Förälskad i annan
Anonym (Ok) skrev 2024-04-16 13:09:03 följande:
Du kan ändå prata med din fru, det är ju ett gemensamt problem ni har. Jag har alltid undrat varför man ger dåliga råd här. Är det ren elakhet?
Inlägg från: Anonym (....)
|
-
Är du dum i huvudet? Det är väl klart att han inte ska säga något till sin fru? Då blir det bara bråk och misstänksamhet hemma, och han kan inte tänka igenom hur han ska göra ifred. Och även om han väljer att stanna med frun, så kommer hon alltid att veta om detta, och kanske ta upp det ibland som en anklagelse. Hon kommer att vara mer misstänksam i framtiden. Det kanske till och med tar slut mellan dem - och sedan vill den andra kvinnan inte ha honom heller, är kan inte av någon anledning.
Jag har alltid undrat varför man ger dåliga råd här. Är det ren elakhet? -
Det KAN förstås vara så, men det kan också vara så att man helt enkelt gjorde ett misstag vid sitt första val av partner. Och att man inte själv vet om att livet kunde vara något mer, förrän man träffar den rätte/rätta. Man lever ju också bara en gång.Agda90 skrev 2024-04-16 13:42:35 följande:Man ska se till sitt eget bästa, absolut.
Men ställ dig frågan här. Du vet vad du har med din fru. Du har skrivit att ni har det bra. Har ni arbetat på förhållandet över huvudtaget? När var ni på dejt sist? När överraskade du henne i duschen med att förföra henne? När var hon spontan när det gäller sex? När skämde du bort henne med en spontan gåva? När hade ni senast ett hjärtligt samtal om ert förhållande?
Sen fundera på det här: är du ute efter nyhetens behag och pirr i magen?
Fundera på detta: även nya relationer blir en vardag
Om du inte vil såra andra så se till att kapa banden till den andra kvinnan och red ut vad du känner!
Jag har levt med min man i 25 år. Vi har haft vår beskärda del av kriser och problem. Men vi har alltid rett ut dessa problem TILLSAMMANS. Senast sökte vi faktiskt hjälp och gick på terapi TILLSAMMANS.
Har du funderat på möjligheten att du är öppen för annat för att ni inte vårdar er relation? -
Det finns ju inget att förlåta, om hon aldrig får reda på något. Och hon behöver inte få reda på något, om TS efter moget övervägande bestämmer sig för att fasa ut den andra kvinnan ur sitt liv och försöka glömma. Frun kommer dessutom säkert själv också att må dåligt av att veta att hennes man har funnit en annan kvinna attraktiv, kanske få komplex över sitt utseende, åldersjoja... Nej, sådant berättar man inte av omtanke och snällhet.Anonym (Ok) skrev 2024-05-19 09:32:22 följande:Bland det svåraste att förlåta är att man blev lurad genom att hållas ovetande. Då har man blivit fråntagen sin rätt att reagera och ta sina egna beslut.
Och om TS efter moget övervägande beslutar sig för att lämna frun, så spelar det ingen roll längre när hon fick veta.
För övrigt anser jag att man alltid ska ge det råd som är bäst för trådstartaren, och inte för hans eller hennes motpart i konflikten. -
Men nu var det ju inte frun som frågade utan mannen. Då ska vi hjälpa mannen.Anonym (Ok) skrev 2024-05-19 10:13:45 följande:
Då är vi inte överens.
Jag vill vara föraren i mitt eget liv. Du får gärna låta någon köra med dig i ditt liv.
-
Ja, och jag tänker även att jag inte skulle vilja att min man skulle stanna hos mig bara av medlidande, fast han älskar någon annan. Jag tror inte att sådant är bra för någon. Sedan går det ju att sköta uppbrottet snyggare och mindre snyggt såklart, och man ska tänka sig för noga och lära känna den andra personen ordentligt innan man fattar livsavgörande beslut.Anonym (Fast) skrev 2024-05-20 03:45:02 följande:Fast man blir inte permanent krossad av att bli lämnad om man i övrigt är mentalt frisk. Jag har både lämnat för någon annan och blivit lämnad pga någon annan, och klart att det var fruktansvärt jobbigt och jag var väldigt ledsen , faktiskt vid båda händelserna, men man dör inte om man är normal.
