Känner mig dömd av mitt barns rektor

Med så mycket som har skrivits om hemmasittare på sistone så är jag förvånad över att okunskapen är så stor. "De får vara hemma för att föräldrarna är lata, för att de får sitta med datorn, mina barn förstår minsann att man måste gå till skolan, på min tid fanns inte det här". 

Det finns nog ingen hemmasittare som inte har burits in i skolbyggnaden i alla fall en gång för att man som förälder har tänkt "bara hen förstår att hen inte har något val så kommer det lösa sig". 

Ta ifrån alla skärmar "bara hen har tråkigt hemma så kommer hen vilja gå till skolan". 

"På min tid fanns minsann inte det här problemet". Nej, för på din tid så såg skolan helt annorlunda ut. Lite skillnader i dagens skola jämfört med tidigare som alla är som gjorda för att slå ut barn med npf: 

Ständiga grupparbeten som skapar ett väldigt stök i klassrummet (det spelar liksom ingen roll om stöket kommer från att man pratar skolarbete eller om det kommer från att man pratar strunt).

Istället för fokus på att lära sig stava mm så är det fokus på fantasiskapandet i berättandet och stavandet ska som komma av sig självt. Att man hoppar över grunderna och istället snabbt går in på "steg 2" är också en metod som säkert slår ut barn. 

Öppna uppgifter. Istället för tydliga uppgifter där man letar svar i tydligt begränsat antal sidor i en bok så får man betydligt mer svårtolkade uppgifter där man har hela internet till förfogande för att hitta sina svar. 

Ovan är väl grundproblemen i dagens skola. 

Tänk själva om ni var på ett jobb där ni var 25 personer i ett väldigt litet rum (tänk på att skrivborden i kontorslandskap är dubbelt så stora som bänkarna i ett klassrum). Du behöver verkligen tyst för att kunna koncentrera dig men samtidigt så sitter 15 av dina kollegor och behöver prata med varandra gällande sina arbetsuppgifter. Det finns ingen annanstans för dig att gå utan du är instängd i det lilla rummet med alla dessa människor. Samtidigt så har du fått en uppgift av din chef som du verkligen inte förstår hur du ska göra för den är väldigt luddigt beskriven och du förstår inte var du ska börja. Och så ser det ut varje dag. Är det en miljö som du skulle klara av att prestera i? Eller skulle du sakta få mer och mer ångest? Magproblem som du går till läkaren för att hitta fysiska orsaker för eftersom att du inte inser att det kommer från din ohälsosamma arbetsmiljö? Huvudvärk som du inte heller lyckas bli av med förrän någon vecka in i varje semester. 

Jag är drygt 30, skolan har förändrats marginellt sedan jag var barn. ADHD fick jag som diagnos som ung vuxen, så jag vet hur svårt det kan vara. Men det är ett faktum att inte en enda var hemmastittare ur min generation, förutom ett par i gymnasiet som levde i dysfunktionella familjer.

Jag hade blivit hemmasittare om jag hade haft föräldrar från nutid. Det var ingen som tycke synd om mig, och satan vad glad jag är över det idag. Den eviga ställningen att man ursäktar sitt barn med diagnoser, med skolmiljön, med dåliga kompisar etc är själva sinnebilden av äkta curling. Sen växer barnen upp i tron om att omvärlden kommer att anpassa sig efter deras behov, och när sanningen visar sig, världen är en rätt svår plats emellanåt, hamnar som i depression och självskadebeteende.

Bara det faktum att barn idag får fri lejd att sitta vid skärmar när de här hemma gör ju att det är där de hittar tröst och belöningssystem istället för att möta de riktiga problemen och utvecklas. Här har vi inte haft en skärmtimme på en sjukdag, och ingen unge har lidit av det. De vet att är man hemma är man sjuk på riktigt, så själva undviker dom till sista stund att stanna hemma, vi får beröm på båda skolorna för högsta närvaro i klassen.

Betyder det att vi har det enkelt, och lättanpassade barn utan problem? Nej. Ena sonen har ärvt min adhd, vilket vi aktivt varje dag jobbar med att göra till en tillgång, så som det har varit för mig. Skulle vi släppa bollen skulle det gå utför fort, föräldraskap är ett heltidsengagemang och du har inte möjlighet att bara skita i det när det är motvind

Grunden är att lära barnen att världen är dynamisk, det kommer gå upp och det kommer gå ner, det kommer vara glädje och tårar. Lär era barn att flyta med så gott det går oavsett situation, och att ibland misslyckas man. Lär dom att hemma finns oändligt med kärlek och stöd, men det finns ingen ömkan. Är en lärare orättvis, en klasskamrat elak, se det som en möjlighet att lära era barn om hur andra människor fungerar, och hur man själv kan ta ansvar över sina känslor. Istället för att bli nån jävla Karen som tar upp kampen mot samhällsstrukturen. 

Alla barn är olika, och vissa miljöer passar inte för hela skaran. Nej men är det så jävla illa att det är skadligt, då får du som förälder ta ansvar att hitta en bättre skola, flytta, följ med som stöd i skolan, eller vad som helst! Ni är såna mähän vissa av er, och ni för över det på era barn.

