjuder istället. 

Har föräldrarna noll asvar eller? Vad är ens det värsta som kan hända av att gå en utbildning? Hur kan man ens prioritera sitt eget ego mer än ens barns hälsa och framtid? Ingen förlorar på att föräldrarna går en utbildning när barnet har det jobbigt. Att man går med på en utbildning betyder ju inte heller att man är en kass förälder som inte kan något alls, men det är ju ett faktum att barnet och föräldrarna behöver stöd och hjälp under den här perioden.

Att sitta och tjafsa om att allt ansvar ligger på lärarna och skolan är så jävla barnsligt att jag vet inte vad. Herregud, hur svårt är det egentligen att jobba hårt för ens barns skull? 

Ett tips är att berätta för skolan hur ni jobbar hemma. Det har vi gjort och då märker de ju att man har en strategi (om ni har det alltså - om inte är det ju läge att gå den där utbildningen). De dagar vårt barn inte kommer iväg till skolan brukar vi mejla klassmentorn och berätta i grova drag hur morgonen sett ut. Det gör att läraren bättre förstår barnets reaktioner, vad som är svårt och vad som funkar bra. Skolan och psykiatrin har träffats några gånger, ibland med oss föräldrar, ibland utan. Då får de också bekräftat från vården att vi har ett bra arbetssätt hemma. 

Jag är nyfiken på varför hemmasittare blivit ett allt större problem. När jag var yngre, på 90-talet, fanns inte dessa barn eller så kallades de för skolkare. Finns det någon som vet varför det verka bli fler och fler barn som sitter hemma? Jag fick snällt gå till skolan hur dåligt  jag än mådde. Bra eller inte? Både och. Nu är detta bara min åsikt, men när det gäller skolan, så får elever bestämma mer. Om en elev mår dåligt, så verkar det mer acceptabelt än tidigare. Det låter finare med en hemmasittare, än en skolkare. Men sen samtidigt. Man kan inte bära iväg en elev till skolan. Men om jag inte gick till skolan, så togs förmåner bort. Kunde jag inte gå till skolan, så orkade jag inte heller göra roligare saker på fritiden. 

Dessa elever ska inte gå i vanlig skola. De får ha en egen Och gå med likasinnade. Fattar du hur mycket resurser det går åt till alla dessa anpassningar till alla olika elever. Då är det bättre att de går i egen skola. 

Ok. Då funkade det väl bara på barn jag kände och som jag var. Gjorde jag inte sånt jag tyckte var jobbigt eller tråkigt, så fick jag inte göra sånt som var roligt heller. Det motiverade i alla fall mig och även barn och ungdomar som hade samma regler. Men fortfarande förstår jag inte varför det är svårare att få barn till skolan idag, än tidigare. 

Det är väldigt märkligt. Om barnen är så känsliga , hur skall de klara arbetslivet? 

Jag tror problemen börjar tidigare, jag tror inte det är skolans fel enbart. Känsliga barn kanske skadas av en stressig barndom i stora dagisgrupper och med stressade föräldrar som inte får ihop livspusslet.

Det finns medicinering mot depression. Eller beror det på annat? Men hemma ska de inte vara. 

Men alltså vad föreslår du då i stället för den vård som "vi" föreskriver?

Ja, vårdköerna är långa och man får vänta men under tiden får man ju aktivt jobba med sitt barn.

Vi har gjort ett massivt jobb med vårt barn som idag är välfungerande. Barnets kompis däremot som också har adhd har äldre curlande föräldrar som bara tagit emot att han beter sig illa mot dem och andra. Han går det tyvärr inte så bra för. De strök medhårs i åratal och ursäktade hans beteende.

Jag fattar att föräldraförmågan sviktar ibland när det blir så tungt för det ÄR tungt, men då finns stöd att få från t.ex. socialtjänsten om man själv inte mäktar med uppfostran.

Det handlar ju i grund och botten om att bygga en grund för barnet att kunna bli självständigt en dag i oavsett samhällle. Sluta dalta är mitt bästa råd.

 

Vad jag föreslår istället för vård? Som om jag skulle vara emot vård menar du? Vi har hitintills betalat ca 60.000 kr för privat vård och mer kommer det att bli. Alla har dock inte den möjligheten. Trots att vi har gedigen vård så kan de inte utföra mirakel. Barnet har nu, 7 månader efter insaatt medicinering, börjat må bättre, men vägen tillbaka till en skolgång ser inte så ljus ut, inte just nu i alla fall.

Vi stöttar barnet hela tiden och får råd av psykolog.

Barnet beter sig aldrig illa mot oss. Det finns inget att ursäkta. Barnet är noga med regler och väl medveten om skolplikten. Barnet har inte valt att vara hemma, utan det går helt enkelt inte.

Socialtjänsten som du föreslår kan ibland ge bra hjälp, men det är lite av ett lotteri. Ofta så kan de sakna rätt kompetens om npf och då bli en belastning och stjälp istället Det är inte uppfostran det handlar om.