• Anonym (TS)

    Det värsta du varit med om vad gäller barnkalas?

    Sett en del trådar där barn drabbats på olika sätt av barnkalas, inte blivit bjuden eller att ingen kommit. 

    Jag vill nu höra era värsta historier om barnkalas! Det värsta som inträffat på själva kalaset, blev du aldrig bjuden som barn eller har ditt barn drabbats? 

    Som TS börjar jag! Som 10-åring var jag rätt utsatt av tjejerna i klassen, jag tyckte inte om fotboll och alla tjejer spelade i samma lag. När en av mina få tjejkompisar i klassen fyllde år så bjöd hon in alla fotbollstjejer utom mig till ett pyjamasparty med övernattning. Jag var inte bjuden och kalaset hölls i ett hus på vår gata... Var hemskt att från sitt eget sovrumsfönster se alla elaka tjejer och min såkallade "Kompis" ligga på luftmadrasser och skratta och äta godis. Detta var på 90-talet och jag bytte skola kort därefter.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-03-24 17:31
    Följdfråga: Ni föräldrar som "inte låter"/struntar i att låta era barn gå på alla kalas de är bjudna till. Hur resonerar ni? Är ni alltid duktiga på att OSA i god tid? Låter ni barnet själva bestämma vilket kalas hen vill gå på?

  • Svar på tråden Det värsta du varit med om vad gäller barnkalas?
  • VIDE MI
    Anonym (aldrig bjuden) skrev 2014-03-26 16:15:49 följande:
    Det var hemska år. slagen, sparkarna och spottet var inte det värsta utan orden, de otroligt sårande orden och sättet de kunde lura en på.. och alla saker som blev förstörda så jag fick skäll hemma, från sjätte klass och uppåt hade jag ingen cykel, efter två förstörda fick jag vara utan och skylla mig själv som lät den bli förstörd.. lärarna, ja du, de vände oftast bort blicken, låtsades inte se eller sa bara att "de menar inget illa de leker bara" Jag minns i mellanstadiet jag grät och bönade o bad fröken om att få sitta inne i klassrummet på rasten och läsa. Men nej, alla ska ut sa hon och mer eller mindre lyfte ut mig och låste dörren. Väl ute på gården var jag hett villebråd för dem.... Hela mitt unga vuxna liv påverkades av detta. Det dröjde många år in i vuxenlivet innan jag kunde lita på folk. Jag fick gå i terapi för att bearbeta min självkänsla och lära mig att tycka om mig själv. Efter att i 10 års tid blivit intalad att man är ful och värdelös så tror man till slut på det. Det har tagit många år att komma till ett normalt liv. Men ja för att svara på din fråga. Idag mår jag jättebra, jag är 35 år så det är många år sen nu men minnena sitter i. men jag är lycklig idag, sambo och barn på väg. Jag har få men goda vänner som jag litar på idag. Men jag kan sakna det där med skolkamrater och vänner från när man var liten, för det har jag aldrig haft. och när det pratas om kalas ja då blir jag mest ledsen för att jag inte har några positiva minnen av kalas alls. Jag vet inte hur jag kommer reagera när mina barn vill ha kalas, hur gör man liksom?

    Jag vet hur du ska reagera!! Du ska njuta!! Skaffa massa gott och leka lekar! Nu har du chansen:)
  • Kofot

    Det absolut värsta var när ett syskonpar började att kräkas. Dom hade tydligen magsjuka men "ville komma ändå".....

  • Anonym (emma)
    Anonym (TS) skrev 2014-03-26 16:11:37 följande:
    Jag visste inte att han slog er, jag läste bara att han inte mådde helt bra psykiskt. Beklagar! Givetvis ska ett kalas hållas för barnet.
    Näe, man kanske inte ska behöva uppge exakt alla detaljer för att folk ska kunna förstå ens känslor som barn när man ändå lämnade toppen av ett isberg. Jag skrev ju lite om hur han var, hur man skämdes som barn och inte vågade bjuda hem vänner. Helt normalt, eller? Samt att ens vänner som mött på honom på utsidan var rädda för honom. Varför skulle de bli det om min pappa var söt och snäll men bara mådde lite "psykiskt dåligt"? Det finns alltid saker att läsa mellan raderna.

