Det värsta du varit med om vad gäller barnkalas?

Detta med barnkalas, jag hoppas nästan min unge inte vill ha det när han blir stor utan nöjer sig med släkten.  Jag var väl med om det vanliga att inte bli bjuden. Jag brukade bjuda hela klassen och många av barnen kom på kalaset utom några flickor som jag tror aldrig kom. Sen när det var dags för en av flickorna kalas så gick de runt på skolgården och delade ut inbjudningar och de gav en till min bästa kompis och sedan gick vidare. Det var bara jag och min bästa kompis som umgicks med varandra och lekte efter skolan, så det var inte att de stod varandra närmare eller brukade umgås. Men jag undrar hur föräldrarna tänkte, att bjuda nästan hela klassen med utesluta några av barnen och sedan låta ungen dela ut kalasinbjudningar mitt framför näsan på alla andra barn.  

Inser hur väldigt lyckligt lottad jag har varit genom åren och jag beklagar verkligen det en del av er fått varit med om. För mig var nog det värsta när sonen skulle ha halloweenparty som 10-åring och strömmen la av och det var snöstorm så vägen var avstängd och ingen förälder kunde hämta sitt barn. Så där stod jag i beckmörker med cirka10 vilda tioåringar som tyckte det var skitkul och spännande, själv var jag mest förtvivlad för hur jag skulle fixa det. Men det gick och alla överlevde, till och med jag.

När jag var 8 år började det en ny tjej i vår klass. Hon var liten och spenslig och stod och tryckte vid ett träd varje rast. Jag var den enda som gick fram och pratade med henne och vi blev vänner. Det visade sig att hon egentligen var en väldigt tuff och ganska hård tjej, en som de andra barnen gärna följde. Jag var en tyst, blyg och stillsam tjej. Men vänner var vi ändå. Hennes pappa var väldigt sträng och hård och jag var ganska rädd för honom, jag tyckte många gånger att han behandlade min kompis illa. Han gjorde stor skillnad på henne och hennes bröder och var mycket tydlig med att hon var en besvikelse för att hon var flicka. I slutet av andra klass bjöd hon på födelsedagskalas och jag var givetvis bjuden, vi var ju vänner. Samma dag efter skolan så skulle jag följa med henne hem för att hjälpa till att förbereda allt. Hennes pappa hade sagt att hon skulle komma direkt hem, och vi gick direkt hem till henne men jag lämnade först min skolväska hemma hos mig och fick ett par nybakta bullar av mamma att äta på vägen. När vi kom hem till henne så var hennes pappa jättearg. Jag kan inte beskriva här hur otäck han såg ut men bara hans ögon skrämde mig så oerhört!  Han skrek inte, hans röst var helt lugn men iskall. Han sa; " Du kommer sent. Jag vill inte höra någon förklaring. Gå in, du vet vad du har att vänta". Jag ville gå men han sa till mig; "Nej, du kan stanna. Så ser du hur det går för barn som inte lyder sina föräldrar". Jag vågade inte säga emot så jag följde med in. Väl inne så tog han av sig bältet och sa åt min kompis att dra ner byxorna och lägga sig över hans knä. Jag glömmer aldrig hennes ögon. De blev helt tomma. De uttryckte inga känslor alls. Hon gjorde som han sa och under hela tiden som han slog henne så var hennes ögon så där tomma och uttryckslös. Hon grät inte ens!  Ljudet av bältet när det träffade hennes rumpa är något som jag aldrig, aldrig glömmer. Det och hennes ögon. När han äntligen var klar så sprang jag. Jag bara sprang och sprang och grät och grät hela vägen hem. Jag var helt chockad. Det fanns inte i min värld att man kunde slå barn! Herregud! Mamma höjde knappt rösten åt mig och mina syskon, aldrig att hon skulle slå oss! Jag berättade allt för mamma. Hon ringde till min kompis mamma och berättade. Men hon visste ju redan såklart. Ingen anmälan gjordes. Varken av min mamma eller någon annan. Det har jag ifrågasatt i vuxen ålder. Men detta var på 70-talet och agan var fortfarande allmänt accepterat, även om min mamma var emot det och aldrig utövade det. Min mamma ville inte skicka mig till kalaset den eftermiddagen/kvällen, men jag ville ändå gå för hon var ju min vän. Men när jag kom dit så förstod jag tydligt och klart att så var det inte längre. Det var den kvällen som hon, min vän, startade sin mobbing mot mig. En mobbing som de andra i klassen följde henne i, en mobbing som pågick i 7 långa år. Efter det blev jag aldrig mer bjuden på något kalas. Jag var oftast den enda i klassen som inte blev bjuden. Jag fick veta att det berodde på att jag luktade så illa eftersom min pappa (som inte ens bodde med oss) var "ett jävla fyllo", och för att vi var "så fattiga så vi hade ändå inte råd att köpa nån fin present". Det var många år av förnedring, hån och utfrysning. Då förstod jag ingenting. Men i vuxen ålder inser jag ju varför hon gjorde det. Jag hade ju sett något som ingen skulle veta. Något som hon skämdes för. Jag måste ju tryckas ner. Nu tycker jag så oerhört synd om henne och jag ser den där lilla 8-åriga tjejens tomma ögon framför mig.

Ja, det är en upplevelse som jag aldrig glömmer. Jag ser henne ibland i affären eller på torget och ibland vill jag gå fram till henne och prata, men det gör jag aldrig. Jag undrar ofta hur hon mår, men vågar inte fråga.

När jag var barn så förstod jag ju aldrig riktigt varför hon plötsligt blev så elak. Först var jag ledsen och gjorde allt jag kunde för att det skulle bli bra igen. Efter en tid var jag rädd för henne, och i högstadiet var jag både rädd och hatade henne. När jag blev äldre så började jag dock tänka tillbaka och förstå. Idag känner jag bara medlidande och sorg när jag tänker på henne. Jag kan väl inte direkt säga att jag tycker om henne, men jag tycker inte illa om henne heller och jag hoppas verkligen att hon mår bra. Jag sörjer den vänskap som förstördes, och kan ibland undra hur allt hade kunnat bli om det där otäcka aldrig hänt. Märkligt nog så känner jag nästan mer agg mot de andra i klassen. De som följde henne. Jag vet egentligen inte varför, men så känns det. Jag gick aldrig på vår klassträff, trots att jag faktiskt blev bjuden. Jag kände ingen längtan efter att träffa någon av dem.