Känner mig dömd av mitt barns rektor

Jobbar ni med skolans specialpedagog? Det är de som är utbildade i det här och ska veta vad för metoder som finns för att anpassa undervisningen så att ditt barn klarar av den. 

Vad har ni för hjälp från psykiatrin? Elevhälsan? 

Har ni någon grupp som arbetar med barn med problematisk skolfrånvaro i er kommun? 

Vi har jobbat med alla dessa fyra och de har varit stor hjälp att förklara för rektorn vad skolan behöver göra och när skolan måste backa och sänka kraven på barnet. Skolan vill gärna driva på, men det är verkligen inte det bästa för många av de här barnen/ungdomarna. 

Vi haft tur med skolor och inte alls stött på de problem ni har utan upplever att vi kan samarbeta bra med skolan. Rektorn är öppen för samverkan med BUP mfl. Lyssnar på vad de rekommenderar. De enda som sabbat för vårt barn är Soc. De hade ingen koll alls och förstörde jättemycket innan de insåg att de inte hade mandat att lägga sig i längre. Men det verkar vara väldigt olika beroende på kommun och handläggare hur Soc reagerar. Lite lotteri. Men generellt är de dåligt insatta i npf och rätt dåliga på att samarbeta med psykiatrin (framkommer i alldeles ny forskning). 

Som förälder måste du driva allt stödarbete kring barnet själv. Det går inte att tro att skolan vet vad som går och bör göras. Läs på om ditt barns funktionsnedsättning. Läs på altuell forskning. Ligg på hos skolan mfl om att de måste göra sin del, kom med konkreta förslag på förändringar ni själva tror på. Involvera barnet och var lyhörd för vad hen själv säger sig behöva. Jsg upplever att det har varit jätteviktigt för mitt barn att lära känna sig själv och aktivt tänka på vad hen behöver för att må bra. 

Om du skulle ha nytta av en föräldrautbildning är svårt för mig att avgöra. Viktigt är i så fall att den inriktar sig på barn med den typen av svårigheter som ditt barn har. 

Har ditt barn fler problem? Självskador, ensamhet, fobier, ångest, problem med sömn eller mat etc? 

Det är svårt att jobba med skolan om inte grundläggade saker som tex sömn och mat fungerar. När vårt barn var hemma på heltid var vi noga med att gå upp samma tid som vanligt, klä sig, äta, sköta hygien osv. Försökte komma ut en stund varje dag. Det gäller att hålla fast vid allt normalt som man kan hålla fast vid så att barnet inte tappar ännu mer. 

Det är inte alls säkert att de jobbar med specialpedagogen. Vi behövde be om det för att hon skulle kopplas in. Men det borde så klart vara som du skriver! 

Det här med att ta bort internet dagtid och göra tillvaron hemma tråkig är inte säkert att det blir bra. Med en del funkar det kanske. Vi tänkte så i början men insåg efter ett tag att det bara gjorde saken värre. Det är inte konstruktivt att straffa ett barn som gör så gott hen kan. Barnet kan inte hjälpa att skolsituationen är för svår och behöver all uppmuntran och beröm hen kan få. 

För oss vände det när vi la tid på att ge vårt barn kärlek och glädje på dagarna. Inte kravfritt, men inte heller större krav än hen klarade av. 

När mitt barn var hemmasittare orkade hen inte träffa några kompisar. Hen låg hemma och grät och darrade av ångest. Mitt barn går i skolan nu. Hen har många kompisar men orkar fortfarande inte träffa dem på fritiden. Skolan tar precis all energi. 

Mitt barn har aldrig velat vara hemma. Hen ville gå i skolan, men klarade det inte. 