Man vänjer sig vid nya situationer. Med det har jag ingen aning om vas TS ska göra, men jag ångrar absolut inte att jag skiljde mig från mitt ex, min nya relation är något helt annat, vi har fortfarande en gnista fast vi varit ett par i 11 år.
Barnen har en bra kontakt med båda föräldrarna, fast det inte var en enkel period första året så har det ändå löst sig. Vi kan också bli ovänner ibland, men skillnaden är att något känns djupare och att vi förstår varandra bättre, är mer lika, och vi är positiva, något jag inte fullt ut kände med mitt ex.
För ibland ÄR det ju bara förälskelse, pirr och spänning inför något nytt som går över... men det kan också vara så att det första äktenskapet egentligen var ett misstag ifrån början, och att det med den nya personen klickar på alla plan. Och att man inte ens har fattat vad man missat, förrän man mötte den nya personen.
Disclaimer: jag har INTE sagt att man ska byta partner hela tiden, och ha barn med tre-fyra olika som måste skickas kors och tvärs över landet på umgängesresor varannan helg... det var INTE det jag sa! -
Fast man måste ju inte heller bita sig själv i svansen. Varför skapa sålig stämning hemma innan man ens har bestämt sig för att gå? Innan man ens har lärt känna den nye ordentligt? När man lär känna honom bättre kanske det börjar skava ganska snart, och då finns det kanske ingen återvändo mer. Vilket även påverkar eventuella barn. Det är osmart. Det smartaste är att lära känna den nye så mycket som möjligt, och akta så att partnern där hemma inte får reda på något, tills man har bestämt sig.Anonym (Em) skrev 2024-05-23 23:43:00 följande:
Det allra viktigaste är väl att man berättat för sin nuvarande partner om läget?
Därefter kanske man kan träffa den nya på ett mycket diskret sätt, såvida man varit ärlig om det. Om man bor ihop och partnern har mycket känslor kvar för en, är det schysstaste sättet att antingen bosätta sig hos en vän eller föräldrarna tillfälligt, eller hålla ut med dejting tills man kan flytta ut.
Om förälskelsen inte håller, så var det ju ändå inget att satsa på till att börja med.
-
För övrigt är det svårt det där att avstå från en besvarad förälskelse. Det är ändå en stor och viktig mänsklig erfarenhet. Så mycket i kulturen handlar om det, både populärkulturen och finkulturen.
Ibland blir det så tokigt och dumt, att man kan ha haft en lång rad obesvarade svärmerier. Till slut väljer man att satsa på en man som man kan få, bilda familj med honom innan man blir för gammal. Och just för att man känner sig trygg med sin familj, så får man bättre självkänsla, blir säkrare och tryggare - och då får även de där attraktiva männen som man lätt börjar svärma för upp ögonen för en. Och plötsligt är man förälskad i en sådan man och han är förälskad i en tillbaka. Det där fantastiska som man inte räknade med att få uppleva i livet.
Samtidigt är det då ens makes förtjänst att man blivit så trygg att man vågar tro att en sådan man kan älska en. Ska man svika honom då, det blir ju s.a.s. ett dubbelt svek när det är han som med sin kärlek till en har möjliggjort det? Livet är inte lätt. -
Tänkte också det, när jag läste inlägget du svarade på. Om vi ska strunta i våra känslor, och börja ingå resonemangsäktenskap med folk vi inte älskar igen, i hopp om att lära oss att älska varandra med tiden... då är vi ju tillbaka på mitten av 1800-talet och längre tillbaka. Eller i arabvärlden idag. Om förälskelse och kärlek inte längre ska få vara värt något, så faller en stor del av det som det innebär att vara människa. Och mycket litteratur, sång, opera, film, teater, konst o.s.v. blir meningslös. Så mycket handlar ju om kärlek och har alltid gjort!Anonym (inte säkert) skrev 2024-05-27 22:49:01 följande:Är det inte bara ett sätt att lura oss själva? Om vi implementerar KBT i våra relationer och så att säga lär oss att älska varandra, är det inte då ett resonemangsäktenskap. Är det inte just detta som kännetecknar just detta, att lära sig att älska varandra? I relationer som bygger på kärlek däremot är det känslorna som är grunden för relationen.
