Vill banga en nyårsmiddag… en i sällskapet är gravid. Orkar inte. Förslag på ursäkt?

Vadå tvingades? Han gick på middagen, fri vilja. 

Man ska göra det som känns bäst för en själv! Hade nog gjort samma sak. Jobbigt att se andras lycka när det är nåt som man så gärna själv vill ha. Och på köpet att de ska sitta och berätta om det o deras graviditet… 

Nu svarade du inte riktigt på vad jag skrev. Jag skrev ju att jag inte hade sett något fel i att min vän valde bort vissa tillställningar. Det jag skrev om var det vissa i tråden berättat, att de inte umgås överhuvudtaget med sina gravida/föräldrar vänner utan anser sig ha rätt att behandla dem illa under en längre period för att sedan kunna ta upp vänskapen när det passar.

Precis som du har rätt till dina känslor har en väldigt fertil vän rätt till sina. Jag skulle tro att bli ignorerad och "bli tvingad" att känna skam för att man själv kunnat få barn är ganska sårande. Själv hade jag inte kunnat förlåta det beteendet.

Ja precis det jag menade.

Ja...hemska människor som råkar vilja dela sin glädje. Det är ett ganska normalt beteende och jag tror knappast de satt och diskuterade graviditeten hela kvällen på nyår.

Men det du och många andra inte fattar är ju att man inte kan umgås med dem eller ens se på dem utan att få total panik och ångest!! Då går det ju inte umgås! Jämför med fobi för vad som helst,inte skulle du tvinga nån med ormskräck att klappa ormar på Skansen för det " tillhör vanligt hyfs"? Jag vill spy,dö,får hjärtklappning,illamående,tunnelseende,ångest-vill du umgås med en sån eller tvinga nån må så för det "måste man om man är en bra vän? Skulle vilja påstå motsatsen att om ni inte fattar hur illa vi far är det ni som inte är riktiga vänner! Det handlar absolut inte om ruttet beteende utan överlevnadsstrategi och faktiskt hänsyn åt alla håll. Jag vill inte må så dåligt som gravida får mig att må och jag vill inte att nån ska se mig bryta ihop.

Eftersom vi inte umgås med fertila kan jag inte relatera till ditt exempel om hon som överges. Däremot kan jag säga att jag är övertygad om att väldigt många av de vi inte umgås med nu kommer välkomna oss tillbaka till deras sammanhang när vi väl får barn. Varför tror jag det då? Jo, för att de vet att vi inte kan få barn,de önskar oss barn,de är snälla och trevliga människor. Alla kommer vi självklart inte försöka återuppta bekantskapen med för vi vill inte helt enkelt inte,men även om några har rykt för alla framtid finns tillräckligt många kvar och nya får man ju genom att man får barn också så ett rikt socialt liv är jag övertygad om att vi kommer få. Men tills dess vill jag inte bli ytterligare skuldbelagd av såna som dig som faktiskt inte fattar nånting av vilken oerhörd sorg man går igenom år efter år efter år efter år...

Men du har inget emot att skuldbelägga de som känner och menar att relationen faktiskt förändrats och inte plötsligt kan bli som förr igen efter att inte ha underhållts det minsta under flera år?! Se dem som sämre människor?!

Jag undrar om det är lika självklart att en relation ska överleva ett flerårigt stiltje, annars är den som inte fixar det en dålig människa/vän/partner eller whatever, oavsett vad det är för relation och vad som ligger bakom? Jag skulle inte tro det...

De flesta relationer behöver underhållas på något sätt för att inte riskera att skadas oreparabelt, det gör inte personerna till sämre människor för det. Kan inte relationen efter de där döda åren återupplivas utan men så ta det för vad det är, livet har fört en åt olika håll av olika anledningar. Sånt händer, av flera orsaker. Behovet att även döma den andre parten som sämre och mena att deras vänskap eller kärlek inte var äkta förbluffar mig...

Om man innerst inne vill ha ett barn och mår dåligt över att det aldrig blir nåt barn så är det en oerhörd jobbig upplevelse. Barnlängtan blir bara värre, om inte på plats så efteråt och då ska man må dåligt av det psykiskt…
Inte lätt för alla att förstå det där...

Tycker att du gjorde ett bra val, TS. Framför allt bra att du sa sanningen till din väninna.

Jag är chockad av alla oförstående i den här tråden. Jag blir själv gravid av att typ titta på min sambo men förstår ändå hur tungt och ja, orättvist det måste kännas att inte få biologiska barn när man vill det. Inte kul att sitta på en bjudning där man förväntas skratta och vara glad och där man samtidigt hela tiden blir påmind om sin stora sorg.

Lycka till nu, TS! Här hålls tummarna för er!

Jo, jag förstår att det är en sorg. Jag förstår hur ont det kan göra och jag skulle självklart stötta min vän i det läget. Men att bli behandlad som luft skulle jag inte tolerera. Din smärta är ok men den är inte viktigare än någon annans smärta/sorg. Att förlora en bästa vän kan göra fruktansvärt ont det med och självklart har den bortvalda rätt att känna sig ledsen/besviken. Tycker du inte det?

Hur gör du i vardagen? På jobbet, affären, restaurang? Och hur menar du att du undviker fertila kvinnor? Du umgås inte med kvinnor överhuvudtaget?

På allvar hoppas jag att du får professionell hjälp med dina känslor för att reagera så stark på barn/graviditet/fertila kvinnor måste vara fruktansvärt påfrestande.

ja det låter inte helt sunt när det tar över sådär.

Anonym (länge) : är det inte jobbigt att hänga inne på FL förresten? Här kryllar det ju av gravida, mammor, fakta om massa som har med barn och graviditet o göra osv.

Med tanke på att du undviker det IRL.

Tror du det är så lätt att reagera "sunt" (vad nu det är i sammanhanget?) när man troligen äts upp av den fruktansvärda tanken "tänk om jag ALDRIG får något barn"? Jag vet inte alls hur det är, men jag gissar att livet i limbo är enormt tärande och svårt att hantera. Släng dig inte med såna nedlåtande one-liners.

Undrar också hur du gör i praktiken. Byter du kassa om kassörskan är gravid? Om en gravid sitter bredvid dig på bussen? 

Jag har varit i den sitsen själv. Så jag vet hur jobbigt det är, än dock finns det gränser när det börjar ta över livet och bli väldigt osunt. Men visst , det skadar ju bara denne person själv i slutändan.

Jag förstår dig väl, har försökt i ett o er halvt år o viljat i iaf 2,5 år (tog ett tag att övertala gubben) men det fungerar inte o tycker det är jättejobbigt att träffa alla som är gravida lr som påpekar att är det inte dags snart. Har inte pratat öppet om d här för fler än mina närmaste vänner. Vet inte vad lösningen är men för min del undviker jag så mkt som möjligt,mår bara dåligt i sitsar m gravida......vill ju så mkt själv ha ett barn