Hej...
Är bjuden på nyårsfest/middag idag hos en vän. Fick imorse veta (på FB såklart) att en av gästerna just kläckt sitt graviditetsbesked v 13. Jag orkar inte. Vi är ofrivilligt barnlösa, tredje IVF.en misslyckades. Orkar inte se den där kvinnans lyckliga tillvaro en HEL KVÄLL. Jag och kvinnan känner bara varann sporadiskt, men vetskapen gör mig så ledsen.
Men vad ska jag skylla på nu?
Det är som sagt ens eget val att ta avstånd från personer man inte orkar/klarar att umgås med, men att sen lägga all skuld på dem om det sedan inte bara är att ta upp stafettpinnen där man tappade den för lång tid sedan när man sälv känner sig redo igen och se bara dem som dåliga människor/vänner är fel. Respekt och acceptans ska inte vara enkelriktat....
Men då får du som sagt acceptera konsekvenserna också, och inte döma de som kanske inte kan låtsas som om inget hänt sen när du dumpat dem under flera år. Att ta avstånd från folk och sen helt på ens egna villkor mena att "nu vill jag hänga med er igen och kan inte allt vara som om inget hänt så är ni dåliga vänner och jag har ingen del i det" är rent ut sagt ruttet.
"Äkta vänner tål att jag dissar dem i åratal" - en helt galen inställning
Och är man nära vänner så går man nog inte vidare "som om ingenting hade hänt", då pratar man nog ganska mycket om tiden som varit...
Jag antar att du citerar helt slumpvis nu, om inte så kanske du ska läsa lite mer noga. Känslor kan till största delen inte styras över som sagt, däremot ens agerande. Och de val man gör, som att t ex välja bort umgänge med de som har barn, kan få konsekvenser som inte är önskvärda men ändå helt naturliga. Att välja bort vissa tillställningar vid vissa tillfällen t ex är också en annan sak än att helt och hållet välja bort umgänge med vissa personer. Det är ett val man har all rätt att göra, och man ska givetvis göra vad som krävs för att man ska hålla huvudet ovanför vattenytan, men att sedan döma dessa personer om de inte bara kan låtsas som ingenting efter att ha blivit bortvalda under lång tid är fel. Ibland tar livet en åt olika håll utan att det handlar om varken dåliga människor eller falska vänner.
Tummen upp på det.
Absolut, jag har läst alla inlägg och var tvungen att skriva av mig i en sammanfattning, inte alls bara mot ditt trots att de var det som citerades. Vad jag menar är att de äkta vännerna förstår om man pratar om sina känslor och tankar. Jag kan än idag börja gråta (läs inte storböla) mitt i tjejfikat då vi kommer in på de år som var som mest känsliga, det är ju så himla djupt rotat samtidigt som jag nu är så oändligt tacksam gentemot mina vänner som efter alla år fanns kvar! Som det är nu i vårt kompisgäng så blir det ganska naturligt att de som under några års tid haft barn och då naturligt i samma ålder, träffas något oftare eftersom de barnen leker bättre ihop, medans jag och en del andra har haft en del gemensam mammaledighets-tid och då träffats oftare. Så visst livet tar en på olika vägar men är man nära vänner så står jag fast vid att dessa finns kvar och blir glada, till och med överlyckliga, när en djup sorg övergår till gränslös glädje. Mitt råd till TS är att prata när du orkar, att släppa ut tankar och känslor gör allt lite lite ljusare...
Det där med äkta vänner var ju sprunget ur just "undvika personerna helt under lång tid"-aspekten, inte om att umgås och prata om sina jobbiga känslor, och få acceptans för att det känns sorgligt och orättvist..och inte heller om att stå kvar vid ens sida när sorg övergår till glädje..