Förälskad i annan

Jag tycker du kan börja med att sluta blanda ihop känslor med handlingar.

Att känna som du gör är en känsla som du inte kan klandras för, man kan inte själv bestämma vilka känslor man kommer eller inte kommer få. Känslor kommer och går, det kan man inte rå för, det enda man kan göra är att försöka hantera dem på ett moget sätt.

Att envisas med att ha kontakt med den man har känslor för är inte längre en känsla utan handling och det kan du absolut klandras för eftersom det är ett medvetet val som du vet mycket väl vad det kommer leda till och vilka konsekvenser det kommer få inte bara för din fru men även för era eventuella barn.

Så som svar på din fråga, nej du sviker inte din fru genom att bara känna något, om det är ett svek eller ej beror på hur du HANTERAR dina känslor. Om du springer runt och fortsätter ha kontakt med den andra kvinnan fullt medveten vad det kommer leda till och vilka konsekvenser det kommer få är så är det absolut ett svek. Tänk såhär... är du en skithög för att du blir arg över något? Det beror väl på hur du hanterar din ilska, gör du det på ett moget sätt så är du inte en skithög, börjar du gapa och slå folk med klubba så är du garanterat en skithög.

Att tro att få känslor för någon annan bara måste innebära att det är nåt fel på relationen är en MYT. En ganska naiv sådan till och med för det är lite som att tro att så fort man bli tillsammans med någon så slutar man vara människa och känna attraktion för andra eller till och med förälskelser. Och inte nog med det den myten späs på av ditt eget begär för med eller omedvetet försöker en del av din hjärna rättfärdiga det du känner (ett sätt att hantera den skuld det orsakar) OCH hitta alla möjliga kreativa sätt för att övertyga dig själv om varför det är en skitbra idé att fortsätta eller till och med utöka kontakten med den du är förälskad i vilket ofta leder till helt bisarra och irrationella tankemönster. 

SÅ NEJ om du inte kände något missnöje över er relation innan du vart förälskad i någon annan så är det nog inte så troligt att det är er relation det är fel på. Det troligaste är att din tankeverksamhet flyttat ner till de nedre regionerna och du försöker rättfärdiga det för dig själv i syfte att dels slippa känna skuld över det OCH driva dig själv till att få till det med den andra kvinnan.

MEN min erfarenhet är att det är snudd på omöjligt att få människor som är förälskade att fatta det eftersom en del av dem vill fortsätta känna så för det är ju bara så skönt och pirrigt. Så om jag vore du skulle jag söka professionell samtalsterapi för jag tror faktiskt ingen här kommer kunna nå fram till dig på riktigt och det enda du kommer suga åt dig är alla inlägg som säger att det inte är nån fara, kör på bara och det kommer du såklart alltid få här på FL.

Den enda som kan avgöra hur mycket din relation är värd är du men personligen skulle jag tycka att min relation och mina kids trygghet skulle vara värt några samtal med en terapeut för att reda ut mina känslor/tankar och få bra verktyg för hur man ska hantera det.

Nja, jag tycker inte kommentaren är onödig alls utan snarare en väldigt nödvändig verklighetsförankring för det är nog ganska lätt att sväva iväg på rosa bubblor och bygga idealiserade fantasivärldar helt bortkopplat från verkligheten.

Man skulle kunna jämföra det med hur man ska hantera en onykter person, det kan nog behövas ibland att någon är lite otrevlig och säger som det är när man raglar runt och funderar på om det kanske inte är en sån dum idé ändå att man tar bilen hem.

Vilket är effektivast?
Försöka vara snäll och förstående med den plakata polaren som vill ta bilen hem.... eller vara otrevlig och ta han ifrån nycklarna och så får han sura bäst han vill?

Nu kan ingen av oss tyvärr ta ifrån honom nycklarna tills han nyktra till, det ska väl vara hans fru då, om hon ställer ett utimatum, henne eller jag, välj nu. Det skulle nog få TS att nyktra till ganska snabbt, men hon vet ju inget och jag misstänker nog att TS inte är så sugen på att låta henne veta vad han känner heller. Och iom att det inte ställs krav så kan ju TS dra ut på det, suga på karamellen och njuta/lida av känslan hur länge som helst, vilket ofta är fallet.

Eller så spelar det ingen större roll hur länge man varit med samma person, det som spelar roll är snarare om man tänker rationellt eller realistiskt och vilka konsekvenser ens känslor kommer få?