    Förstår liksom inte folk vad man t.ex. menar med vad ett "oberäkneligt okontrollerbart humör" kan innebära i praktiken? Det innebär helt enkelt att en person kan tända som en blixt för ingenting och bli rosenrasande, man vet därmed aldrig när det kan hända och som barn gick man alltid gå på tå i rädsla för att man inte på något sätt ville riskera att utlösa aggressionsutbrotten. När det svartnar för ögonen på en person vet den inte heller vad den längre gör och man vet inte hur det kommer sluta.
  • Anonym (14)

    Mitt värsta är kanske inte så himla hemskt för andra, men för mig var det verkligen de. Jag hade precis börjat i en ny klass som 14 åring och blir bjuden på kalas hos en av tjejerna. När jag blev bjuden så tänkte jag att det kanske skulle finnas lite alkohol och föräldrarna skulle vara borta och vi skulle ha kul som tonåringar, att det skulle vara fest. Men icket. När jag kommer dit är det ballonger överallt och föräldrarna hälsar alla välkommen i dörren och sedan drar kalaset igång. Vi får tårta, saft och bullar. Det är lekar, t.ex sätta knorren på grisen och den där när man ska sätta sig på en stol när musiken stoppas. Det är skattjakt och skatten är en påse popcorn. Det hade säkert vart ett jätte roligt kalas för barn, men jag tyckte hela grejen var enormt pinsam och stack därifrån så fort jag kunde. De andra tjejerna på kalaset hade jätte roligt och förstod inte varför jag var så tråkig. Efter det tog jag avstånd från tjejerna i klassen då vi hade alldeles för olika intressen. Som tur var, för mig, så fanns det några killar i klassen som blev mina bästa vänner!

  • Anonym (TS)
    Anonym (emma) skrev 2014-03-26 21:22:05 följande:
    Näe, man kanske inte ska behöva uppge exakt alla detaljer för att folk ska kunna förstå ens känslor som barn när man ändå lämnade toppen av ett isberg. Jag skrev ju lite om hur han var, hur man skämdes som barn och inte vågade bjuda hem vänner. Helt normalt, eller? Samt att ens vänner som mött på honom på utsidan var rädda för honom. Varför skulle de bli det om min pappa var söt och snäll men bara mådde lite "psykiskt dåligt"? Det finns alltid saker att läsa mellan raderna.

    Förstår liksom inte folk vad man t.ex. menar med vad ett "oberäkneligt okontrollerbart humör" kan innebära i praktiken? Det innebär helt enkelt att en person kan tända som en blixt för ingenting och bli rosenrasande, man vet därmed aldrig när det kan hända och som barn gick man alltid gå på tå i rädsla för att man inte på något sätt ville riskera att utlösa aggressionsutbrotten. När det svartnar för ögonen på en person vet den inte heller vad den längre gör och man vet inte hur det kommer sluta.
    Jag sa att jag missförstod och beklagade, du behöver inte göra världens utläggning.
  • Anonym (TS)
    Anonym (14) skrev 2014-03-26 23:38:22 följande:
    Mitt värsta är kanske inte så himla hemskt för andra, men för mig var det verkligen de. Jag hade precis börjat i en ny klass som 14 åring och blir bjuden på kalas hos en av tjejerna. När jag blev bjuden så tänkte jag att det kanske skulle finnas lite alkohol och föräldrarna skulle vara borta och vi skulle ha kul som tonåringar, att det skulle vara fest. Men icket. När jag kommer dit är det ballonger överallt och föräldrarna hälsar alla välkommen i dörren och sedan drar kalaset igång. Vi får tårta, saft och bullar. Det är lekar, t.ex sätta knorren på grisen och den där när man ska sätta sig på en stol när musiken stoppas. Det är skattjakt och skatten är en påse popcorn. Det hade säkert vart ett jätte roligt kalas för barn, men jag tyckte hela grejen var enormt pinsam och stack därifrån så fort jag kunde. De andra tjejerna på kalaset hade jätte roligt och förstod inte varför jag var så tråkig. Efter det tog jag avstånd från tjejerna i klassen då vi hade alldeles för olika intressen. Som tur var, för mig, så fanns det några killar i klassen som blev mina bästa vänner!
    Haha, ja det lät ju väldigt speciellt. Kul att övriga hade roligt men jag hade ju snarare anordnat en grillfest eller liknande för min 14-åring.
  • Anonym (Alla)

    Jag har inga dåliga minnen från något kalas från när jag var liten. Hade själv inte barnkalas mer än någon gång vad jag minns.

    Det värsta jag varit med om nu, när det gäller min son som är 4 år, är nog att vi efter att kalas fick vinterkräksjukan. Fick veta att alla som varit där hade blivit sjuka. Men jag tycker mest synd om de som hade kalaset, att behöva ha det på sitt samvete. :) Men det är inget ont blod för det. Det är sånt som händer.

