Förälskad i annan

Om du har möjlighet 
klipp bandet helt med henne som du har känslor för 

en förälskelse går över även om du skulle hoppa över till en ny kvinna , det kommer en vardag där oxå 

jag har erfarenhet och det var fruktansvärt plågsamt under en period på två år 
men jag stannade kvar och klippte alla band både jobb relaterat  och sociala medier , ingen kontakt överhuvudtaget 

trodde aldrig att jag kunde känna så starkt som jag gjorde och nu förstår ännu mer vad känslor kan göra med en människa 

det är helt omöjligt att vara kompis med någon som du är tok kär i och speciellt om det är ömsesidigt 

Tycker inte att det är så konstigt. Hur många har inte funderat över om de verkligen har de rätta känslorna för sin partner. Allt eftersom tiden går så intalar man sig att det är så här det ska vara. Man bildar familj och tror att det är så här för alla. Plötsligt en dag blir man passionerat förälskad i en annan. Något man aldrig har varit med om tidigare.

Att han inte kunde berätta för frun berodde säkert på att han inte ville göra henne lessen och riskera familjen.

Det handlar väl om att vi alla har mänskliga svagheter. Man kan kalla det vad man vill, svaghet/feghet eller något annat men vi är ju dem vi är men jag skulle inte säga att min vän har svag karaktär. Han är en helt vanlig man som hamnade i en situation han inte  riktigt kunde hantera. Om det finns en sensmoral i detta så är det nog att man inte ska ha så brott att binda sig vid en person man inte har verkligt starka känslor för.

Fast man blir inte permanent krossad av att bli lämnad om man i övrigt är mentalt frisk. Jag har både lämnat för någon annan och blivit lämnad pga någon annan, och klart att det var fruktansvärt jobbigt och jag var väldigt ledsen , faktiskt vid båda händelserna, men man dör inte om man är normal.

Man vänjer sig vid nya situationer. Med det har jag ingen aning om vas TS ska göra, men jag ångrar absolut inte att jag skiljde mig från mitt ex, min nya relation är något helt annat, vi har fortfarande en gnista fast vi varit ett par i 11 år. 

Barnen har en bra kontakt med båda föräldrarna, fast det inte var en enkel period första året så har det ändå löst sig. Vi kan också bli ovänner ibland, men skillnaden är att något känns djupare och att vi förstår varandra bättre, är mer lika, och vi är positiva, något jag inte fullt ut kände med mitt ex.

Ja, och jag tänker även att jag inte skulle vilja att min man skulle stanna hos mig bara av medlidande, fast han älskar någon annan. Jag tror inte att sådant är bra för någon. Sedan går det ju att sköta uppbrottet snyggare och mindre snyggt såklart, och man ska tänka sig för noga och lära känna den andra personen ordentligt innan man fattar livsavgörande beslut.

För ibland ÄR det ju bara förälskelse, pirr och spänning inför något nytt som går över... men det kan också vara så att det första äktenskapet egentligen var ett misstag ifrån början, och att det med den nya personen klickar på alla plan. Och att man inte ens har fattat vad man missat, förrän man mötte den nya personen.

Disclaimer: jag har INTE sagt att man ska byta partner hela tiden, och ha barn med tre-fyra olika som måste skickas kors och tvärs över landet på umgängesresor varannan helg... det var INTE det jag sa!

Hej igen!
Fina svar i tråden, från olika håll. Jag kommer inte fatta något beslut direkt kopplat till ett enskilt inlägg, så alla svar är välkomna.

Reagerade på det (Vem) citerade: varför kan man inte bara gilla flera (2). Det är väl så jag fortfarande känner. Men nåt slags polyamorösa upplägg är inte aktuellt.

I vissa stunder har jag tänkt att min fru är som en kombinerad kk och kompis - vi har det trevligt ihop och vi har bra sexliv. Men det känns som att nåt saknas i hjärtat ibland.

Men nästa stund tänker jag att det bara är mina känslor för den andra som får mig att tänka så. Att undermedvetet hitta fel.

På samma sätt förstår jag att jag säkert skönmålar den andra, men jag kan inte komma ifrån känslan att vi har en jäkla connection på nåt vis. Och när jag tänker på henne gör det nästan ont "i hjärtat" trots att jag minskat kontakten.

