Känner mig dömd av mitt barns rektor

Jag håller med dig att man börjar i fel ände och att man absolut ska fokusera på vad det är i skolan som är orsaken och jobba med att åtgärda dessa orsaker. T ex vad är det som skapar denna svåra ångest.

Men då hamnar vi också i att lösa mycket grundläggande problem med Sveriges katastrofala samhällsproblem, med misslyckad invandringspolitik och totalt havererad integrationspolitik.
Vilket då innebär att vi hamnar i ett steg tillbaka som vi som individer, som förälder, barn, lärare eller rektor inte förmår att göra något åt.

Därför behöver du och rektorn, m fl, för barnets skull, fokusera på de orsaker som ni faktiskt kan göra något åt.

Självfallet behöver man gå ett steg tillbaka för att se de orsaker som finns på skolan. Men lika självfallet måste man gå ett steg till för att seriöst försöka finna alla bakomliggande orsaker.
Ja, det finns problem i skolan men det är ändå mycket få barn som upplever problemen så omfattande att det får sådana följder, det är mycket få barn som får sådan ångest.
Det innebär alltså att det lika mycket är att börja i fel ände om man tror att de  bakomliggande orsakerna enbart eller i huvudsak är relaterade till skolan.
Faktum är att de allra flesta barn klarar ju faktiskt att på något sätt hantera de problem som finns på skolan.

Självfallet har föräldrarna, och föräldrarnas ansvar, en mycket större betydelse när man ska gå ett steg tillbaka och kolla vilka olika bakomliggande orsaker som har störst betydelse.
Om ett barn lider av ångest, i skolan eller i vilken situation som helst, så har självfallet föräldrarna det första och största ansvaret för att hjälpa barnet slippa känna ångest till denna höga grad.

Bland alla de barn som klarar att hantera skolgången finns sannolikt i de flesta fall ett större och bättre stöd från deras föräldrar och de har i de flesta fall föräldrar som tar ett större föräldraansvar i jämförelse.
Bland föräldrar som ger ett bättre stöd till sina barn och bland föräldrar som tar ett större föräldraansvar finns färre barn med det man ofta kallar psykisk ohälsa.
Bland föräldrar som ger mindre stöd eller tar mindre ansvar, eller t ex de föräldrar som själva har något som kan kallas psykisk ohälsa, t ex lider av ångest, finns självfallet en större andel barn som också får liknande problem som ofta kallas psykisk ohälsa.

Föräldrar spelar självfallet en större roll än skolan.
För ett barn som har problem kan det vara direkt skadligt att dess förälder försöker skylla allt på skolan, barnet upplever att föräldern skyller ifrån sig och försöker på så sätt förminska betydelsen av sitt eget föräldraansvar.
I barnets ögon kan upplevas att föräldern försöker smita undan från ansvaret för sitt eget barn, vilket självfallet kan upplevas mycket negativt för barnet och det kan givetvis leda till ännu starkare ångest.

Det är viktigt att fokusera på skolan och de problem som finns där.
Men föräldrarna betyder alltid mer, de har större möjlighet påverka, har större ansvar för barnets hälsa och mående, än skolan.

Sanningen är att nästan alla kan klara arbetslivet.

Och sant är att det finns många olika möjligheter också i skolan. Väldigt mänga fler och mycket bättre möjligheter i svenska skolan i jämförelse med de flesta skolor i världen.

Allt går väldigt mycket bättre i hela livet, går väldigt mycket bättre för varje vuxen individ och varje barn, om man väljer att fokusera på möjligheterna,
i stället för fokusera på begränsningarna och ägna sig åt att hitta något att skylla på för att själv slippa engagera sig och ta sitt eget ansvar.

Det är svårt för mig att tolka och uppfatta att en förälder skulle ha gjort precis allt om den föräldern i inlägg enbart ägnar sig åt att kritisera andra, t ex bara kritisera skola eller rektor.

Om ditt inlägg i någon detalj är föranlett av något som jag har skrivit så vill jag påpeka att jag verkligen har tryckt på att föräldrar måste ta sitt ansvar för att finna de bakomliggande orsakerna, alltså varför.

Ingen kan väl förvänta sig att rektorn eller skolan ska ta ansvar för att ta reda på de verkliga bakomliggande orsakerna?

Ingen kan övertyga mig om att skolan är den enda, eller ens den viktigaste, bakomliggande orsaken.

Det finns säkert många, både föräldrar och andra, t ex BUP, som kan komma med krav, synpunkter eller önskemål gällande vad skolan kan eller bör göra.
Men i alla dessa sammanhang får man inte glömma att näst intill alla inblandade individer börjar alltid aktivt söka efter andra förklaringar och orsaker för att själv slippa stå där med ansvaret.
Det är en fullkomligt normal och naturlig reaktion som sker naturligt och automatiskt hos i princip alla människor när man som individ ställs inför svåra och jobbiga problem.