    Vår son har ännu inte haft något kalas för kompisarna, bara familjen. Han uttryckte ingen vilja att ha det i år heller så vi struntade i det. Han har inte ens nämnt att han vill ha kalas men det kommer väl nästa gång.

    Det där med inbjudningar tycker jag är jättesvårt. Vi har inte plats att bjuda alla och ha kalas hemma och har inte koll på om det finns någon lokal att hyra i närheten. Sonen fyller dessutom på vintern vilket försvårar, annars hade man bara kunnat vara ute i någon park eller liknande. Trenden jag har sett bland övriga föräldrar på förskolan är att de bjuder in med bara några dagars varsel vilket automatiskt leder till ett större bortfall. :)

    Än så länge är min son så liten men jag får ont i magen för alla de barn i skolan som inte blir bjudna. Jag tycker att man som förälder har ansvar att lära sina barn värderingar och allas lika värde. Jag tycker inte att man gör skillnad på folk. Antingen bjuder man bara 4-5 av de närmsta eller alla. För oss kommer det nog bli att bjuda alla eftersom sonen umgås med de flesta.

  • jag är den jag är
    Anonym (V) skrev 2014-03-26 15:27:32 följande:

    Det vore kanske bra att hälsa på henne och prata med henne. Även om hon inte blir glad , du har gjort ditt bästa. Det är nog svårare för henne att komma fram till dig. Det är givetvis inte rätt att hon mobbade dig och behandlade dig illa , men samtidigt är det inte så svårt att förstå att hon reagerade som hon gjorde. Hon blev säkert bestaffad på grund av att din mamma ringde. För ett misshandlat litet barn var det nog lättare att skylla på dig/er. ;( Väldigt synd om alla inblandade.

    När jag var barn så förstod jag ju aldrig riktigt varför hon plötsligt blev så elak. Först var jag ledsen och gjorde allt jag kunde för att det skulle bli bra igen. Efter en tid var jag rädd för henne, och i högstadiet var jag både rädd och hatade henne.

    När jag blev äldre så började jag dock tänka tillbaka och förstå. Idag känner jag bara medlidande och sorg när jag tänker på henne. Jag kan väl inte direkt säga att jag tycker om henne, men jag tycker inte illa om henne heller och jag hoppas verkligen att hon mår bra. Jag sörjer den vänskap som förstördes, och kan ibland undra hur allt hade kunnat bli om det där otäcka aldrig hänt.

    Märkligt nog så känner jag nästan mer agg mot de andra i klassen. De som följde henne. Jag vet egentligen inte varför, men så känns det.
    Jag gick aldrig på vår klassträff, trots att jag faktiskt blev bjuden. Jag kände ingen längtan efter att träffa någon av dem.
  • slutatsnusa

    det värsta var när grannpojken (10-årsåldern om jag minns rätt) tillika min sons klasskamrat hade kalas med övernattning och ljög för min pojke om datumet.
    jag märkte att de hade kalas på kvällen, men visste inte om att de pratat om det i klassen.
    morgonen därpå ser min son att de är ute och leker och springer glad i hågen över bara för att bli tillbakaskickad
    det var hemskt att se den olyckliga lilla kroppen
    jag minns att jag blev galen och ringde och skällde ut pappan. inte för att min son inte var bjuden utan för att de inte hjälpt sin pojke med att vara tydlig med att alla i klassen inte var bjudna som min pojke fått för sig.
    får fortfarande en klump i magen när jag tänker på hur ledsen min lille pojke var.

  • Anonym (Ronja)

    Jag gick på kusiners kalas och vissa i klassens kalas, men bara de som jag kände att jag var nära, eller de som hade ordnat ett disco åt alla. Jag har inget minne av att jag någonsin blev utesluten, i vår klass var det nog så att alla (utom de som hade disco) bara bjöd sina vänner (vilket kanske var mellan 1 till 10 stycken). Jag hörde aldrig prat om tårtor och fest efter någon hade fyllt år. Tycker därför det är skumt att läsa era berättelser, jag känner inte igen mig alls, som om det är en helt annan kultur.

    Det värsta som jag har varit med om var väl kanske när något geni i släkten beslöt att jag kunde fira min födelsedag på deras bröllopsfest, där jag inte kände någon förutom mina föräldrar som inte ens satt vid samma bord. I slutet var alla så fulla och läskiga så jag gick och gömde mig inne på en toalett tills vi skulle åka hem.

Svar på tråden Det värsta du varit med om vad gäller barnkalas?