Samtliga dina frågor kan ju ingen människa svara på för att svara på det måste man ju kunna se in i framtiden och det kan ju ingen. Men man skulle kunna svara på dem med motfrågor.

-Kommer jag aldrig mer få uppleva en förälskelse?
-Kommer jag aldrig mer få uppleva stark åtrå?

Är förälskelse och kärlek samma sak? Vad händer när förälskelsen lagt sig som det gör i ALLA relationer. Kommer du hoppa runt från relation till relation varje gång? Kommer den relativt korta tid du fick uppleva förälskelsen varit värt att mista halva tiden med dina barn? Känns ekvationen säg1 års förälskelse = avstå halva tiden med dina barn rationell?

-Är min partner mitt livs kärlek?

Måste man ständig springa runt och jaga sitt livs kärlek? Vad är ens det? Ingen är ju förälskad livet ut, kärlek och förälskelser är två skilda saker. Du kommer inte känna samma sak som du gör nu för den nya stjärnan efter 20 år heller, kommer du jaga fatt en ny "mitt livs kärlek" då med?

Om man ständigt är på jakt efter något bättre kommer man någonsin vara nöjd då? Det kommer ju alltid finnas något bättre än det man har, så är det ju med i stort sett allt.

-Kommer mitt liv vara just detta och inte mer?

Det beror väl på vad "detta" är, finns ju inget som säger att livet med någon annan kommer bli bättre. Enda sättet att veta det är ju att faktisk leva lika länge med den nya som du gjort med den gamla och DÅ jämföra om det nya var bättre än det gamla.

Det är många som påstår att "förälskelser fick dem att inse hur dålig deras relation var". Det tror jag faktiskt inte ett dugg på. Om relationen var så dålig så har man förmodligen oxå tyckt att den var dålig redan innan man blev förälskad i nån annan. Insikten om "men oj vad kass min relation är" kommer nog inte bara sådär pang från klar himmel och bara råkar sammanfalla med att man bara råkar vara förälskad i någon annan. 

OM man tyckte sin relation sög redan innan man blev förälskad så kan man kanske hävda att förälskelsen agerat katalysator. I annat fall är det nog troligare att man rationaliserar och försöker hitta fiffiga sätt att följa sitt begär genom att svärta ner sin befintliga relation så mycket det går för att bana väg för den nya eftersom den gamla är i vägen.

Men ska vi vara ärliga så verkar ju din vän vara en riktigt fegis...

1) Varför är man kvar i en relation med någon man inte älskar? Varför skaffar man öht barn med någon man inte älskar? Förstår man inte att det innebär ett livslångt ansvar eller är man bara svag och feg?

2) Han kunde inte brätta det för sin fru.
Var det någon som tvingade honom att inte berätta under vapenhot? Förmodligen inte... så sanningen är att han berättade inte för sin frun för att han inte vågade det, för han var rädd för konsekvenserna.

3) Till slut träffade han någon han inte kunde avstå ifrån.
Kunde han verkligen inte det? Blev han tvingad in i en relation med den andra kvinnan under vapenhot eller hamnade han där pga en situation han själv byggt upp?

Summa summarum... man ser ju en lång röd tråd av svaghet/feghet i din väns agerande genom åren, så vad är den VERKLIGA anledningen till din väns agerande? att han fick känslor eller hans svaga karaktär?

Även om det innebär att man krossar andra människor?

Är det bara du som lever en gång eller gör andra människor oxå det?
Är det bara ditt liv som räknas och alla andras, inklusive din partners och dina barns inte värt ett skit?

Om du medvetet fuckar upp andras liv för att ditt liv ska kännas fint, vad gör det dig till då? Vad brukar man kalla människor som bara bryr sig om sig själva och är totalt likgiltiga inför andra människors mående?

Vore det inte bättre om man tänker som att det är ok att följa sitt hjärta MEN man bör iaf försöka göra det på ett sätt som inte orsakar andra människor onödigt lidande?

Spelar det någon roll om det är permanent eller temporärt, det är väl onödigt att springa runt och krossa människor i onödan. Ditt resonemang är lite som att säga att det är ok att skada människor bara det inte är permanent. Varför skada någon öht?

Ja att det är ok att lämna är vi nog alla överens om, men man behöver ju inte förnedra sin partner genom att inleda en ny relation innan man avslutat den man har. Man kan avsluta en relation på ett värdigt sätt också, speciellt om man har kids som man sen ska samarbeta kring. Det kan bli svårare om man avslutar sin relation med en pungspark om man säger så.

