Anonym (Bonusmamman) skrev 2020-06-17 09:51:18 följande:
Jag är ju inte totalt avskärmad från barnet, såklart. Jag är med på avslutningar, fixar mat/tvätt/städ, köper kläder och godis med och åt barnet, planerar och köper presenter och initierar gemensamma aktiviteter osv osv. Han roddar med allt med skola och fritidsaktiviteter, lämnar, hämtar, tar ansvar för läggning, mat/tvätt/städ osv. Vi hjälps åt med det mesta, men jag gör det jag gör när jag har tid och lust - ibland mer ofta, ibland mer sällan. Han bestämmer tillsammans med barnets mamma när barnet är hos henne och inte. Jag betraktar det dock som att det inte är min skyldighet utan att jag gör det jag vill när jag har lust. Och jag har inte lust att passa upp på hans barn när han bestämt att barnet ska vara hemma hela sommarlovet medan han jobbar då jag inte anser det vara mitt ansvar att sköta det på heltid och själv bli av med värdefull vilotid - därav denna tråd.
Jag är också bonusförälder, till en åttaåring och en tioåring. Har inga egna barn. Jag har samma inställning som du vad gäller rollen som bonusförälder, vi hjälps åt i vardagen och jag tycker det kan vara kul att köpa saker åt dem ibland och så. Men jag ser mig mer som en vuxen kompis än som att jag har en föräldraroll, då barnen har två föräldrar. I mitt fall var vi som tur var överens kring min roll i detta när vi blev tillsammans så det har funkat bra.
Jag vet ju inte hur det är att ha egna barn för har inget att jämföra med, men har full förståelse för att det här tär på dig, särskilt som du är höggravid. Jag skulle aldrig fixa att ha ensamt ansvar på heltid som det är nu, men sedan beror det säkert på vilken relation man har med barnen med. Det är väldigt respektlöst av din man att ta dig för givet så. Flera tips ovan tycker jag verkar bra, som att din man bör lägga upp en plan för hur det ska funka hemma, som att se till att det finns mat att micra, komma överens med dig och sonen ang. hur ofta han kan ta över kompisar osv.
Jag vet att många tycker att man ska älska alla i sin familj lika mycket, men min upplevelse av att vara bonusförälder är att det handlar om personkemin med bonusbarnen, som med alla nya människor man träffar, men att man såklart anstränger sig betydligt mer för att se det bästa i bonusbarnen. Den där genuina kärleken jag förstått att många känner till sitt eget barn infinner sig inte alltid lika självklart med andras barn. Jag har en väldigt fin och nära relation med ena bonusbarnet medans det med andra krävs väldigt mycket ansträngning. Hade även ett bonusbarn i en tidigare relation för flera år sedan och det barnet stod jag väldigt nära och ville nästan ta på mig en föräldraroll fast jag inte tänkt så från början.
Jag blir illa berörd av alla hårda hård kring din inställning här, som du skrev tidigare är responsen på FL ofta väldigt svart eller vit, och det är så skevt hur människor tror att de vet allt om en person baserat på ett inlägg här. Hoppas verkligen ni kan komma fram till en lösning.
