Vill banga en nyårsmiddag… en i sällskapet är gravid. Orkar inte. Förslag på ursäkt?

Jag tänker att det är en skillnad på att bete sig grisigt och att bara försöka klara vardagen. Några exempel som har tagits upp i tråden tyder på att det inte bara är barnlösheten som är problemet. Några verkar helt enkelt inte vara så trevliga och hade de varit på andra sidan barnlös/inte barnlös så hade de ställt orimliga krav hur som helst. TS vill bara undvika en middag och tänker sig dessutom en ursäkt. Det påverkar ingen och hon får chans att bearbeta graviditeten som i denna stund är jobbig. Nästa middag kanske hon mår helt ok. Vad är det som är så svårt att förstå för vissa här?

Fast jag skulle bliv väldigt besviken som värdinna om jag ansträngt mig och bjudit in till en nyårsmiddag och någon ställer i sista minuten. Man blir ju besviken även om någon säger att dom är sjuk, även om det inte kan hjälpas. Att göra sin vän besviken med flit är ju ändå inte helt sjysst.
Det är dessutom inget som säger att det blir lättare att bearbeta ofrivilliga barnlösheten på det här sättet. Jag vet då folk som levt år efter år och undvikigt barnfamiljer och kompisar som är föräldrar. Jag tror man bearbetar minst lika bra genom att inte gömma sig och skuffa undan plågsamma känslor. Men visst, det är TS val, men hon frågade om råd genom att starta den här tråden.

Fast hur trevligt är det att ha någon som är riktigt ledsen med på en fest? Jag har själv bangat en 30-årsfest pga att jag kände att jag bara skulle dra ner stämningen. Det som var så speciellt med barnlösheten var att jag aldrig tidigare hade upplevt samma ledsenhet. Inte ens vid dödsfall. Jag kunde bara inte bli glad. Jag ville inget hellre än att vara normal, men det gick inte

Att känna sorg över sin barnlöshet och undvika väldigt starka "barntillställningar" har nog de allra flesta förståelse för och är man bra vänner kan man förklara varför man väljer att göra som man vill.

Men skulle min bästa vän ignorera mig från att jag blev gravid och fram till den dagen hon får barn själv hade hon kunnat dra åt helvete. Jag ser mig som en väldigt bra vän. Ställer upp och vänder mig ut och in för att kunna hjälpa och ställa upp. Men att bli behandlad som luft är inte ok. Överhuvudtaget.

Om din bästa väns sambo lämnar henne under graviditeten, kan hon ringa dig då? Kommer du på stört och stöttar henne?

Till er andra som delar åsikten att äkta vänner ska acceptera ett ruttet beteende, varför ska man ta hänsyn till era känslor min ni är oförmögna att ta hänsyn till era vänner? Era problem, känslor och kriser är alltså större och viktigare?

Jag tycker snarare att det är ett ruttet beteende att gå på en middag med ett fåtal, med vetskapen om att man kommer att diskutera den här tjejens graviditet, när jag inte kommer för mig att säga grattis som de andra gör. Jag kommer att sitta tyst. Det blir självbevarelsedrift, liksom. Och vad ger det för signaler? "Varför är du så tyst, Maria?". Ska jag pressa ihop ett grattis då? Bättre att inse att den här bantningen är enbart mitt problem, ingen annans. Den här tjejen ska inte behöva känna sig obekväm. Jag väljer. 

Jag gick inte, hade det så bra hemma. 

Fast här handlar det inte om att välja bort vissa tillställningar utan diskussionen har utvecklats till att nu handla mycket om att helt och hållet välja bort vänner som har barn, jag tolkar att det var det det "ruttna beteendet" hänvisade till, att just ignorera vänner under lång tid....

Ok, jag kan förstå bådas sidor. Man kan i en vänskap ändå inse att var sak har sin tid, att man av olika orsaker inte kan lägga lika mycket tid för sina vänner. 

"Inte lika mycket" och "ingen tid alls under lång tid" är också olika saker.

Din karl då, tvingades han också stanna hemma med dig?