Givetvis kan inte kärleken ensam vara garanten i relationen, respekt och samarbetsvilja mm är också viktiga ingredienser.
Kanske finns det en övertro på att kärleken ska komma bara man anstränger sig, men är det inte så, att när man anstränger sig för att vara den andre till lags så finns risken att man tappa bort sig själv på vägen.
Vad som är viktigt för mig, har väldigt mycket med känslor att göra. Det är via känslorna som vi avgör om någonting känns äkta? -
This. Det är det sorgligaste fallet av alla. Värre än att lämna sin man, leva ut förälskelsen och bli besviken på den efter några månader. För då har man i alla fall fått uppleva en besvarad kärlek, eller vad man trodde var det. Lyckokänslorna. Man har minnena kvar av att ha fått uppleva det en gång i alla fall.Tyra myra skrev 2024-05-28 17:03:11 följande:
I dagens samhälle är pressen på tvåsamhet så stark att många nog trillar dit på första bästa som visar intresse för en lång relation
Tror att vi måste acceptera att vi inte alltid hittar rätt från början.
Ibland inser vi att vi inte varit tillräckligt kräsna utan nöjt oss med någon som vi tycker om och är enkel att leva med.
Vi träffar någon vi går igång på alla cylindrar och plötsligt ser vi vår egen relation i en annan dager.
Vi är också rätt dåliga på att bryta upp från halvdana förhållanden så ofta blir den där himlastormande förälskelsen katalysatorn som får oss att lämna förhållanden.
Att är olika visar sig i hur vi handskas med dessa frågor. Vissa av oss kastar sig in i förälskelsen medan andra nöjer sig med att tråna efter den, för att senare avsluta sin relation eftersom insikten om dess tillkortakommanden blivit för stark.
Det finns också de som lyckas vända förälskelsen till en nytändning i förhållandet till sin partner.
Ändå hör man ofta rådet i sådana här forum och även professionella kuratorspalter, att om man blir förälskad i någon annan och vill lämna sin man, så ska man INTE gå till den man är förälskad i, utan man ska lämna sin man för att man insett att man vill lämna honom, och sedan ska man leva ensam ett bra tag, för att förhoppningsvis träffa någon annan, senare. Det är ett jättekonstigt råd, men tyvärr tror jag att många har gått på det.
Det är så dumt, för en besvarad kärlek är jättesvårt att få till. Har man en besvarad kärlek på gång så är det naturligtvis för att få leva ut DEN man ska lämna, annars är det bättre att man prioriterar barnen (och mannen också, om det inte är något annat fel på honom än att man tröttnat på honom) och stannar. Varför försämra barnens liv för INGET? -
* "medan andra nöjer sig med att tråna efter den, för att senare avsluta sin relation eftersom insikten om dess tillkortakommanden blivit för stark."
Ovanstående var det som skulle citeras. Blir tokig på att det inte går att ändra i inläggen i efterhand, ens en kvart. -
Ja, förälskelser som börjar med det mentala/själsliga har större möjligheter att hålla. Om det börjar med sexuell attraktion på grund av den andres sexighet/skönhet, så kommer detta att avta när skönheten/sexigheten avtar. Och det gör den garanterat med ålder, graviditeter, viktuppgång (sambokilon), bekvämlighet så att personen slutar sköta om sig, o.s.v.. Då finns det inget kvar om man inte har något att prata med den andra om förutom barnen och hushållet, utan han/hon tvärtom visar sig vara rätt korkad och ytlig.Anonym (...) skrev 2024-06-02 09:56:37 följande:Tolkar jag det som att hon inte är särskilt snygg? Vissa är attraktiva även om de inte är modellsnygga.