Många har frågat vad skolan ska göra. Det finns jättemycket en skola kan göra för att hjälpa barn med npf. Förutsägbarhet är en sak, att aldrig ändra på saker som placering i klassrummet, byte av sal etc utan att först förbereda eleven. Att ha tyst matrum att äta i, att slippa stå i kö till maten, möjlighet för eleven att vänta på nästa lektion i klassrummet iställrt för i korridoren, skärmar kring bänken, samma bänkplaceringbi alla klassrum, möjlighet att få alternativa uppgifter vid tex grupparbeten, god förberedelse innan schemabrytande aktiviteter, möjlighet till alternativa uppgifter vid schemabrytande aktiviteter, möjlighet att sitta ensam i grupprum vid enskilt arbete i tex matematik, möjlighet att gå till vilorum under dagen för återhämntning, att inte behöva vara i samma grupp som mycket stökiga elever, att få sitta vid den plats i klassrummet som funkar bäst, att få gå ifrån lektionen ett fåtal minuter tidigare för att slippa trängsel vid skåpen, att gå vissa lektioner med specialpedagogen istället, att specialpefagogen instruerar lärarna vad eleven behöver - kan vara fler pauser, mer varierad undervisning, endast instruktion för en uppgift i taget, tydligare instruktioner med bildstöd, tidstock  mm). Och mycket mer. 

En del barn behöver allt det här och lite till, en del behöver bara några av sakerna. Det viktiga är att vara lyhörd för eleven och hitta nycklarna till att hen ska klara skolan. 

Det här är saker som kan göra jättestor skillnad för ett barn med npf. Men det kräver att lärare och rektor vill lära sig och är beredda att skapa nya vanor. Men görs anpassningar av den här sorten kan det göra att barnet slipper utveckla psykisk ohälsa och bli hemmasittare. 

Jag vill bara skicka lite hopp till er och TS!

Vi har varit där ni är nu och träget arbete från föräldrar, skola, vården och framför allt barnet självt har gjort att mitt barn nu går i skolan på deltid. 

Det är det som har fått det att funka för vårt barn! Lärarna och rektorn har lyssnat på föräldrar, barn och vården och på så vis kunnat förändra i skolan så att mitt barn kan gå där igen. Specialpedagogen och kuratorn har också varit stor hjälp. Allt bygger på att föräldrar och skola litar på varandra och har en löpande öppen dialog. 

Ett tips är att berätta för skolan hur ni jobbar hemma. Det har vi gjort och då märker de ju att man har en strategi (om ni har det alltså - om inte är det ju läge att gå den där utbildningen). De dagar vårt barn inte kommer iväg till skolan brukar vi mejla klassmentorn och berätta i grova drag hur morgonen sett ut. Det gör att läraren bättre förstår barnets reaktioner, vad som är svårt och vad som funkar bra. Skolan och psykiatrin har träffats några gånger, ibland med oss föräldrar, ibland utan. Då får de också bekräftat från vården att vi har ett bra arbetssätt hemma. 

För mitt barn är det så att när hen är hemma är det inte för att skolan är tråkig. Skolan ger hen svår ångest. När det var som värst låg hen och skakade eller rusade runt, runt i panik. Och sen tar det lång tid innan ångesten lägger sig. Under tiden kan hen inte äta, inte kommunicera särskilt bra. 

Precis som Mor beskriver det var det verkligen inte roligt för mitt barn när hen var hemma. Hen har/hade stark ångest och det är förlamande och allt annat än roligt. Mitt barn är lydigt och vill följa regler. Det gör det ännu jobbigare för hen, för hen vet ju att man ska gå till skolan. Och hen tvingar sig dit så myckrt det går. 

I början, innan hen fått så stora ångestproblem, försökte vi ta bort kul grejer som internet tex, men diciplin hjälper inte mot psykisk ohälsa. Och framför allt hjälper inte diciplin i hemmet mot en skolmiljö som barnet inte klarar av. 

Jag tror att man börjar i fel ände när man frågar sig varför barn och ungdomar är hemma från skolan så mycket. Jag tror att man ska ställa frågan: vad är det i skolan som gör att så många barn och unga far illa där? Det är i hög grad barn med npf som blir hemmasittare. Vad är det som förändrats i skolan som gör att dessa barn bryts ner av att vara där? 

Mitt barn tycker om sina kompisar, lärare och skolämnen. Men klarar inte av skolmiljön.