Alla tycker vi väl att det skulle vara både bra, bekvämt och befriande om någon annan tog ansvaret?
Den där "någon" som alla alltid talar om i alla sammanhang, så snart ett behov eller ett problem uppstår...

Självfallet önskar föräldrar och alla, t ex BUP i ditt fall, att rektorn i det här fallet skulle vara denna "någon" som ska fixa problemet.
Men vad är rektorns uppdrag?
Det är självfallet att ansvara för hela skolan, för alla elever, att ta hänsyn till krav och önskemål från alla elevers föräldrar. Och i Sverige där vi har demokrati och där nästan alla människor hävdar att rättvisa ska råda så ska rektorn givetvis behandla alla lika, vara rättvis, och i så fall ge lika mycket av sin tid till varje elev och till varje förälder till alla elever.
Hur ska rektorn kunna uppfylla krav och önskemål om rättvisa om rektorn ska ta fullt ansvar för en elev, eller ett mycket litet fåtal elever, som har jättestora särskilda behov?
Hur kommer t ex vissa föräldrar reagera när deras barn, såväl alla "genomsnittsbarn" som också de allra duktigaste eleverna, inte ägnas någon tid alls och inta alls får något stöd?
Är detta demokratiskt och rättvist?

Hur ska samhället och Sveriges medborgare i allmänhet, alla skattebetalare, se på saken att ingen tid, inga resurser, ägnas åt de allra duktigaste och mest begåvade eleverna? De elever som så småningom ska bli de viktigaste och bästa samhällsbärarna, de som ska dra in alla skattepengar till landet, om dessa inte får lika mycket tillgång till tid och resurser från rektor och alla andra?
Kommer dessa elever verkligen kunna bli de viktiga samhällsbärarna, de som ska skapa resurser och försörja de som har särskilda behov, sjuka och gamla, om de inte prioriteras, inte får rättvis och demokratisk tillgång till resurser under utbildningstiden?

Vad är demokratiskt och rättvist?
Det är fullkomligt självklart i verkligheten att rektors tid och möjligheter inte räcker för att ge alla lika mycket tid och resurser som ts barn behöver, hur ska då prioriteringarna se ut? Vilka barn ska rektor välja bort? Vem har rätt att bestämma, vilken är människan av kött och blod som äger ansvaret, för att rätt prioriteringar görs, på så sätt att det blir både demokratiskt och rättvist?

Om det skulle vara skola och rektor som är de främsta och viktigaste bakomliggande orsakerna så skulle det självfallet innebära att alla elever, eller väldigt många, skulle ha samma problem som ts barn. Eller hur?
Skola och rektor är självfallet inte den viktigaste bakomliggande orsaken.

Ja, du kan kanske ha rätt.
Men hur kan du säkert veta att föräldrarna redan gör allt? (Och "lite till", hur nu det skulle kunna vara möjligt?)
I verkligheten och om vi ska vara ärliga så har jag för min egen del aldrig sett eller ens hört talas om någon förälder som redan gör allt och gör allt rätt.
I min värld finns alltid möjlighet till förbättringar och att göra ännu mera rätt.

Gällande rektorns ansvar och möjligheter upprepar jag det jag anser vara självklart:
Men vad är rektorns uppdrag?
Det är självfallet att ansvara för hela skolan, för alla elever, att ta hänsyn till krav och önskemål från alla elevers föräldrar.
Och i Sverige där vi har demokrati och där nästan alla människor hävdar att rättvisa ska råda så ska rektorn givetvis behandla alla lika, vara rättvis, och i så fall ge lika mycket av sin tid till varje elev och till varje förälder till alla elever.

Gällande utbrändhet är jag mycket övertygad i min åsikt att inget arbete gör någon utbränd.
Utbränd blir man av hur man mår.
Och en individs eget måendet påverkas alltid av många olika faktorer. Alltid av fler faktorer än enbart arbetsplatsen eller arbetet.
Om utbrändhet kom enbart av arbetet så skulle alla med samma arbete bli utbrända, eller hur?
I verkliga livet är väl sanningen snarare att det finns oftast flera kollegor som arbetar både mer och hårdare än de som blir utbrända.

Och som jag redan tidigare påpekat, om den bakomliggande orsaken var i huvudsak skolan så skulle alla elever, eller väldigt många, som en direkt följd ha motsvarande problem som ts barn. Ganska så självklart, eller hur?

Tack för att du korrigerar dig. 
I och med detta är vi ju i stort överens.

Men jag tycker det är fel av dig att så grovt generalisera gällande gruppen föräldrar till hemmasittare. Det är nog mera sant att det också i den gruppen finns både mer och mindre engagerade och ansvarstagande föräldrar. Alla är självfallet inte lika, inte heller inom denna grupp föräldrar.