Känner mig dömd av mitt barns rektor

Man är generellt försiktig med att ge psykofarmaka till barn. Mitt barn har mått dåligt i tre år och först nu är det på tal. Det är generellt bättre att lära sig hantera ångest än att medicinera bort den.

En vuxen kan tex byta jobb för att komma från en skadlig miljö och på så vis må bättre igen. Eller bli sjukskriven vid behov. Men barnen har skolplikt. Det driver på barn och föräldrar att fortsätta i skolan när barnet egentligen hade mått bra av tex deltidssjukskrivning, som vuxna i samma situation kan få. Deltidssjukskrivningar som skyddar från totalkrasch. 

SSRI, som ges mot både ångest och depression, funkar inte som antibiotika - att man äter det och så går det över. Man kan tex få insättningsproblem med ökade svårigheter och det handlar om ett långsamt lindrande av symptom snarare än tillfrisknande. SSRI kan lyfta upp en från de djupaste mörkren. Men du blir ju inte glad och lycklig av det. 

Jag säger detsamma! 

För vissa tror jag att distansundervisning vore jättebra. Men generellt behöver barn och unga umgås med jämnåriga för att utvecklas socialt på ett bra sätt. Att kunna ha vissa ämnen i skolan och vissa på distans hade passat mitt barn jättebra. 

Arbetslivet är mycket lugnare än skolan! Hur ofta skriker tex folk åt varandra på ditt jobb? Hur många springer i korridorerna på ett vanligt kontor? Ljudvolymen på en skolgård kan vara jättehög. Tänk om vanliga kontorsnisssr skulle ha sånt oljud omkring sig varje paus och lunchrast. Jag tror att de flesta skulle bli knäppa. 

Ett klassrum är en mycket stökigare miljö än de av många så hatade kontorslandskapen. Där har man åtminstone en skärmvägg mellan sig och bänkgrannen. I skolan ser och hör du hela tiden vad klasskompisarna gör. Har du då svårt att sortera intryck blir det jättestökigt. 

Skolan är inte hemsk. Barn står i kö för vår skola för att den har så gott rykte. 

Vad gäller söka hjälp hos vården så har jag aldrig hört talas om hemmasittare utan mer eller mindre omfattande vårdkontakter. Det är ju fullkomligt självklart att man söker vård. Vi har haft hjälp av vården i tre år nu. 

Flera här har sagt att man bör byta skola, men för vårt barn var kompisarna en jätteviktig nyckel till att komma tillbaka. Att må dåligt och i det läget börja ny skola - det hade varit spiken i kistan. Annat är det så klart om orsaken är mobbning och utanförskap i skolan. 

Förstår inte vad du menar med uppfyller alla krav. Mitt barn har altid varit bland de bättre i klassen och har bra betyg i både praktiska och teoretiska ämnen. 

Och mitt barn går som sagt i skolan numera, så ingen behöver berätta för mig vad vi borde ha gjort. Vi tog hjälp av både psykiatrin och kommunens arbetsgrupp för hemmasittare. Både förespråkade det som vi redan gjorde, dvs stor lyhördhet för barnets behov och önskningar. Och det funkade uppenbarligen. 

Jag är mor till en före detta hemmasittare. 

Jag vill inte vara oförskämd, för du skriver generellt väldigt trevligt, men hörselkåpor/hörlurar är liksom på så basic nivå man kan komma vad gäller sånt här. Har man en hemmasittare är problemen långt mycket större än att de avhjälps med en så enkel lösning. 

Vad konstigt då att vi, som gjort precis sådär som du verkar mena att man inte ska, har fått vårt barn att gå tillbaka till skolan. 

Skriver man att det är skolans fel så har man gissningsvis gjort det du nämner i sista och näst sista stycket och kommit fram till just att problemen finns i skolan. I vårt fall har BUP haft flertal förslag på hur skolan ska ändra sig och inget sånt till oss föräldrar, bara att vi ska fortsätta jobba på som vi gör. 

Och precis som flera skrivit till TS, att det inte betyder att man är en dålig förälder för att man behöver lära sig mer för att hjälpa ett barn med särskilda behov, så säger jag om skolan. Mitt barns skola är inte alls dålig, men det var där det behövde göras förändringar för att mitt barn skulle klara av att gå dit. Eftersom det är en bra skola gjorde de det, och nu är mitt barn ingen hemmasittare längre. 

Men faktum kvarstår att det har varit fullkomligt självklart för mitt barns rektor att göra de anpassningar som behövdes, och tack vare det är mitt barn inte längre hemmasittare. 

Att skolan behöver anpassa betyder inte att skolan är dålig. Betydligt oftare beror det på att hemmasittaren har någon form av funktionsnedsättning. Skolan har alltså inte orsakat problemet - det föddes barnet med - men det är skolan som behöver göra anpassningar. Och barnen har rätt till det enligt svensk lag. Och även om barnets problem beror på föräldrarna, tex missbruk, så är skolan skyldig att hjälpa barnet att klara av skolgången. 

Undervisning i liten grupp, individuellt schema där flera lektioner är bortplockade, äter i tyst rum, blir mött av kuratorn i början av skoldagen, får svårare uppgifter i vissa ämnen för att inte bli uttråkad, fast kuratortid på lektionstid ett par gånger i veckan för att få vila från stöket i klassrummet, möjlighet att skriva prov i grupprum, slipper vara i samma halvklassgrupp som de stökigaste eleverna, möjlighet att få bänk med skärmväggar kring, gör grupparbeten med barn i klassen som känns trygga, får vänta på lektionsstart i klassrummet istället för i korridoren utanför, får gå ifrån lektionen någon minut tidigare för att slippa stöket när alla ska klä på sig. 

Säkert ännu fler saker som jag inte kommer på eller inte vet om. Det finns massor som de kan göra som inte kostar pengar eller tar särskilt mycket tid. Men kundskapen och viljan måste finnas. Specialpedagogen och kuratorn har varit viktiga pusselbitar. Men de kan bara göra nytta om rektor och lärare är villiga och öppna för att lära sig nytt.