Det värsta du varit med om vad gäller barnkalas?

Jag måste erkänna att jag står med en fot på vardera sida. Å ena sidan är jag helt emot att utesluta barn, å andra sidan är det inte aktuellt för oss att exempelvis bjuda in alla barn som går i vår sons klass (Han är 11 år). Anledningen är ganska enkel, han har några få kompisar som står honom nära, utöver dessa så finns det en del barn i klassen som tillhör en grupp som mobbar/retar både andra elever men så även lärare. Det är uteslutet för oss att bjuda dessa barn. Nu är detta litet äldre barn där det kanske inte heller är lika känsligt med selektering. Vår dotter däremot, är sex år, hon har också några kompisar som står henne nära - därutöver är det flera barn som hon praktiskt taget inte har någon kontakt eller väldigt liten kontakt med.

Jag vet inte... men jag förstår inte riktigt problematiken? Varför måste man bjuda en hel klass för att ingen ska känna sig kränkt? Tror Ni att de barn som möjligen kan känna sig utanför mår bättre av att bli bjuden på kalas på nåder för att sedan återgå till en vardag där de fortfarande är utfrusna? Det känns litet som en curling-effekt faktiskt och så länge man sköter det snyggt med inbjudningar samt samtal kring kalaset så tycker jag inte att det är några problem. I våra tre barns klasser är det ingen som bjuder alla och det tycker jag är helt okej! Jag har aldrig hört att barnen har uppfattat det negativt heller, någon gång har de sagt att "X ska ha kalas men jag är inte bjuden". Varmed jag har förklarat att X kanske inte kan bjuda alla utan bara några stycken och att vi i vår tur kanske inte heller har bjudit X. Eller att barnen helt enkelt inte leker med varandra överhuvudtaget. Barn är kloka och förstår - men jag vill ändock poängtera att jag också förstår att det är känsligt och jobbigt för de föräldrar vars barn aldrig blir bjudna eller som en tidigare berättelse där flertalet uteblev. Det anser jag dock är en annan diskussion.

/Linda

Måste väl ändå vara ok att bjuda 1 eller 2 ur en klass med 20 elever?

Ja, det är en upplevelse som jag aldrig glömmer. Jag ser henne ibland i affären eller på torget och ibland vill jag gå fram till henne och prata, men det gör jag aldrig. Jag undrar ofta hur hon mår, men vågar inte fråga.

I lågstadiet minns jag inget annat än att alla blev bjudna eller bara de närmsta vännerna. I mellanstadiet började jag ny skola och blev mobbad. Var därmed aldrig bjuden och jag bjöd aldrig någon från klassen heller.

Men det värsta minne jag har förknippat med kalas var när min syster skulle fylla 7-8. Mina föräldrar är separerade och vi bodde hos pappa varannan helg. Min syster hade precis fyllt år och min pappa bestämde att vi skulle ha kalas även för de vi umgicks med hemma hos honom. En självklarhet kanske, men min pappa är svårt psykiskt sjuk, med mycket knepiga idéer och ett oberäkneligt okontrollerbart humör. Dessutom var han fattig och vi hade inga direkt leksaker där. Som barn skämdes man mycket och vill ju helst dölja och vi bjöd aldrig hem någon annars. Barnen vi hade där var man ju inte nära heller utan man hade de ju för stunden för att kunna komma hemifrån. De andra barnen bodde även i trygga medelklasshem och hade uttryckt rädsla för vår pappa och så. Då vill man ju inte visa hur man själv egentligen har det till skillnad från dem... Underligt hur mycket man omedvetet förstår som barn ändå men först greppar som vuxen.

Jag och min syster försökte protestera mot pappas förslag och förklarade att vi har ju redan haft ett kalas för vänner hos mamma, men han vek sig inte utan slängde fram inbjudningskorten. Inte nog med det så skulle min syster skriva inbjudningarna själva. Knappt börjat skolan och hon har dessutom dyslexi och jag minns hur hemskt det kändes då det var så stora bokstäver att det knappt fick plats på kortet. Kan än idag undra hur någon förälder lyckades läsa och vad de tänkte men alla barnen kom i alla fall. Pappa serverade billiga överstekta korvar och någon äcklig big pack-glass. Att underhålla med hade vi någon kortlek och ett gammalt twister-spel. Jag minns att det gick bra ändå och ingen sa något efteråt.

En annan sak som jag minns som mest var en besvikelse, inte ett barnkalas men... Det var när min bästis sedan flera år tillbaka skulle fylla 18. Vi hade väl haft det lite knaggligt till och från tiden innan men var ändå bästisar fortfarande. Hon skulle fira tillsammans med en killkompis men han ville inte bjuda människor som han inte kände och då vi bara hade setts något kort ögonblick var jag inte välkommen. Han kunde inte göra något undantag trots att jag och min kompis var bästisar. Hur min bästis kunde gå med på det kändes förstås oerhört märkligt och taskigt och idag känns det bara som en feg ursäkt. Men vi var inte bästisar länge efter det i alla fall.