Ingen har väl sagt att man inte får skilja sig, det som sägs är att ska du skilja dig gör det på ett schysst sätt och att det man upplever under en förälskelse kommer inte nödvändigtvis vara det man känner 3 år senare så man bör nog kanske tänka efter innan man agerar.

Du ångrar kanske inte att du skilde dig och bevisligen har det ju hållit så just för dig var det nog rätt val, det är inte alltid man synkar med sin partner och då kan det vara bättre att skilja sig. Men hur många tror du agerar på impulser som de sen ångrar när förälskelsen släppt? Att bli förälskad är ju ingen garanti för att en relation kommer hålla. Förälskelser och kärlek är två skilda saker.

Vem har sagt att man alltid måste välja sin partners bästa först? Varför göra allt så svartvitt, att man bara måste vara kvar i en relation man avskyr tills man bärs ut på bår.... eller..... så måste man knulla allt som har en puls?... finns det ingenting däremellan? 

Nä precis, inget säger att man måste inleda en relation innan man avslutar den gamla, så varför gör många det då? Det är väl ganska onödigt att såra och förnedra sin partner genom att vara otrogen när man inte behöver det? Speciellt om man har barn ihop som man sen ska samarbeta kring?

Ja givetvis kan man få känslor, men måste man agera på dem med en gång, kan man inte lugna sig lite tills man hunnit avsluta det man har?

Det var väl bra att du följde din känsla, men det kan man väl göra utan att förnedra sin partner genom att inleda en relation med någon annan innan man avslutat det man har? Vad är det som säger att man inte kan avsluta det man har först på ett värdigt sätt och sen följa sina känslor bäst man vill?

Exakt vad är det som är så komplicerat med att ta hänsyn till andra människor? Är inte det något de allra flesta gör dagligen? Hur gör man med kollegor och kompisar till exempel, gör man bara hur man vill och skiter fullkomligen i hur det får dem att må eller tar man hänsyn till dem oxå?

Japp men det som som ifrågasätts och kritiseras är just när man startar en ny relation en ny relation INNAN man avvecklat den gamla.

Att man få känna vad man vill verkar alla vara ganska överens om, det som skiljer verkar vara vad man får eller inte får GÖRA när man fått en känsla.

Ja det var väl bra att du inte gjorde så, men den här tråden handlar ju inte bara om dig och hur du gjorde? Rätt många verkar ju göra så, och då är frågan är det ok?

Ja och? Det är finns väl mycket i livet som inte är lätt som man ändå förväntas kunna hantera på ett moget sätt? Att något är svårt är väl ingen ursäkt för att bete sig som ett svin?

Vänd på det, om du inte kan hantera jobbiga situationer utan att bete dig som ett rövhål, kan du verkligen påstå att du är mogen då?

Ja det är väl klart att det är ok att inleda något nytt när man separerat. Vad är det som är så svårt att förstå i skillnaden mellan svek, lögner och manipulation och ärlighet och öppenhet? Har man lika svårt att förstå skillnaden i andra sammanhang oxå att man bara måste undersöka 500 olika scenarier?... är det ok att sno min kompis pengar? Nej... Men om jag står på händer, är det ok då? Nej.... men om min kompis sover, är det ok då? Nej... men... men...men.

Är det verkligen så komplicerat?

Att vara mogen innebär oxå att förstå skillnaden mellan förståelse och acceptans, man kan förstå något utan att för den delen tycka det är ok.

Att vara mogen innebär oxå att förstå skillnaden mellan att förstå och göra. Det spelar liksom ingen roll hur mycket du påstår att du förstår, det är vad du gör som räknas.

Att vara mogen innebär oxå att förstå att förståelse går åt båda hållen, det är inte bara andra som ska ha förståelse för dig, du behöver ha förståelse för andra oxå och skiter du i det så kan du inte kräva att andra ska ha förståelse för dig. 

Det är alltid svårt att bryta upp relationer men man behöver ju inte bryta upp den som en rövhatt, man kan göra det på ett värdigt sätt oxå. Det är väl när det är svårt som man verkligen visar vad man går för?

Och du menar att bedra sin partner är detsamma som att "bry sig om sin partners känslor"? I så fall har du nog ett väldigt märkligt sätt att "bry dig om andra". Normalt sett brukar man inte visa hänsyn genom att svika, ljuga och manipulera.