Förälskad i annan

Ursäkta förresten att jag skriver av mig i din tråd, haha. 

Ingen fara alls! Startade tråden för att få höra andras tankar och erfarenheter. Uppskattar att du skriver.

Ja, jag håller med. Det här är en person som helt oväntat kom in i mitt liv och som jag känt ett tag nu, han är inte ens riktigt "min typ". Jag kände inte så i början, något hände när vi lärde känna varandra mer. Normalt sett brukar jag känna attraktion ganska snabbt eller inte alls, men denna har liksom vuxit fram som en långsam förälskelse, och nu är jag lite orolig för mig själv för det känns nästan som någon slags villkorslös kärlek eller att älska. 

Nja, jag tycker inte kommentaren är onödig alls utan snarare en väldigt nödvändig verklighetsförankring för det är nog ganska lätt att sväva iväg på rosa bubblor och bygga idealiserade fantasivärldar helt bortkopplat från verkligheten.

Man skulle kunna jämföra det med hur man ska hantera en onykter person, det kan nog behövas ibland att någon är lite otrevlig och säger som det är när man raglar runt och funderar på om det kanske inte är en sån dum idé ändå att man tar bilen hem.

Vilket är effektivast?
Försöka vara snäll och förstående med den plakata polaren som vill ta bilen hem.... eller vara otrevlig och ta han ifrån nycklarna och så får han sura bäst han vill?

Nu kan ingen av oss tyvärr ta ifrån honom nycklarna tills han nyktra till, det ska väl vara hans fru då, om hon ställer ett utimatum, henne eller jag, välj nu. Det skulle nog få TS att nyktra till ganska snabbt, men hon vet ju inget och jag misstänker nog att TS inte är så sugen på att låta henne veta vad han känner heller. Och iom att det inte ställs krav så kan ju TS dra ut på det, suga på karamellen och njuta/lida av känslan hur länge som helst, vilket ofta är fallet.

Javisst, men det är inte lika självklart när man varit med samma person i 20 år. Självklart kommer tankar snurra kring:

- kommer jag aldrig mer få uppleva en förälskelse?
- kommer jag aldrig mer få uppleva stark åtrå?
- är min partner verkligen mitt livs kärlek?
- kommer mitt liv vara just detta och inte mer?

och jag vet. Verkligheten är sällan så att det är grönare på andra sidan. Men det måste få betraktas som fullt normalt att efter så lång tid tillsammans börja ifrågasätta sitt liv och tillåta sig att FÅ känna tvivel och förvirring.

Vi är i slutändan bara människor. Och det finns inget i TS text som anger en ambition att vara otrogen eller lämna. Han beskriver en (enligt mig) fullt normal känsla av tvivel som jag inte tycker han ska bannas för.

Ja, nog är det underligt hur man kan börja känna så mycket för en annan människa. I mitt fall upplevde vi det båda två men ingen av oss var beredda att lämna våra familjer. 

Ibland kan jag fundera över hur det hade blivit om vi två hade valt varandra istället för våra familjer men jag inser samtidigt att jag varit lyckligt lottad som fått erfara en sån känslostorm i mitt liv.  Sista gången vi träffades efter mer än 3 år fanns känslorna fortfarande där. 

Eller så spelar det ingen större roll hur länge man varit med samma person, det som spelar roll är snarare om man tänker rationellt eller realistiskt och vilka konsekvenser ens känslor kommer få?

Samtliga dina frågor kan ju ingen människa svara på för att svara på det måste man ju kunna se in i framtiden och det kan ju ingen. Men man skulle kunna svara på dem med motfrågor.

-Kommer jag aldrig mer få uppleva en förälskelse?
-Kommer jag aldrig mer få uppleva stark åtrå?

Är förälskelse och kärlek samma sak? Vad händer när förälskelsen lagt sig som det gör i ALLA relationer. Kommer du hoppa runt från relation till relation varje gång? Kommer den relativt korta tid du fick uppleva förälskelsen varit värt att mista halva tiden med dina barn? Känns ekvationen säg1 års förälskelse = avstå halva tiden med dina barn rationell?

-Är min partner mitt livs kärlek?

Måste man ständig springa runt och jaga sitt livs kärlek? Vad är ens det? Ingen är ju förälskad livet ut, kärlek och förälskelser är två skilda saker. Du kommer inte känna samma sak som du gör nu för den nya stjärnan efter 20 år heller, kommer du jaga fatt en ny "mitt livs kärlek" då med?

Om man ständigt är på jakt efter något bättre kommer man någonsin vara nöjd då? Det kommer ju alltid finnas något bättre än det man har, så är det ju med i stort sett allt.

-Kommer mitt liv vara just detta och inte mer?

Det beror väl på vad "detta" är, finns ju inget som säger att livet med någon annan kommer bli bättre. Enda sättet att veta det är ju att faktisk leva lika länge med den nya som du gjort med den gamla och DÅ jämföra om det nya var bättre än det gamla.

Det är många som påstår att "förälskelser fick dem att inse hur dålig deras relation var". Det tror jag faktiskt inte ett dugg på. Om relationen var så dålig så har man förmodligen oxå tyckt att den var dålig redan innan man blev förälskad i nån annan. Insikten om "men oj vad kass min relation är" kommer nog inte bara sådär pang från klar himmel och bara råkar sammanfalla med att man bara råkar vara förälskad i någon annan. 

OM man tyckte sin relation sög redan innan man blev förälskad så kan man kanske hävda att förälskelsen agerat katalysator. I annat fall är det nog troligare att man rationaliserar och försöker hitta fiffiga sätt att följa sitt begär genom att svärta ner sin befintliga relation så mycket det går för att bana väg för den nya eftersom den gamla är i vägen.

Det blir vardag även med en annan. Även om det verkar intressant och kul nu 

Håller med. Om relationen var så dålig kan man väl lämna utan att någon annan ersättare står i farstun?

Är folk så rädda för att stå ensamma på sina egna ben ett tag?

Det är inte alls säkert att de där förälskelse hormonerna försvinner på ett halvår. 

Har varit med om det själv. När man möts efter 3 år och känslorna finns där och är minst lika starka som förut. 

Sen tror jag också att det är fel att jämställa attraktion med förälskelse. Att känna attraktion för någon behöver inte ens övergå i förälskelse. 

Förälskelsen är mycket mer komplext än att känna attraktion. Man kan till och med bli förälskad i någon man normalt inte skulle vara attraherad av.