Men min erfarenhet är att förälskelser som inte försvinner med åren och som inte börjar med det fysiska är "på riktigt". Sen vill man oftast vara kvar i sin stabila relation för att det är det livet man helst vill leva. -
Ja, vissa här verkar liksom automatiskt ta för givet, att den man en gång blivit tillsammans med är den bästa och enda rätta.Varför skulle förälskelsedimmorna den gången ha gett en sannare bild av personen, en förälskelsedimmorna den här gången till den nya personen, liksom? Snarare är det väl så, att man med åren och erfarenheten bättre förstår vilka typer av människor man passar ihop med, och framför allt har man lärt sig vilka egenskaper man ABSOLUT INTE vill se hos en partner någon mer gång.Anonym (...) skrev 2024-06-05 22:19:53 följande:Jo så blir det till slut . Men man kan ändå vara kvar med den personen om den passar ens liv bättre än den man är med. Folk växer ifrån varandra ibland, och man inser att kärleken inte finns kvar utan bara kamratskap kryddad med sex . Och ibland får man chansen men vill ändå stanna med sin nuvarande. Alla alternativ kostar TS och hans familj en del, han måste välja och förmodligen kommer han att välja att stanna även om hans förälskelse skulle visa sig vara besvarad.
-
Ja, om man inte lever ut förälskelsen genom att ha sex, så drar man ut på den. Detta gäller både om det är ett par som är tillsammans, men bara kan ha sex sällan p.g.a. geografiskt avstånd eller begränsat antal besök på en anstalt exempelvis, och om det är en person som svärmar för en annan på avstånd och alltså aldrig har sex.Anonym (Ffo) skrev 2024-06-06 04:20:23 följande:Skönt, då borde min snart vara över. Ett halvår kvar eller så. Men jag tvivlar på att det kommer att bli så. Drar man ut på förälskelsefasen om man inte gör något fysiskt? Eller är vissa dömda till någon slags sinnessjuk evig förälskelse? Ibland kommer jag på mig själv med att ha fastnat i tankar på honom mitt i en aktivitet och har helt glömt vad jag håller på med. Detta sker säkert 50 gånger per dygn.
Jag har just nu varit förälskad i en man (gift förstås, och inte intresserad av mig) i 6,5 år... fast det känns faktiskt ÄNTLIGEN som att det börjar avta. "Tack vare" honom, då han stängt mig ute på alla kanaler, så att jag får för lite material att "mata" känslorna med. För jag kan inte låta bli att göra det, när jag HAR tillgång till material om honom... Det är så dumt. -
Var och en är ju sig själv närmast. Det är jättedumt att berätta för sin befintliga partner. Det är mycket smartare att klargöra vad man vill med den andre först.Anonym (sådär) skrev 2024-06-10 12:09:35 följande:
Om du inte vill att det ska ta slut och i praktiken ser till att det ska fortsätta så är det väl inte så konstigt att det bara fortsätter?
Du tror inte att det kanske börjar bli dags att involvera din partner i det när det gått så långt som att du mer eller mindre struntar i din befintliga relation och allt som räknas är den andra?Om du vänder på det, om du hade varit i din mans sits, hade inte du velat veta vad som pågår så att du hade kunna göra något åt det eller åtminstone förbereda dig för vad som kommer?
