Vill banga en nyårsmiddag… en i sällskapet är gravid. Orkar inte. Förslag på ursäkt?

Jag har, precis som (barnlös), läst hela tråden och blir förbluffad över hur kalla många sk "medmänniskor" är mot TS. Varför fälla så många negativa kommentarer kring hennes känslor - känslor som man inte har en chans att styra över! Annat är om man går från tanke till handling men TS valde ju till och med att stanna hemma ?! Ingen skada skedd mot den gravida mao! Vill nu svara på det senaste inlägget ang vänner som man tar upp tätare kontakt med igen efter en efterlängtad och lyckad IVF; mina vänner kände väl till vår problematik och pågående ofrivilliga barnlöshet. Ingen av vännerna hade svårt för att bli gravida och många var inne på nr2. Jag fixade inte allt barnprat som så naturligt blev och kände mig bara utanför då vi träffades, vännerna accepterade och jag och min man levde ett annat liv än dem under några års tid, reste mycket, åkte på spa, gick på andra typer av tillställningar än de som anordnades av barnfamiljer mm mm. Vi blev till slut lyckligt nog gravida efter 7e IVF försöket och till min egen förvåning så blev ALLA mina närmsta vänner alldeles rörda när de fick reda på vår lycka efter flera års kämpande. Idag umgås jag med dem precis som förr men med en mycket större lyhördhet mot varandras liv med allt vad det innebär med upp och nedgångar. Inte skulle jag tvinga mig på en nära vän i sorg om hon/han inte klarar det just nu. Nej jag skulle vänta och finnas kvar med lycklig öppen famn när vännen var redo att möta mig och min vardag igen... Det är äkta vänskap för mig! Kram till TS som vågar blotta sina känslor och lycka till med allt!

Och är man nära vänner så går man nog inte vidare "som om ingenting hade hänt", då pratar man nog ganska mycket om tiden som varit...

Absolut, jag har läst alla inlägg och var tvungen att skriva av mig i en sammanfattning, inte alls bara mot ditt trots att de var det som citerades. Vad jag menar är att de äkta vännerna förstår om man pratar om sina känslor och tankar. Jag kan än idag börja gråta (läs inte storböla) mitt i tjejfikat då vi kommer in på de år som var som mest känsliga, det är ju så himla djupt rotat samtidigt som jag nu är så oändligt tacksam gentemot mina vänner som efter alla år fanns kvar! Som det är nu i vårt kompisgäng så blir det ganska naturligt att de som under några års tid haft barn och då naturligt i samma ålder, träffas något oftare eftersom de barnen leker bättre ihop, medans jag och en del andra har haft en del gemensam mammaledighets-tid och då träffats oftare. Så visst livet tar en på olika vägar men är man nära vänner så står jag fast vid att dessa finns kvar och blir glada, till och med överlyckliga, när en djup sorg övergår till gränslös glädje. Mitt råd till TS är att prata när du orkar, att släppa ut tankar och känslor gör allt lite lite ljusare...

Skillnad är att TA FÖR GIVET att vännerna ska finnas kvar... För mig var det bara en otrolig bonus som var och är guld värd, och som skrivet tidigare så tror jag att de älta vännerna agerar på det aättet. Men visst var det ett val man i sorgen gjorde, att ta ett kliv bort från sina vänner, men för mg var det en frågan om överlevnad. Det i kombination med psykologisk hjälp.

Umgås idag och prata om jobbiga känslor som har varit ska väl förtydligas, inte under den jobbiga sorgeprocessen vi då befann oss i. Att fortsätta där man slutade är säkerligen svårt, båda parter måste nog kunna öppna upp sig och sina känslor för att hitta tillbaka till relationen som under några år så gott som försvann.

Beror nog på hur nära man stått varandra och hur väl man hunnit lära känna varandra innan den ena parten går in i denna chock och stora sorgebearbetning.

Nejdå det skriver jag inget om. Skulle aldrig i mitt liv tvinga mig på en vän som blivit illa berörd pga att jag gått in i mitt livs kris och inte kunnat agera "normalt" under några års tid. Tack och lov så tänkte inte mina vänner så...