Det värsta du varit med om vad gäller barnkalas?

Inte bara när barn är små det där med kalas kan vara ett ober. Kommer ihåg en klasskompis till mig som var mer eller mindre mobbad hela skoltiden. Från ettan  upp genom högstadiet. På gymnasiet var han kanske inte direkt mobbad men var en typsik nörd som inte hade något umgänge förutom några lösa kontakter. Jag var nog det närmsta en kompis han hade och jag var verkligen inte särskilt trevlig utan hade honom som reservkompis. Mest för att hans pappa var datorskruvare och kunde hjälpa en med datorproblem och alltid hade de senaste spelen.
Problemet var att hans föräldrar aldrig fattade hur pass utsatt killen var så när han skulle fylla 18 ordnade de med en stor fest. Festlokal och massa fin mat och dryck. Var bara det att killen i princip inte hade någon att bjuda. Var kanske typ fem personer som var inbjudna och av dessa var jag den enda som överhuvud taget dök upp.
Så, där stod dom med en fest ordnad för typ 30pers och inga gäster. Killen var nära gråt men försökt hålla minen medans mamman försökt få det till att det var något missförstånd kring inbjudan. Killens pappa tror jag fattade just där hur hans son egentligen hade haft det under hela sin uppväxt.
Några veckor efter "festen" hittades killen med snara runt halsen i familjens garage.

Min värsta historia som barn var att en kompis i klassen skulle ha övernattning med bara tjejerna i klassen, alla utom jag. Jag visste om det för de pratad öppet om det på skolan. De frågade om någon hade "när lammen tystnar" hemma då de skulle se på film. Jag hade den, eller min mamma rättare sagt. Den kvällen kom en utav tjejerna och ringde på min dörr och ville låna den filmen, jag var så snäll så jag lånade ut den, men fick inte följa med ändå :( det var från min sida mycket lågt utav tjejerna. Kände mig ofta utanför utan att vta varför. Det fanns tre populära tjejer i klassen och jag hade de andra tjejerna som kompisar, men på något sätt ville dessa tre tjejerna förstöra och splittra allihopa. Tjejer kan vara så elaka!

Tråkigt att höra alla ledsna historier. Så min egen:

Jag var både bjuden och bjöd tillbaka på barnkalas när jag var liten. Det brukade vara 6-7 gäster kanske. Men någon gång i 8-10-årsåldern, jag kommer faktiskt inte ihåg när, drog jag mig undan. Jag ville inte längre bjuda på kalas och jag blev inte heller bjuden (vad jag kommer ihåg). Alltihop kändes tråkigt och deprimerande. Jag blir fortfarande inte bjuden eller bjuder hem folk, fastän jag är vuxen sedan länge. Det är trist och fattigt, men jag är rädd för att blotta mig. Nu är det mer en livsstil.

En pinsamt dryg ignorant-förälder grej. I somras firade ena tjejen 7 år. Hela klassen på 22 pers var inbjudna via inbjudningskort. Det stod tydligt "hör av er på detta nr xxxxxx senast xx xx och svara om ni kommer eller inte kommer" 10 svarade ja. Ytterligare 8 kom! Jävla idiotföräldrar som inte orkar höra av sig. Vi hade som tur var köpt 2x8 påsar att fylla med godis men de andra två fick ju ingen påse till sitt godis.

Jag var ofta utanför och van vid att inte bli bjuden till de flesta kalas, senare fester etc. Det hörde till undantagen att jag blev bjuden. Egentligen brydde jag mig nog inte så mycket om själva kalasen/festerna etc men jag avskydde när de andra i skolan stod och pratade om händelsen innan och sedan efteråt. Jag försökte låtsas som ingenting men tyckte det var jobbigt att försöka låtsas som jag inte hörde. Vilket är lite svårt om man sitter tex 4 vid ett bord och de andra 3 pratar om någon fest i helgen ...

När jag var runt 7-8 år var det en tjej i klassen som skulle ha kalas. Jag hade faktiskt blivit bjuden denna gång och pratade glatt med min enda riktiga kompis om det. Det visade sig då att hon inte blivit bjuden och hon var jätteledsen och grät för det. Så jag blev superarg å hennes vägnar och drog mig inte för att fråga ut kalas-tjejen i fråga om varför inte min kompis var bjuden. Hon blev jätte generad och jag kommer inte riktigt ihåg vad ursäkten var. Men jag minns att jag vägrade gå på kalaset av ren lojalitet till min kompis i alla fall.

T.o.m som vuxen har jag relativt nyligen blivit "bortglömd" från ett återträff/utekväll av ett gammalt team på jobbet. Alla andra var medbjudna utom jag. Guud så alla gamla känslor vällde upp igen när jag återigen befann mig in en situation där andra stod och pratade om vilken restaurang de skulle gå på och jag stod bredvid och låtsades som det regnade ...