Kommer man fram till att man inte vill något, så behöver partnern aldrig få veta att något varit på gång, och slipper bli oroad av det. Allt är lugnt och kan fortsätta som förut. Och kommer man fram till att man vill ha den nye, så har man haft gott om tid att lära känna denne och tänka sig för, utan att det blir ett uppbrott och en massa skrik och bråk hemma, som kanske slutar i att man tar ett panikbeslut. -
Du har ju delvis rätt, men samtidigt är detta något som är inbyggt i oss. Det är lustfullt att vara förälskad, och vi drivs av sökandet efter lust. Därför sugs vi in i förälskelsen, fast vi vet att det är olämpligt. Något aktivt arbete är det dock inte, utan det handlar om omedvetna processer i hjärnan. Det är därför folk alltid har varit så förtjusta i att läsa och höra om stora, tragiska kärlekshistorier, och de senaste hundra åren även att se dem inspelade på film.Anonym (sådär) skrev 2024-06-10 15:52:20 följande:
När det gäller relationer så är det väldigt få saker händer bara av sig självt. Saker händer oftast för att man valt det.
Att känna attraktion till någon och bli förälskad i någon är två skilda saker, det finns massor med attraktiva människor i världen och det är naturligt att tycka människor kan vara attraktiva. Men att från det gå till att bli förälskad i någon innebär att man medvetet tagit 150 fler steg än bara tycka någon är attraktivt. Då har man medvetet jobbat för att en förälskelse ska kunna uppstå för att man gillar den känslan... det är det jag menat med vad för slags inställning man har till förälskelser.
Jag menar, om man medvetet ger sig ut på väldigt tunn is fullt medveten om att det finns en risk att man plumsar i så är det kanske inte så förvånande om man sen plumsar i, och då kan man ju heller inte hävda att det det bara hände.
Det finns något tjusande och lockande där, i att det finns urgamla, mystiska krafter som tar över vårt medvetande och vår vilja - hur olämpligt och riskfyllt det än är. Storbondedottern som lämnar sitt arv för att följa den fattige spelemannen... Kungen som abdikerar för att få gifta sig med den kvinna han älskar, fastän hon är två gånger frånskild...
Detta finns för att vi ska fortplanta oss om man ska vara krass. Precis som att vi drivs av lust efter blodiga biffar och söt, krämig glass för att vi inte ska svälta ihjäl.
Det GÅR att stå emot dessa impulser med viljestyrka, eller rättare sagt - vissa människor kan det. Här tänker jag särskilt på nunnor, munkar och katolska präster (även om inte alla dessa heller lyckas särskilt bra med sitt driftbemästrande...), och det har även hänt att människor har svalt sig och till och med törstat ihjäl som en protest mot något. Tänk IRA-fångarna på 1980-talet t.ex.. Men det kräver MYCKET. Vi vanliga människor som inte är skolade till asketer och inte har någon stark, allt överskuggande religion eller politisk/ideologisk övertygelse - orkar ofta inte kämpa emot lusten. -
Fast om du aldrig har träffat honom IRL är det bara en fantasibild du är kär i. D.v.s. LITE kan man ju veta, man kan veta om man har samma intressen, samma intelligens och samma humor t.ex.. Även om det även där är väldigt lätt att börja inbilla sig saker, och skriva in saker mellan raderna som aldrig har sagts. För att man så gärna vill tycka om den här mannen, vill att han ska vara som man vill att han ska vara.Anonym (Puma) skrev 2024-06-11 15:54:45 följande:
Jag är i en liknande sits men har ingen kontakt alls med objektet för min förälskelse. Vi inledde inget utöver kontakt på MSN o sms. Men jag erkände mina känslor för honom o han för mig. Och ja, jag känner som du. Det var fel av mig och jag hade dåligt samvete gentemot min man när jag hade kontakt med den andra mannen.
...men sexuell attraktion kräver andra saker, som utseende, manlig utstrålning... många attraheras av eller repelleras av en mans lukt, och det går aldrig att veta i förväg hur man ska reagera innan man känner den första gången. Sedan kan karl'n ha feminina mannerismer, gå konstigt, klä sig illa, uppträda töntigt eller kantigt eller otrevligt... Och han kan ha ljugit om ALLA faktorer i sitt liv: familj, singelstatus, jobb, utbildning, bakgrund, ALLT...