Känner mig dömd av mitt barns rektor

Jag är drygt 30, skolan har förändrats marginellt sedan jag var barn. ADHD fick jag som diagnos som ung vuxen, så jag vet hur svårt det kan vara. Men det är ett faktum att inte en enda var hemmastittare ur min generation, förutom ett par i gymnasiet som levde i dysfunktionella familjer.

Jag hade blivit hemmasittare om jag hade haft föräldrar från nutid. Det var ingen som tycke synd om mig, och satan vad glad jag är över det idag. Den eviga ställningen att man ursäktar sitt barn med diagnoser, med skolmiljön, med dåliga kompisar etc är själva sinnebilden av äkta curling. Sen växer barnen upp i tron om att omvärlden kommer att anpassa sig efter deras behov, och när sanningen visar sig, världen är en rätt svår plats emellanåt, hamnar som i depression och självskadebeteende.

Bara det faktum att barn idag får fri lejd att sitta vid skärmar när de här hemma gör ju att det är där de hittar tröst och belöningssystem istället för att möta de riktiga problemen och utvecklas. Här har vi inte haft en skärmtimme på en sjukdag, och ingen unge har lidit av det. De vet att är man hemma är man sjuk på riktigt, så själva undviker dom till sista stund att stanna hemma, vi får beröm på båda skolorna för högsta närvaro i klassen.

Betyder det att vi har det enkelt, och lättanpassade barn utan problem? Nej. Ena sonen har ärvt min adhd, vilket vi aktivt varje dag jobbar med att göra till en tillgång, så som det har varit för mig. Skulle vi släppa bollen skulle det gå utför fort, föräldraskap är ett heltidsengagemang och du har inte möjlighet att bara skita i det när det är motvind

Grunden är att lära barnen att världen är dynamisk, det kommer gå upp och det kommer gå ner, det kommer vara glädje och tårar. Lär era barn att flyta med så gott det går oavsett situation, och att ibland misslyckas man. Lär dom att hemma finns oändligt med kärlek och stöd, men det finns ingen ömkan. Är en lärare orättvis, en klasskamrat elak, se det som en möjlighet att lära era barn om hur andra människor fungerar, och hur man själv kan ta ansvar över sina känslor. Istället för att bli nån jävla Karen som tar upp kampen mot samhällsstrukturen. 

Alla barn är olika, och vissa miljöer passar inte för hela skaran. Nej men är det så jävla illa att det är skadligt, då får du som förälder ta ansvar att hitta en bättre skola, flytta, följ med som stöd i skolan, eller vad som helst! Ni är såna mähän vissa av er, och ni för över det på era barn.

Jag begår misstag varje dag jag med, men jag får applicera samma sak på mig själv, jag kan inte skylla på omvärlden, för den kan jag inte förändra. Det jag har makt över är mina egna beteenden och mitt sätt att hantera saker.

Okej, lycka till med att förändra samhället.

 

Det där känner jag igen och även ett av mina barn. Hur hjälper jag mitt barn? Med att berätta att hen är normal som känner så och lär hen verktygen att anpassa sig till verkligheten. Det är betydligt enklare än att stånga sig blodig mot ett system som ser ut som det gör idag.

Vad som inte funkar är att gnälla, klaga och skylla på NPF-barn. Ja, de kommer alltid ha det tuffare och har alltid haft det tuffare men med rätt föräldrar blir det vuxna av NPF-barnen också.

Så har jag suttit ofta med djupt koncentrationskrävande uppgifter i ett mycket litet rum med många människor som pratar, så blir det ofta när man jobbar med IT projekt på ett projektkontor. Jag mådde dåligt av det och köpte därför jättestora hörlurarb och lyssnade på klassisk musik när jag jobbade. Löste problemet.

Har ni testat det, stora hörlurar som tar bort brus och lugnande musik? Idag finns ju också brusreducerande hörlurar om man inte vill ha musik.

Att elever inte kan koncentrera sig är nog tyvärr vanligt. Mina barn kunde inte koncentrera sig på lågstadiet som var ganska  stökigt. Vi löste det genom att hjälpa barnen på kvällar och helger så att de lärde  sig det de skulle, och inte skulle bli stressade. Skolan var mer för att få social kompetens plus förstås gymnastik , slöjd och sådana ämnen. Men det teoretiska, där tror jag de lärde sig mer hemma de första tre åren. Mellanstadiet var lite bättre och sen bytte vi till Kunskapsskolan i sexan och då blev det väldigt bra. 

Det är svårt för mig att tolka och uppfatta att en förälder skulle ha gjort precis allt om den föräldern i inlägg enbart ägnar sig åt att kritisera andra, t ex bara kritisera skola eller rektor.

Om ditt inlägg i någon detalj är föranlett av något som jag har skrivit så vill jag påpeka att jag verkligen har tryckt på att föräldrar måste ta sitt ansvar för att finna de bakomliggande orsakerna, alltså varför.

Ingen kan väl förvänta sig att rektorn eller skolan ska ta ansvar för att ta reda på de verkliga bakomliggande orsakerna?

Ingen kan övertyga mig om att skolan är den enda, eller ens den viktigaste, bakomliggande orsaken.

