Anonym (Bonusmamman) skrev 2020-06-16 22:56:20 följande:
Är hemma från jobbet nu på heltid i väntan på förlossning av min förstfödde. Min mans barn, 10 år gammal, bor här mestadels och har umgänge med sin mamma varannan helg.
Min man har valt att inte ha barnet på fritids i sommar men kommer själv jobba heltid.
Jag känner mig frustrerad över att jag nu förväntas passa upp på barnet genom att fixa mat, vara tillgänglig, ta med på aktiviteter och anpassa mitt eget schema för att barnet är hemma. Hade jag fått välja hade barnet varit på fritids, men det är inte jag som bestämmer det.
Min man ser inte problemet som jag upplever och är dels av åsikten att barnet inte kräver så mycket uppassning, samtidigt som han tycker att jag kan ordna lunch till barnet när jag ändå är hemma och ska äta själv, och dels anser att jag får vänja mig vid detta då jag snart har ett eget barn på heltid.
Jag känner mig dum om jag nu åker iväg under en dag och umgås med vänner eller familj, eller om jag inte ser till att barnet exempelvis har mat och sånt. Dessutom känns det inte bra att lämna barnet ensamt längre stunder trots att det egentligen varken är mitt val eller ansvar (enligt mig).
Dessutom är jag som höggravid ju hemma för att vila upp mig, vilket blir svårt när jag förväntas passa upp barnet och vara mitt i leken med barnet och dennas sommarlovslediga kompisar som springer ut och in.
Hur tänker ni kring detta och hur hade ni själva agerat?
Vidare har din man urusla argument. Att du snart måste vänja dig för att du snart har ett eget barn: ja, du kommer snart att ha ett eget barn på heltid, då kommer du att vänja dig, sakta men säkert, först en nyfödd, sedan ett spädbarn, sedan kommer du att få springa efter en ettåring, allt det där kommer du sakta men säkert vänja dig vid. Fråga honom hur många tioåringar han tog hand om när han väntade sitt första barn. Är det inte bättre att få passa på att vila upp sig medan man ännu inte har egna barn? Det fick jag han gott om tid att göra själv.
Han tycker inte att hans barn kräver så mycket uppassning. Nej, men det är ju för att han har tagit hand om sitt barn i hela det barnets liv. Han har gått igenom hela den där processen med förlossning, nyfödd, ettåring och så vidare, sakta men säkert har han fått ge sin son smakportioner, mat utan salt fram till barnet är två år, små barnportioner, en bebis som inte rör sig mycket till en tvååring som man man måste passa hela tiden till den tioåring han är idag då han enligt sin pappa inte kräver mycket uppassning. Allt är relativt. Du som inte har några barn ser ju det naturligtvis inte på samma sätt. Återigen, fråga honom hur många tioåringar han tog hand om när han väntade sitt första barn och fråga honom hur han skulle känna ifall någon kallade honom för självisk för att han inte är särskilt sugen på att ta hand om en tioåring. Han har ju dessutom inte burit ett barn i sin kropp och vet inget om vad det är man går igenom första gången man ska bli mamma. Den erfarenheten har bara du.
Snällt av din man att han vill att hans son ska få vara hemma med sina kompisar. Men om han försöker ge dig dåligt samvete för att du vill åka iväg och träffa vänner och familj och inte har lust att passa tider och oroa dig för om hans son är ensam hemma för länge, tråkigt för honom, han pratade inte med dig innan han tog beslutet att du skulle ta det ansvaret så han kan knappast förvänta sig att du ska ta det ansvaret för honom heller.
Om du ska åka iväg någonstans så tycker jag att du nämner det för din man, men utan att nämna hur det påverkar honom och pojken, det kan han fråga själv och räkna ut själv. Vill han veta hur länge du ska vara borta så får han fråga det. Om han undrar hur hans pojk ska klara sig hela dagen, då är det inget du behöver svara på, utan du väntar bara på att han svarar på sin egen fråga.
Man får ha lite tålamod med såna här män. De menar inte illa men de behöver få upp ögonen för vad som är deras eget ansvar.
