Vill banga en nyårsmiddag… en i sällskapet är gravid. Orkar inte. Förslag på ursäkt?

Förstår precis hur du känner. Jag har en enorm barnlängtan och tycker det är asjobbigt när alla andra blir gravida runt omkring, har också försökt ett tag. Försöker också hålla mig borta från gravida eller bebisar den mån det går. Nu har jag ju ingen i den närmsta släkten eller vänner som fått barn så då är det lättare att undvika.

Hur gick det?

Illa berörd?
Jag hade utgått från att de inte var mina vänner, och agerat därefter.

Jag är personligen fortfarande sårad över att en av mina bästa i princip tagit helt avstånd från mitt och mina barns liv i över 3 år, eftersom hon drevs av barnlängtan. Hon fanns inte där när mitt barn hade en medfödd sjukdom som jag behövde stöd i. Hon har inte varit delaktig i någon annat heller.

Vi blir kanske bättre vänner igen, men just nu är jag besviken på henne eftersom jag har stöttat henne i allt i hennes liv. Och inse: man kan inte nonchalera nära vänner i flera år, och sen fortsätta som vanligt.

Tips: Om du som ofrivilligt barnlös tycker att vissa tillställningarna är för jobbiga, välj att gå på andra. Tex ring och säg att dopet blir för jobbet, men att du gärna bjuder på en fika på stan eller något annat och ge en liten gåva. Då får man fortfarande känslan att man är viktig. Om man hela tiden väljs bort känner man sig helt oviktig. Och att känna sig oviktig under fler års tid lämnar spår.

Då förstår jag vad du menar.

Bra skrivet.

Jag förstår fullt det du skrev om att inte gå på ett dop när du precis fått missfall. Det är en sådan sak jag skulle ha full förståelse för om det var jag som bjudit in till dop.

Men om en vän skulle undvika mig helt efter jag fått barn eller inte låta mig prata om mitt barn så skulle det helt klart såra. Det är ju det största som hänt mig. Men jag vet ju hur det är att vara på andra sidan, så jag undviker beklaga mig om det är något som är jobbigt och också att förminska deras problem (minns tex en gång när jag sa på jobbet att jag sovit dåligt när det var en mamma som sa "var glad att du inte har barn, då hade du vetat hur det är att inte få sova". )

Sen är det många här som förespråkar ärlighet, men det är inte alltid så enkelt. I vårt fall vill inte min sambo att vi ska prata om det och det är hos honom problemet ligger. Eftersom vi fått ett barn så tror folk att det är fritt fram att tjata om när vi ska skaffa syskon, inte så kul när man precis bränt en förmögenhet på tre IVF-behandlingar utan att lyckas.

Man behöver ingen ursäkt alls. Alla vuxna,myndiga människor har fri vilja att göra som de vill och vill man inte träffa vissa människor har man full rätt att inte göra det! Jag slutade umgås med fertila,gravida och småbarnsföräldrar för många år sen,maken går vid sällsynta tillfällen,men jag skulle antingen spy,svimma eller skrika ut min sorg om jag tvingades umgås med en gravid. Det tror jag ingen vill uppleva så det är bäst för alla om jag sitter hemma. När jag får barn återupptar jag bekantskapen med de jag vill.

Ja men tror du att de vill ha samma kontakt med dig fortfarande trots du hållit dig borta flera år från dom? Tvivlar jag starkt på.

Måste säga att jag är väldigt förvånad över att folk skriver så okänsliga saker till dig som att du ska skärpa dig och skaffa dig ett liv osv osv. Jag förstår precis hur du känner dig! De mest märkliga motsägelsefulla känslorna kan dyka upp i vår situation. En fråga som jag ställt mig många gånger under de senaste två åren är: -Hur kan en känsla som att vara lyckliga för någons skull och samtidigt vara olycklig vara rationell? Det är för mig ett mysterium hur man kan känna båda glädje och sorg i samma ögonblick men tydligen kan man det har jag lärt mig. Ibland uttrycker sig denna sorg i form av missunnsamhet men den brukar ganska snabbt övergå i skuld inför de känslorna... Ens känslor under sorgearbetet är helt enkelt inte rationella tyvärr och så är det. Tex vill jag minnas att när mitt första syskon berättade att de var gravida var min första tanke att det måste skett något misstag för det kan inte vara sant de har ju bara varit tillsammans i två månader. Hur rationell är en sån tanke?? Nu har alla våra (mina och min sambos) syskon blivit gravida och våra bästa vänner också. Det är inte lätt kan jag säga och man är helt slut (tankemässigt) när man kommer hem efter att ha träffat dem. Ingen pratar om vårt problem heller utan det är som om vi vore pestsmittade eller nåt... så man undviker oss istället. Jag är iosf inte förvånad för det är så man handskas med problem i våra familjer och vi kan ju inte ändra på hur andra människor är/agerar. Men man dömer dem och det smärtar. Jag känner att våra relationer med våra familjer just nu är rena skådespelet och jag vet inte vad man ska göra åt saken för de har ju också rätt till sina känslor. Världen och tron på hur saker och ting förhåller sig har kastats upp och ner just nu och kanske måste man bara acceptera att så är det just nu men det kommer bli bättre... någon gång längre fram men inte idag och inte imorgon..

Jag vill bara ge dig en stor kram och jag tycker inte du ska känna någon skuld för att du inte dök upp på den där festen! Jag menar hur kul är en fest om du ska behöva tampas med dina känslor hela kvällen? 

Lycka till men allt!
Kram
  

När jag blev gravid med första barnet på andra försöket berättade min man stolt för en av sina närmsta vänner ganska tidigt i graviditeen när de träffades ensamma.
Till svar fick han att vännen och hans fru också försökt nästan ett år och att det inte ville sig för dem. Därför tänkte han inte berätta för sin fru att vi väntade barn och förresten skulle vi komma ihåg att så tidigt som det var då kunde det mycket väl bli missfall. För det är ju SÅ vanligt att det blir det. Efteråt kom de hem till oss och fikade och min mans vän sa inte ett ord till mig om graviditeten.
Några veckor senare ringde vännen och berättade att hans fru också var gravid och förväntade sig naturligtvis gratulationer från oss. I slutändan tog det alltså inte ens ett år för dem heller, så direkt svårt att få barn hade de ju inte. Men hans bitterhet över att vi hann lite före och att det gick väldigt lätt för oss har ändå förstört ganska mycket av vänskapen. Jag har svårt att se att jag kommer förlåta honom helt för att han tog sig rätten att pissa över vår lycka för att han själv var orolig att de inte skulle lyckas. Respekt och hänsyn gäller åt båda håll.