När jag var 8 år började det en ny tjej i vår klass. Hon var liten och spenslig och stod och tryckte vid ett träd varje rast. Jag var den enda som gick fram och pratade med henne och vi blev vänner. Det visade sig att hon egentligen var en väldigt tuff och ganska hård tjej, en som de andra barnen gärna följde. Jag var en tyst, blyg och stillsam tjej. Men vänner var vi ändå.
Hennes pappa var väldigt sträng och hård och jag var ganska rädd för honom, jag tyckte många gånger att han behandlade min kompis illa. Han gjorde stor skillnad på henne och hennes bröder och var mycket tydlig med att hon var en besvikelse för att hon var flicka.
I slutet av andra klass bjöd hon på födelsedagskalas och jag var givetvis bjuden, vi var ju vänner.
Samma dag efter skolan så skulle jag följa med henne hem för att hjälpa till att förbereda allt. Hennes pappa hade sagt att hon skulle komma direkt hem, och vi gick direkt hem till henne men jag lämnade först min skolväska hemma hos mig och fick ett par nybakta bullar av mamma att äta på vägen.
När vi kom hem till henne så var hennes pappa jättearg. Jag kan inte beskriva här hur otäck han såg ut men bara hans ögon skrämde mig så oerhört! Han skrek inte, hans röst var helt lugn men iskall.
Han sa; " Du kommer sent. Jag vill inte höra någon förklaring. Gå in, du vet vad du har att vänta". Jag ville gå men han sa till mig; "Nej, du kan stanna. Så ser du hur det går för barn som inte lyder sina föräldrar".
Jag vågade inte säga emot så jag följde med in. Väl inne så tog han av sig bältet och sa åt min kompis att dra ner byxorna och lägga sig över hans knä. Jag glömmer aldrig hennes ögon. De blev helt tomma. De uttryckte inga känslor alls. Hon gjorde som han sa och under hela tiden som han slog henne så var hennes ögon så där tomma och uttryckslös. Hon grät inte ens! Ljudet av bältet när det träffade hennes rumpa är något som jag aldrig, aldrig glömmer. Det och hennes ögon. När han äntligen var klar så sprang jag. Jag bara sprang och sprang och grät och grät hela vägen hem.
Jag var helt chockad. Det fanns inte i min värld att man kunde slå barn! Herregud! Mamma höjde knappt rösten åt mig och mina syskon, aldrig att hon skulle slå oss!
Jag berättade allt för mamma. Hon ringde till min kompis mamma och berättade. Men hon visste ju redan såklart. Ingen anmälan gjordes. Varken av min mamma eller någon annan. Det har jag ifrågasatt i vuxen ålder. Men detta var på 70-talet och agan var fortfarande allmänt accepterat, även om min mamma var emot det och aldrig utövade det.
Min mamma ville inte skicka mig till kalaset den eftermiddagen/kvällen, men jag ville ändå gå för hon var ju min vän. Men när jag kom dit så förstod jag tydligt och klart att så var det inte längre. Det var den kvällen som hon, min vän, startade sin mobbing mot mig. En mobbing som de andra i klassen följde henne i, en mobbing som pågick i 7 långa år.
Efter det blev jag aldrig mer bjuden på något kalas. Jag var oftast den enda i klassen som inte blev bjuden. Jag fick veta att det berodde på att jag luktade så illa eftersom min pappa (som inte ens bodde med oss) var "ett jävla fyllo", och för att vi var "så fattiga så vi hade ändå inte råd att köpa nån fin present".
Det var många år av förnedring, hån och utfrysning.
Då förstod jag ingenting. Men i vuxen ålder inser jag ju varför hon gjorde det. Jag hade ju sett något som ingen skulle veta. Något som hon skämdes för. Jag måste ju tryckas ner.
Nu tycker jag så oerhört synd om henne och jag ser den där lilla 8-åriga tjejens tomma ögon framför mig.