Fortsatt bergochdalbana med andra ord.

Spelar det någon roll om det är permanent eller temporärt, det är väl onödigt att springa runt och krossa människor i onödan. Ditt resonemang är lite som att säga att det är ok att skada människor bara det inte är permanent. Varför skada någon öht?

Ja att det är ok att lämna är vi nog alla överens om, men man behöver ju inte förnedra sin partner genom att inleda en ny relation innan man avslutat den man har. Man kan avsluta en relation på ett värdigt sätt också, speciellt om man har kids som man sen ska samarbeta kring. Det kan bli svårare om man avslutar sin relation med en pungspark om man säger så.

Ingen har väl sagt att man inte får skilja sig, det som sägs är att ska du skilja dig gör det på ett schysst sätt och att det man upplever under en förälskelse kommer inte nödvändigtvis vara det man känner 3 år senare så man bör nog kanske tänka efter innan man agerar.

Du ångrar kanske inte att du skilde dig och bevisligen har det ju hållit så just för dig var det nog rätt val, det är inte alltid man synkar med sin partner och då kan det vara bättre att skilja sig. Men hur många tror du agerar på impulser som de sen ångrar när förälskelsen släppt? Att bli förälskad är ju ingen garanti för att en relation kommer hålla. Förälskelser och kärlek är två skilda saker.

Hur väl känner du din förälskelse TS?
Har ni umgåtts även när det inte bara är trevligt, med stress eller tråkiga moment?
Har ni haft djupa samtal och klickar så ni vill fortsätta prata?

Frågan är varför man i alla lägen ska välja sin nuvarande partners bästa, istället för sitt eget bästa, om det nu är det bästa. Jag hade inte tyckt det var mitt bästa om min partner stannade med mig mest för att inte såra mig eller inte kommunicerade vissa saker bara för att inte såra mig. Eller levde i någon slags livslögn för min skull. Eller kände något djupt för någon annan överhuvudtaget på det sättet. 

Inget säger ju att man måste inleda en ny relation innan man avslutat den gamla heller. Men frågan är förstås när en relation startar, något har ju startat redan när man får känslor, om det nu är riktiga känslor.

Med mitt ex, vi var och är absolut vänner, förutom det året då vi separerade, då var han ganska arg och sårad, vi hade egentligen inga stora problem, det var till och med så att jag tyckte om och brydde mig om honom. Det är mer att min nuvarande har jag en mycket djupare relation till, en relation jag inte visste att man kunde ha innan jag startade en relation med honom. Jag följde helt enkelt känslan, något ganska svårt när man är en relativt rationell människa i övrigt.

Hur har den andra reagerat på mindre kontakt?

Jag har valt att inte alls reagera i min situation, jag har ingen rätt till det riktigt känns det som. Samtidigt tycker jag det är sorgligt. Kan verkligen känna igen ont i hjärtat.

Framförallt kanske vänskapsdelen känns hemskt, när man har en så stark vänskap i grunden, och att förlora den känns värst av allt.

Vem har sagt att man alltid måste välja sin partners bästa först? Varför göra allt så svartvitt, att man bara måste vara kvar i en relation man avskyr tills man bärs ut på bår.... eller..... så måste man knulla allt som har en puls?... finns det ingenting däremellan? 

Nä precis, inget säger att man måste inleda en relation innan man avslutar den gamla, så varför gör många det då? Det är väl ganska onödigt att såra och förnedra sin partner genom att vara otrogen när man inte behöver det? Speciellt om man har barn ihop som man sen ska samarbeta kring?

Ja givetvis kan man få känslor, men måste man agera på dem med en gång, kan man inte lugna sig lite tills man hunnit avsluta det man har?

Det var väl bra att du följde din känsla, men det kan man väl göra utan att förnedra sin partner genom att inleda en relation med någon annan innan man avslutat det man har? Vad är det som säger att man inte kan avsluta det man har först på ett värdigt sätt och sen följa sina känslor bäst man vill?

Exakt vad är det som är så komplicerat med att ta hänsyn till andra människor? Är inte det något de allra flesta gör dagligen? Hur gör man med kollegor och kompisar till exempel, gör man bara hur man vill och skiter fullkomligen i hur det får dem att må eller tar man hänsyn till dem oxå?