Jag begår misstag varje dag jag med, men jag får applicera samma sak på mig själv, jag kan inte skylla på omvärlden, för den kan jag inte förändra. Det jag har makt över är mina egna beteenden och mitt sätt att hantera saker.

Var har jag skrivit om att jag försöker ändra samhället? Jag försöker bara förklara för alla som inte verkar förstå att det faktiskt finns orsaker till att barnen blir utslagna så som de blir. 

Självklart så arbetar vi med vårt barn allt vi kan och gör honom medveten om att världen inte kan anpassa sig till honom utan att han måste hitta strategier för att kunna hantera världen. 

Dock, under vägen tillbaka, så behöver han anpassning. Precis som vuxna som är sjukskrivna för utbrändhet inte bara kan bestämma sig för att de plötsligt kan arbeta 100% utan har en upptrappning så behöver de barn som blivit utbrända trappa upp i ett anpassat tempo. 

En släkting till mitt barn började visa samma tecken som mitt barn hade gjort. Som tur var så är pappan där lärare och vi har haft mycket kontakt med honom gällande mitt barn. Så han kunde han ganska snabbt tolka symptomen till att han höll på att bli utbränd av skolmiljön och stoppa den onda spiralen innan han nådde botten.

Istället för att som vi hade gjort med att vi gick till läkaren och undersökte alla fysiska problem som yttrade sig samtidigt som vi ständigt pressade med att "ont i magen är inte en anledning att stanna hemma", "huvudvärk utan feber är ingenting man stannar hemma för". Vilket ju är sant, men när magproblemen (riktiga problem, inte bara "jag har ont i magen") och huvudvärken orsakades av skolan så pressade vi ju bara in honom i en ond spiral till han till sist kraschade helt. 

Tack!

Ja vi får helt enkelt anpassa oss och ha individuella infallsvinklar till problem, mänskligheten är inte statisk. Alla får lära sig att runda stenarna i bäcken, istället för att simma motströms. Sen tar en del av oss konstigare vägar runt, men det är det som är livet 😎

 

Du kan inte ha vidare kunskaper. För mitt barn tog det 6 månader innan hen kunde komma upp i rekomenderad dos. Varje doshöjning har inneburit en temporär svacka. Trots stor förbättring i det psykiska måendet så är vägen tillbaka till en skolgång mycket mycket  lång. Läkare har bedömt att barnet inte klarar klassrumsundervisning och resurskolor finns inte i kommunen.

Hur ska "Ska vara i skolan" gå till hade du tänkt? Ska barnet hämtas av fyra straka vakter som bär barnet till skolan och vaktas där för att inte smita iväg eller ta livet av sig? Ska barnet behöva ligga på golvet och skaka av ångest inför klasskamraterna som har lektion? Eller ska barnet låsas in i ett eget rum? 

 

Jag tycker at det är skrämmande med många svar här, hur kan man vara så okunnig och oförstående till TS? Trycka tummen ner när man berättar om en svår situation?

Förhoppningsvis representerar de inte snittet, får man hoppas, jag har inte märkt det speciellt mycket bland min bekantskapskrets. Men däremot skolpersonal är ofta oförstående och verkar sakna förmåga att förstå.

Folk tror att det handlar om bristande vilja hos barnet. att det bara är att vara bestämd. De allra flesta föräldrar med hemmasittande barn har under lång tid försökt tvinga och pressa barnen att gå till skolan, men till slut går det inte längre.

Mycket verklighetsfrånvänt att tro att det bara är att "söka vård", vips så får barnet medicin och allt är frid och fröjd. För det första så är köerna till BUP mångåriga på många ställen. Många betalar privat. Men det finns ingen quick fix. Även med ett team av läkare, psykologer, kuratorer mfl så kan inte sjukvården utföra mirakel.

 

Mitt bästa råd är att undvika Familjelivs forum. Jag brukar bara delta i såna här trådar ibland, men borde undvika helt, det blir nästa som ett självskadebettende, för man når aldrig fram ändå hur man än förklarar. 

Så har jag suttit ofta med djupt koncentrationskrävande uppgifter i ett mycket litet rum med många människor som pratar, så blir det ofta när man jobbar med IT projekt på ett projektkontor. Jag mådde dåligt av det och köpte därför jättestora hörlurarb och lyssnade på klassisk musik när jag jobbade. Löste problemet.

Har ni testat det, stora hörlurar som tar bort brus och lugnande musik? Idag finns ju också brusreducerande hörlurar om man inte vill ha musik.

Att elever inte kan koncentrera sig är nog tyvärr vanligt. Mina barn kunde inte koncentrera sig på lågstadiet som var ganska  stökigt. Vi löste det genom att hjälpa barnen på kvällar och helger så att de lärde  sig det de skulle, och inte skulle bli stressade. Skolan var mer för att få social kompetens plus förstås gymnastik , slöjd och sådana ämnen. Men det teoretiska, där tror jag de lärde sig mer hemma de första tre åren. Mellanstadiet var lite bättre och sen bytte vi till Kunskapsskolan i sexan och då blev det väldigt bra.