Hej...
Är bjuden på nyårsfest/middag idag hos en vän. Fick imorse veta (på FB såklart) att en av gästerna just kläckt sitt graviditetsbesked v 13. Jag orkar inte. Vi är ofrivilligt barnlösa, tredje IVF.en misslyckades. Orkar inte se den där kvinnans lyckliga tillvaro en HEL KVÄLL. Jag och kvinnan känner bara varann sporadiskt, men vetskapen gör mig så ledsen.
Men vad ska jag skylla på nu?
Det är inte onödigt när många skriver sina åsikter på ett sådant sätt som för läsaren kan uppfattas dömande. Det var bara det jag menade. Om jag ville ventilera med en vän eller liknande skulle jag inte vilja höra "skärp dig" att det är småaktigt eller elakt att känna som hon gör osv. För mig är det ganska dumma kommentarer till någon som mår dåligt. Men du kanske skulle vilja höra det av en bekant/psykolog/kollega etc..
Jag förstår att det känns jobbigt. Det får göra ibland. När jag höll på med IVF för fyra år sedan, innan det lyckades och jag fick min kära son, tyckte jag det jobbigaste var att umgås med ytliga bekanta, kolleger mm som var gravida. Nära vänner kände jag inte likadant för, då var det lättare att bita ihop, jag var ju glad för deras skull också!
Under 2013 när jag gjort 3 IVF-behandlingar på ett år för att få ett syskon utan att lyckas, tycker jag konstigt nog det är jobbigast att hämta på dagis och träffa de andra föräldrarna (många av dem har precis fått småsyskon/ är gravida). Det är lite lustigt att just detta är ett problem, eftersom jag bara känner dem ytligt.
Min egen syster har varit gravid och fått barn detta år. Det har varit många motstridiga känslor hos mig - väldigt glad samtidigt som jag känt mig avundsjuk. Men nu när barnet väl är fött känns det inte alls jobbigt. Nu ser jag barnet som min systerson, en individ.
Som sagt, när det gäller en närstående så är det på något sätt lättare, även om man är lite ledsen inombords är man ju samtidigt glad för dennes skull. När det gäller någon man inte känner så väl så är liksom inte smärtan värd det. Så jag kan förstå att du inte orkade gå på nyårsfesten igår, när det inte rörde sig om en nära vän. Men jag tror inte att man i längden tjänar på att hålla sig undan dem som har barn.
Hoppas att ni fick en trevlig nyårsafton iallafall... Min man och jag är i liknande sits som er. Ofrivilligt barnlösa i flera år. Väntar på ivf-hjälp, men jag har tyvärr för högt bmi (nu fattas bara några kilo innan vi kan börja). I somras blev vi gravida, faktiskt utan mer hjälp än tabletter. Ungefär samtidigt blev en arbetskamrat gravid genom ivf. Jag var så lycklig! Men lycka kan gå över snabbt. Vi hann inte ens berätta för min mans mamma, innan hon dog i cancer. Och ytterligare 2 v efter fick jag väldigt ont i magen. Det visade sig vara ett utomkved. Istället för ett efterlängtat barn, blev det akut operation och en äggledare mindre, vilket betyder ÄNNU svårare att bli gravid. Ytterligare tråkigheter och sorger hände under hösten, och jag har väl snarast gått in i väggen. Jobb är väldigt tröttsamt, klarar inte stress. Dessutom får man följa arbetskamratens graviditet vare sig man vill eller inte. Man kan inte låta bli att jobba, bara för att en arbetskamrat får gravidmage! Dessutom finns ytterligare en påminnelse, hela tiden. Prinsessan Madelene och jag hade ungefär samma barnförväntan. Man kan liksom inte heller undvika alla löpsedlar om sessans mage och "följ Maddes graviditet"!
Nåväl, bara en liten beskrivning varför jag helt förstår dina känslor. Efter ett par år med barnlöshet, där man hela tiden kastas mellan hopp och förtvivlan gör saker med en som man inte trodde var möjligt. Man blir självisk, och ologisk. Nä, den där tjejens graviditet har INGENTING med ens egen oförmåga att bli gravid. Det finns ingen anledning att missunna någon. MEN man är inte logisk. Man reagerar med känslor. Det KÄNNS som att det är ens egen tur nu, och så plötsligt, kommer en annan och bara är gravid! Ja, det känns grymt orättvist, och ja, det känns lite som att det där skulle ju ha varit min graviditet!!! Självklart är detta aldrig något man säger högt, utom för ens man. Man kan säga sådana saker här på forumet, för det är ändå "anonymt". Utåt är man den där trevliga tjejen som önskar alla väl. Inuti är man trasig.v Och man har rätt till sina känslor, och det finns tillfällen då man helt enkelt inte orkar rycka sig i kragen. Det är ok, om man rycker sig i kragen en annan gång och blickar framåt! Man måste ju, på´t igen så att säga.
Jag har upptäckt att det är enklare att faktiskt berätta för omgivningen. Ja, utomkvedet var ju lite svårt att hålla hemligt, men även vår önskan att bli gravid (jag måste det pga mitt jobb, och vissa saker som jag måste undvika att göra, ex röntgenundersökningar och viss medicinhantering). Viss förståelse får man, även om man inte helt kan förstå hur det känns att vara ofrivilligt barnlös utan att ha varit det själv.
Jag önskar dig lycka till med era fortsatta försök! Jag hoppas att detta året blir det som vi båda lyckas att bli gravida... För oss känns det som att 2014 bara kan bli bättre än 2013, för 2013 var ett helvetesår på riktigt.
PS! Själva tackade vi nej till diverse nyårsfester. Istället åkte vi på spa och firade nyår med främlingar. Mycket befriande faktiskt! DS!