Anonym (Bonusmamman) skrev 2020-06-17 18:18:39 följande:
Tack för ditt svar. Jag resonerar som du säger och upplever att jag varit glasklar med var jag står - ändå vill han inte acceptera det. Jag har absolut fått höra från honom att jag borde ta ett större ansvar och antytts vara en elak styvmoder osv, det du säger gällande gaslightning, men då brukar jag påminna honom om vad jag gjort tydligt från början - att jag inte är intresserad av det och att det är han och mammans ansvar att ta hand om sitt barn. Jag når inte fram där dock och vi kommer liksom inte vidare från det - därför återkommer denna konflikt om och om igen i olika skepnader (nu senast: sommarlovet).
Jag ska fortsätta vara tydlig med det du säger i sista stycket och gränsa både pappa och barnet och peka på mitt behov av att få egen vila - det jobbiga i det är bara att det tar så mycket kraft att tjata om det, så ibland blir det bara som lättare att sätta på sig hörlurar och stänga in sig i sovrummet för att slippa. Vilket ju jag tänker inte skapar en förändring i det långa loppet då det återigen bara blir jag som anpassar mig.
Jo, jag vet, det tar på krafterna. Du har i alla fall ett plus i att du känner var dina gränser går och är tydlig med det och inte ifrågasätter ifall han har rätt i att du är den elaka styvmodern, du vet att du inte är det. Det är bra.
Det kan vara bra att omge sig med andra i samma situation eller andra som varit med om samma, som vet vad du pratar om för det kan kännas väldigt ensam. Det här har kanske inte du upplevt men jag kände mig ofta numerärt utmanövrerad, eftersom dom var två, min man och hans barn, eller ännu värre när de var tre, min man, hans barn och exet.
Det går ju dock att förstå att din man inte vill sätta sin son på fritids om han inte har gjort det förut, om han gjorde det även när ingen var hemma. Det kan vara svårt att argumentera emot det. Men då kan det även nu vara "som om du inte är hemma", att du inte ska förväntas ta hand om hans barn. Ett tips är till exempel att din man planerar vad hans barn ska äta på dagen, en matlåda eller en fryspizza, som hans barn kan äta när det passar.
Ni behöver nog hitta en nivå att kommunicera där du tillåts få vara hemma utan att automatiskt bli barnvakt och att du nu ska kunna vara hemma och inte bli störd. Kompisar och son kan inte längre springa in och ut som de passar dom, ifall det inte passar dig.
När jag var föräldraledig, tog nätterna med våra gemensamma barn, och ville passa på att sova på dagen, när hans barn kom hem väcktes jag av det, men när jag berättade det för min man blev jag förminskad. Det kan vara känsligt att tala om att hans barn stör, det tolkas lätt till nåt annat än man menar och jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag hatar hans barn. Det är också en form av gaslightning, inte för att han vill vara elak men för att han inte kan hantera att han har större ansvar för sitt barn än att helt överlåta till mig att allt funkar hemma medan han är på jobbet. Det minsta han kan göra är att prata med sitt barn om att man behöver lugn och ro hemma med en bebis, att man absolut inte får väcka och störa. Och visa empati för dig när du har blivit väckt och störd, tillåta dig att vara en mindre bra version av dig själv med sömnbrist och omställningen till att alltid finnas till hands för bebisen, men det kan vara svårt att komma dit. Det är det som är så svårt med att skaffa barn med en man som redan har barn.
