Förälskad i annan

Jag har ju varit på båda sidorna egentligen. Den andrs gången valde jag bort förälskelsen för min dåvarande. Men det var egentligen ett lättare val då pga att den mannen var tydligt inte rätt för mig, även om jag kände kärlekskänslor då med. Nu höll inte den relationen heller utan vi skiljde oss efter 18 år ändå. Den gången tror jag att sexuell attraktion förblindade mig lite. 

Den nuvarande mannen tror jag på många sätt är rätt, och jag känner för honom på ett helt annat sätt än den förra. Nästan i termer av att älska någon, vilket är otroligt jobbigt att ens erkänna i text  för jag tror det bara kan sluta olyckligt för någon eller flera personer. Och jag känner inte att jag gjort något för att förtjäna det, tvärtom har jag bara försökt göra det rätta i situationen.

Är du rädd att förlora kontrollen om du berättar varför för henne eller att hon ska? 

Jag undrar om de här känslorna dyker upp om allt är bra i ens relation. För mig gör de inte det. När jag blev kär i någon medan jag var gift så hade vi visserligen ett bra sexliv, älskade varandra på något sätt men han kunde vara väldigt svartsjuk utan anledning under lång tid, långt innan jag faktiskt blev förälskad, på random människor eller ibland människor som inte ens fanns på riktigt. Han kunde även bli rätt elak när vi bråkade, även om han bad om ursäkt efteråt. 

Så när någon dök upp som var okomplicerad, inte svartsjuk på det sättet, som jag kunde prata öppet med utan att det blev gräl, som var rolig och gjorde vardagen äventyrlig och ljusare, såg mig som en individ, är det inte så konstigt att jag blev förälskad. 

Ibland tror jag förälskelse kan stå för något man verkligen saknar själsligt. 

För mig har det oftast hänt när jag upplever att livet och förhållandet är trist, inrutat och för förutsägbart. Men då tänker jag på det, att det kommer bli så i vilket förhållande som helst i längden. Det är nog viktigt att ha lite spontanitet och överraskningar i förhållandet, annars är det ännu lättare att hamna där.

Visst, det kan bero på att något saknas i förhållandet. Spontanitet och överraskningar är ju två sådana saker man kan anse att man saknar. Men det behöver inte nödvändigtvis vara att något saknas, ibland behöver man bara att något nytt händer i ens liv. Förälskelse kan vara en sån händelse.

Ja, så kan det säkert vara. Men jag hare kommit till en punkt i livet där jag inte känner att en relation måste bli tråkig efter ett tag. Jag tror det är så när man är yngre och man lever mer intensivt i ett småbarnsliv liksom, jag tror faktiskt kärlek kan bli något helt annat när man är lite äldre och såklart fortfarande har barn, men de kanske inte längre tar samma stora plats i vardagslivet, vilket gör att kärleken blir mer en bonus, något fint som man kanske tar vara på mer från början.

Man kanske även har möjligheten att lägga mycket tid även på sig själv och vänner och inte enbart "lever vardag" med varandra, men även gör spännande saker ihop, och inte begränsar och äger varandra. 

Jag tror det hade kunnat vara så med den personen jag gillar tex, men säkerligen finns det andra jag hade kunnat hitta det med också.

Jag kommer nog inte bryta kontakten med honom om han inte önskar det, jag tror på att man kan vara vuxen i situationen och inte låta sig dras med också.

Men de där tidiga intrycket man får av människor säger ju egentligen inget om vem de är. Man visar alltid sina bästa sidor i början. Det är ju därför många uppfattar att gräset är grönare på andra sidan fast det inte behöver vara det.

Det kan krävas att man bott ihop i några år innan de visar sina sämsta sidor. Eller att det uppstår någon kris. Hur man hanterar kriser brukar visa hur man är som person. Sen finns det också gränser där. Vi hade fem kriser i vårt liv. De första fyra hanterade jag bra men den femte gjorde att jag blev en annan person. Då först kom svartsjukan som jag inte hade visat under alla tidigare år.

Ja, det är väldigt synd om din fru du kommer förstöra relationen om du fortsätter i de tankarna 

Om du läste mina inlägg så ser du att för mig är det nog mer än så, vi har känt varandra i nästan 2 år, jag har känt såhär i 1-1.5 år, vi känner varandra ganska väl vid det här laget. Jag vet att han har negativa sidor, jag har sett mer än han tror. Jag har inga planer på att bo ihop med någon igen personligen.

Vad menar du med fem kriser?

Du menar att ni i er relation hade fem kriser? Läste lite fel.

Jag tycker inte svartsjuka måste vara helt fel alltid, det kan vara mänskligt också, jag har själv varit det. Men i det här fallet levde jag helt begränsat och hade knappt ens vänner de sista åren pga svartsjukan.

Har inte direkt varit i din sits men kan väl tänka ändå...Som så många andra har sagt: Det låter normalt! Långa relationer har alltid sina upp och ner, och förr eller senare råkar man på någon man får extra kemi med. Och att känna så är ju jättehärligt. Unna dig själv att känna att det inte är något tokigt att känna och vilja vara i det. 

Däremot, som flera andra har nämnt, hur man sedan agerar är en annan sak. Jag hade distanserat mig om jag kände att det var något annat än några oskyldiga blickar och leenden för att underhålla sig med.

Jag tror att du kommer göra det du tror är bäst innerst inne.