Hej...
Är bjuden på nyårsfest/middag idag hos en vän. Fick imorse veta (på FB såklart) att en av gästerna just kläckt sitt graviditetsbesked v 13. Jag orkar inte. Vi är ofrivilligt barnlösa, tredje IVF.en misslyckades. Orkar inte se den där kvinnans lyckliga tillvaro en HEL KVÄLL. Jag och kvinnan känner bara varann sporadiskt, men vetskapen gör mig så ledsen.
Men vad ska jag skylla på nu?
he,he! Här blir man stämplad som negativ efter tre inlägg 
Jag tror jag skrattar på mig. Dessutom har man väl inte oddsen med sig om man har försökt i tre år? Jag kan bara meddela att jag ser väldigt positivt på tillvaron. Jag hade bara en ordentlig svacka där i samband med barnlösheten och det måste man få ha. Jag gläds inte alltid med alla för allting. Att folk skaffar barn nu är väl mer ett jaha, kul för dom. Det är de som står närmast som gläds på riktigt. Allt annat är bara bullshit. Det föds barn och folk blir gravida varje dag och att folk blir glada för ytligt bekanta tror jag inte ett smack på. Det är bara någonting som existerar på familjeliv att man måste vara glad för alla andra hela tiden. Jag är inte avundsjuk, jag missunnar inte. Det är mer som ett jaha så what. Däremot var det ett jävligt stort problem när man stod utanför och tittade på när andra skaffade både ettan tvåan och trean innan man själv ens hade sett ett tillstymmelse till streck på stickan.
Jag tycker som sagt inte det handlar om att "ha mage att" utan för mig är det självklart att en relation som inte underhålls inte plötsligt kan vara som om inget har hänt igen, oavsett anledningen till att den inte underhållts. Det är klart man kan önska att man kan bygga upp den igen, men förväntar man sig att det ska vara som om inget hänt och ser ner på de andra för att det inte är så, ja då tycker jag man har en orealistisk syn på hur relationer fungerar. Sen skulle jag själv undvika umgänge där alla bara snackar om sina ungar hela tiden även nu när jag har barn själv, som tur är så är det inte så "man" fungerar när man fått barn utan _vissa_ gör det.
Glömde slutklämmen till ärlighet. Sluta vara så aggresiv och försök skaffa dig lite medkänsla.
Nu jag suttit och läst alla inlägg, alla som har olika åsikter och tankar. Alla har rätt att tycka vad dom vill, känna vad dom vill!
Jag tillhör den gruppen som har kämpat i 3 år efter barn! Jag har sett mina syskon få barn, mina vänner, och släktingar fått barn. Och varenda barn som har fötts i min närhet har jag gråtit över. På grund av att jag och min sambo kämpar varenda dag med känslor över att vi inte blir gravida. Varenda gång mensen kommer så är de som en kniv i ryggen. Man känner sig misslyckad och totalt värdelös. Tankar om att det är mitt fel, tankar om att man aldrig kanske får uppleva sitt egna barn. Tänk er själva ifall erat barn aldrig hade funnits? ( ni som har barn då förstås).
Jag tar avstånd ifrån de med barn eftersom det gör för ont för mig. Jag klarar inte av det helt enkelt. Mitt val, mitt liv.
Man måste själv gå igenom denna livskris för att förstå oss som kämpar varje dag för att få barn.
Om du känner att du måste ta avstånd från dem för att inte gå under så är det ju något du får göra. Men har du då också förståelse och acceptans för att det kanske inte bara är att återuppta relationerna som om ingenting har hänt den dag du blivit förälder och orkar umgås med barnfamiljer igen?
Jag håller inte med. För det ÄR ju inte så att ingenting har hänt, utan relationen har legat på is i flera år. Det är helt naturligt att det får konsekvenser och att man inte bara kan ta vid där man slutade för länge sedan, hur "äkta" vänner man än är så är det naturligt att det finns omständigheter som faktiskt försämrar eller dödar relationen.