Hej...
Är bjuden på nyårsfest/middag idag hos en vän. Fick imorse veta (på FB såklart) att en av gästerna just kläckt sitt graviditetsbesked v 13. Jag orkar inte. Vi är ofrivilligt barnlösa, tredje IVF.en misslyckades. Orkar inte se den där kvinnans lyckliga tillvaro en HEL KVÄLL. Jag och kvinnan känner bara varann sporadiskt, men vetskapen gör mig så ledsen.
Men vad ska jag skylla på nu?
Många utav de känslor du beskriver känner jag igen från andra kvinnor som har berättat om sina historier kring ofrivillig barnlöshet. Känslan av att vara okvinnlig, att inte kunna ge sin man det som "alla" kvinnor kan, vara otillräcklig, inte duga, hopplöshet. Jag skrapar bara på ytan. Det är ingen tröst men du är inte ensam.
Ikväll kanske inte blir en sådan lyckad kväll i dina ögon, låt det vara så om det skulle kännas förjävligt. Men jag tycker samtidigt att du ska bestämma dig för hur du gör längre fram när liknande situationer dyker upp, ha en liten handlingsplan. Försök att bygga upp ett mantra eller strategi för att ta dig igenom kvällar som denna. För det kommer att komma fler. Det kanske kan vara att du bestämmer dig för att vara kvinna inte definieras om man kan få barn eller inte och att du arbetar hårt med att bevisa det för dig själv, kanske genom olika listor där du poängterar vad som faktiskt gör dig till kvinna. Du kanske väljer att prata om dina känslor och på det sättet känner dig tryggare i olika sammanhang för att människorna kring dig vill lyssna och finnas till...
Din man känner nog en större sorg än vad han talar om, jag har svårt att tro att detta går "obemärkt" förbi utan tror snarare att det är tvärtom. Kanske behöver han ett bättre tillfälle att få prata om hur han upplever barnlösheten? Det kan ju faktiskt vara så att han känner sig otillräcklig och omanlig för att han inte kan ge dig det du allra helst vill ha? Prata med varandra när ni får tillfälle, kanske är det en bra ide att ta hjälp från en oberoende samtalspartner?
Ta ställning ikväll. Antingen går du och unnar dig en trevlig kväll, bort från mörka tankar och ångest. Eller så stannar du hemma. Stannar du hemma kan du också ha en trevlig kväll med lite god mat eller mysig film. Nedvärdera dig inte för att du upplever stor sorg. Du är viktig, du är du och förmodligen alldeles fantastisk.
Jag förstår dig verkligen, 10 år försökte vi, jag blev gravid förra året efter en massa ivfer och skit.
Vi delade inte med oss av vårt kämpande så när vi väl blev gravida trodde folk vi nyss bestämt oss och blivit gravida direkt.
Då berättade jag hur vi kämpat och många blev förvånade medan endel listat ut det.
Mitt råd är att prata om det prata prata prata.
Kram
Jag undrar, ärligt talat nu, vad det varit i maten och luften (vaccinen?) de senaste åren iom att så jävla många inte kan skaffa barn på naturlig väg. Märkligt... Spekulationer? Konspirationer?
Hur ofta stämmer det då? Är du forskare eller gillar du bara att ge mammor dåligt samvete? Spelar det ngn roll om barnet som föddes blev pojke/flicka? Eller gav rökning bara infertilitet till flickor?
Min mamma rökte (tar inte ställning till detta i detta inlägg) men jag har blivit gravid och har inte problem med fertiliteten. Lägg inte skuld på människor som inte behöver den.
Det viktigaste, som jag tycker att många här glömmer bort är att inte skuldbelägga hur andra har upplevt eller upplever sin barnlöshet. So what om TS inte klarar av att umgås med andra gravida? Hon kan väl få känna så mycket avsky hon vill. Det är hon som äger sina känslor och det kan aldrig vara rätt eller fel. Ingen kan någonsin ta ifrån någon dens känslor, dem finns och är högst verkliga för den personen. Exakt lika mycket hos de som inte alls känner ingen sig i hennes "avsky" eller oförmåga att vistas kring gravida. Alla måste vi ha rätt att få känna det vi känner utan att bli dömda.
Hur blev det, TS?
De som aldrig varit ofrivilligt barnlösa kan inte förstå hur man resonerar, hur all logik bara försvinner och en slags besatthet av att bli gravid tar över... Det finns liksom inte utrymme till att vara glad åt andra då, när all tid går åt att leva en dag i taget och hoppas att man inte blir galen.
Men för de flesta gravida så kretsar inte livet bara kring graviditeten utan man är lika intresserad av att prata om annat, precis som innan graviditeten. Visst, en del uppmärksamhet får man ju när man nyss berättat för alla, men det är inte så att alla samtal/fester handlar om det. För det är ju så, de flesta får någon gång barn, och man slutar inte att vara den man är för det.