Det värsta du varit med om vad gäller barnkalas?

När jag var på kalas som liten skulle alla väga sig! Inte så kul för mig som var mulligast, till och med mamman var med och tjatade när jag sa nej. Har för mig att jag vägrade iaf.

Men vad i fan? VEM kommer på en sån idé egentligen?

När jag skulle fylla 8 eller 9 så fick vi ställa in mitt kalas för mina småsyskon hade fått kräksjukan. Mamma var sjuk också och hon var den som ringde runt till mina klasskamraters föräldrar dagen innan. Hon hade tydligen missat en tjej och på kalasdagen ringde det på dörren och där stod tjejen utklädd och redo för kalas. (Jag skulle ha maskerad.) Jag blev paff och sa att näää, vi har ju ställt in och hon gick hem. Hennes föräldrar blev riktigt sura och jag blev aldrig mer bjuden hem till henne och hon fick aldrig komma hem till mig igen. Mamma kände sig hemsk efteråt men det var ju ett ärligt misstag, hon hade feber och spydde och fick ringa runt till 25 hushåll. 
Sen har vi min födelsedagsfest för släkten när jag fyllde 16. Det började med att farmor parkerade sig på vår bänk i trädgården och inte gick in förrän en av mina farbröder och hans familj kom. Tydligen hade hon sagt till vår granne att min mamma sagt att hon inte var välkommen. Haha, osant och farmor var svärmodern från helvetet. Jag fattar inte hur mamma inte ströp henne i slutet. Men men... Sen på festen pratade fina farmor om hur söt min kusin var, det var säkert en 20 minuters utlägg om exakt hur söt och underbar hon var medan jag fick sitta jämte. (Jag var ju, usch, lik min mamma. När jag visade smyckena jag fått av mamma och pappa och som jag hade valt själv snörpte hon bara på munnen och sa att hon minsann aldrig tyckt om smycken. Nähä...Sen pratade hon om hur synd det var om min pappa som fick stressa så under kalaset, usch vad synd det var om honom. Ja, det är tufft att fylla på kaffe.
Slutklämmen kom när mamma pratade med min faster och sa att hon inte hade tänkt ha stort kalas när hon fyllde 40 utan bara skulle ta det lugnt och fika inom familjen. Då jävlar smällde farmor till. Inte för att det angick henne men hon tog varje tillfälle i akt att ge sig på mamma. När mamma lugnt påpekade att det inte angick henne och att farmor själv inte ville ha kalas när hon fyllde 75 ville farmor istället prata om mammas vikt. Hade inte mamma funderat på att cykla lite. Det var då mamma reste på sig, vi barn följde efter och så satte vi oss i bilen och åkte hemifrån. Det var början på slutet på mina föräldrars äktenskap, lyckligtvis. 

Jag gick i 5:an, en tjej i klassen hade bjudit alla tjejer i klassen förutom mig. Kalaset visste jag om redan innan det ägde rum då jag några dagar innan var hemma hos min bästa vän, inbjudningskortet hängde på kylskåpet. 
Redan då blev jag lite ledsen, men sa inget till min bästa vän. 
Dagen efter kalaset så frågade jag tjejen om hennes kalas var roligt. (Ville väl se hennes reaktion). 
Hon blev väldigt röd i ansiktet och sa "Ja, men du bjöd ju inte mig på ditt kalas"... Det roliga var ju att mitt kalas som jag hade haft ett år tidigare, alltså i 4:an, så var alla tjejer bjudna. Det var ett pyjamasparty och min mamma hade hyrt en bygdegård. Även denna tjej var där! Jag vet inte om hon bara körde med en ursäkt, eller om hon helt enkelt glömt bort mitt kalas. 
Jag hade då inte glömt det då det var det bästa kalaset jag någonsin haft! Min pyjamas var ursnygg! 

Att inte bli bjuden, trots att jag själv hade bjudit samma person/personer på mitt kalas (hänt flera ggr). Då hade det passat att komma, men att bjuda tillbaka gick visst inte.

Va, men tyckte inte din pappa att din mamma gjorde rätt??! Hur kan man stå på mamsens sida när hon beter sig sådär? Det fanns ju flera vittnen menar jag så det går ju inte att förneka beteendet?

Blev inte bjuden på ett kalas som nästan alla andra i klassen var bjuden på. Efter kalaset så pratade alla som hade varit där att det hade varit skittråkigt och det enda som var bra var att det fanns så mycket gott att äta, det kändes lite bra att höra iaf. 

Värsta för mina barn var när hälften inte kom på sonens kalas. 2 hade hockeyträning och resten hade åkt på vinterkräksjukan, bl a sonens bästa kompis. En av pojkarna som kom däremot slog min son så sonen blev jätteledsen. Kalaset året efter blev en stor hit dock och alla innan har varit det med som tur är. 

Bodde i ett vitområde meden invandrar familj.
Klassen blev inbjuden till ingen gick.
Familjen var från Ghana tror jag, alla var rädda för att dom hade så konstig hudfärg samt att mamman var GIGANTISKT stor.

Vi fick veta att familjen blev så sårade att en av familjens flickor försökte begå självmord och sedan gick in i sig själv.
Blev mer dramatiskt än många kunde ana. 

Jag kommer inte ihåg något specifikt tillfälle utan mer generellt att jag sällan blev bjuden och själv inte ville ha kalas för att jag var rädd för att ingen skulle komma. Jag hade mitt sista kalas när jag fyllde 8 sedan efter det så firade jag bara med släkten.

Jo men det är lite svårt för han har levt hela livet med huvudet uppkört i hennes arsle. Han är svag och patetisk tyvärr, han ville desperat ha hennes kärlek så om hon ville behandla hans fru och barn illa-varsågod. Hans bröder var precis likadana, det var tragiskt. Jag har ingen kontakt med pappa idag, och jag gick aldrig på farmors begravning. Jag är bara förundrad över hur mamma stod ut i nästan 17 år. Roligt nog börjar pappa bli sin mors avbild medan vi barn är lika mamma i sättet, vi vågar säga emot. Vilket förklarar varför vi aldrig blev bjudna på hans bröllop, födelsedagar eller fester - vi kunde ju ha sagt sanningen om hur han betett sig och så kan man ju inte ha det. Roligt nog gjorde han bort sig inför sina jobbarkompisar när han inte visste att jag hade flyttat till västkusten....två år tidigare. 

Oj, det var ju en stark reaktion. Måste ju ha legat något mer bakom det. Men vad sorgligt att hudfärgen bestämde om folk gick dit, det är ju helt sjukt hur folk kan bete sig.