Det finns säkert många, både föräldrar och andra, t ex BUP, som kan komma med krav, synpunkter eller önskemål gällande vad skolan kan eller bör göra.
Men i alla dessa sammanhang får man inte glömma att näst intill alla inblandade individer börjar alltid aktivt söka efter andra förklaringar och orsaker för att själv slippa stå där med ansvaret.
Det är en fullkomligt normal och naturlig reaktion som sker naturligt och automatiskt hos i princip alla människor när man som individ ställs inför svåra och jobbiga problem.

Alla tycker vi väl att det skulle vara både bra, bekvämt och befriande om någon annan tog ansvaret?
Den där "någon" som alla alltid talar om i alla sammanhang, så snart ett behov eller ett problem uppstår...

Självfallet önskar föräldrar och alla, t ex BUP i ditt fall, att rektorn i det här fallet skulle vara denna "någon" som ska fixa problemet.
Men vad är rektorns uppdrag?
Det är självfallet att ansvara för hela skolan, för alla elever, att ta hänsyn till krav och önskemål från alla elevers föräldrar. Och i Sverige där vi har demokrati och där nästan alla människor hävdar att rättvisa ska råda så ska rektorn givetvis behandla alla lika, vara rättvis, och i så fall ge lika mycket av sin tid till varje elev och till varje förälder till alla elever.
Hur ska rektorn kunna uppfylla krav och önskemål om rättvisa om rektorn ska ta fullt ansvar för en elev, eller ett mycket litet fåtal elever, som har jättestora särskilda behov?
Hur kommer t ex vissa föräldrar reagera när deras barn, såväl alla "genomsnittsbarn" som också de allra duktigaste eleverna, inte ägnas någon tid alls och inta alls får något stöd?
Är detta demokratiskt och rättvist?

Hur ska samhället och Sveriges medborgare i allmänhet, alla skattebetalare, se på saken att ingen tid, inga resurser, ägnas åt de allra duktigaste och mest begåvade eleverna? De elever som så småningom ska bli de viktigaste och bästa samhällsbärarna, de som ska dra in alla skattepengar till landet, om dessa inte får lika mycket tillgång till tid och resurser från rektor och alla andra?
Kommer dessa elever verkligen kunna bli de viktiga samhällsbärarna, de som ska skapa resurser och försörja de som har särskilda behov, sjuka och gamla, om de inte prioriteras, inte får rättvis och demokratisk tillgång till resurser under utbildningstiden?

Vad är demokratiskt och rättvist?
Det är fullkomligt självklart i verkligheten att rektors tid och möjligheter inte räcker för att ge alla lika mycket tid och resurser som ts barn behöver, hur ska då prioriteringarna se ut? Vilka barn ska rektor välja bort? Vem har rätt att bestämma, vilken är människan av kött och blod som äger ansvaret, för att rätt prioriteringar görs, på så sätt att det blir både demokratiskt och rättvist?

Om det skulle vara skola och rektor som är de främsta och viktigaste bakomliggande orsakerna så skulle det självfallet innebära att alla elever, eller väldigt många, skulle ha samma problem som ts barn. Eller hur?
Skola och rektor är självfallet inte den viktigaste bakomliggande orsaken.

Ja, du kan kanske ha rätt.
Men hur kan du säkert veta att föräldrarna redan gör allt? (Och "lite till", hur nu det skulle kunna vara möjligt?)
I verkligheten och om vi ska vara ärliga så har jag för min egen del aldrig sett eller ens hört talas om någon förälder som redan gör allt och gör allt rätt.
I min värld finns alltid möjlighet till förbättringar och att göra ännu mera rätt.

Gällande rektorns ansvar och möjligheter upprepar jag det jag anser vara självklart:
Men vad är rektorns uppdrag?
Det är självfallet att ansvara för hela skolan, för alla elever, att ta hänsyn till krav och önskemål från alla elevers föräldrar.
Och i Sverige där vi har demokrati och där nästan alla människor hävdar att rättvisa ska råda så ska rektorn givetvis behandla alla lika, vara rättvis, och i så fall ge lika mycket av sin tid till varje elev och till varje förälder till alla elever.

Gällande utbrändhet är jag mycket övertygad i min åsikt att inget arbete gör någon utbränd.
Utbränd blir man av hur man mår.
Och en individs eget måendet påverkas alltid av många olika faktorer. Alltid av fler faktorer än enbart arbetsplatsen eller arbetet.
Om utbrändhet kom enbart av arbetet så skulle alla med samma arbete bli utbrända, eller hur?
I verkliga livet är väl sanningen snarare att det finns oftast flera kollegor som arbetar både mer och hårdare än de som blir utbrända.

Och som jag redan tidigare påpekat, om den bakomliggande orsaken var i huvudsak skolan så skulle alla elever, eller väldigt många, som en direkt följd ha motsvarande problem som ts barn. Ganska så självklart, eller hur?

Tack för att du korrigerar dig. 
I och med detta är vi ju i stort överens.

Men jag tycker det är fel av dig att så grovt generalisera gällande gruppen föräldrar till hemmasittare. Det är nog mera sant att det också i den gruppen finns både mer och mindre engagerade och ansvarstagande föräldrar. Alla är självfallet inte lika, inte heller inom denna grupp föräldrar.