Vill banga en nyårsmiddag… en i sällskapet är gravid. Orkar inte. Förslag på ursäkt?

Hur tror du hon skulle reagera om du helt enkelt sa sanningen? Sen så förstår jag också absolut att det är jobbiga känslor som inte helt går att styra över, men det finns också en risk att man skadar sitt sociala liv för lång tid framöver om man drar sig undan det som är jobbigt. Jag hade nog gett det ett försök, gått på festen, och om det blir oerhört mycket fokus på graviditeter hela tiden och det därför blir extra tufft så ta det då... Och reta dig inte på att din man inte känner som du, människor är helt enkelt olika.

Att ni inte lyckats bli gravida åringen att skämmas för... Att missunna andra lycka är väl det som är skämmigt i så fall.

Jag tycker som sagt inte det handlar om att "ha mage att" utan för mig är det självklart att en relation som inte underhålls inte plötsligt kan vara som om inget har hänt igen, oavsett anledningen till att den inte underhållts. Det är klart man kan önska att man kan bygga upp den igen, men förväntar man sig att det ska vara som om inget hänt och ser ner på de andra för att det inte är så, ja då tycker jag man har en orealistisk syn på hur relationer fungerar. Sen skulle jag själv undvika umgänge där alla bara snackar om sina ungar hela tiden även nu när jag har barn själv, som tur är så är det inte så "man" fungerar när man fått barn utan _vissa_ gör det.

Om du känner att du måste ta avstånd från dem för att inte gå under så är det ju något du får göra. Men har du då också förståelse och acceptans för att det kanske inte bara är att återuppta relationerna som om ingenting har hänt den dag du blivit förälder och orkar umgås med barnfamiljer igen?

Jag håller inte med. För det ÄR ju inte så att ingenting har hänt, utan relationen har legat på is i flera år. Det är helt naturligt att det får konsekvenser och att man inte bara kan ta vid där man slutade för länge sedan, hur "äkta" vänner man än är så är det naturligt att det finns omständigheter som faktiskt försämrar eller dödar relationen.

Det är som sagt ens eget val att ta avstånd från personer man inte orkar/klarar att umgås med, men att sen lägga all skuld på dem om det sedan inte bara är att ta upp stafettpinnen där man tappade den för lång tid sedan när man sälv känner sig redo igen och se bara dem som dåliga människor/vänner är fel. Respekt och acceptans ska inte vara enkelriktat....

Jag antar att du citerar helt slumpvis nu, om inte så kanske du ska läsa lite mer noga. Känslor kan till största delen inte styras över som sagt, däremot ens agerande. Och de val man gör, som att t ex välja bort umgänge med de som har barn, kan få konsekvenser som inte är önskvärda men ändå helt naturliga. Att välja bort vissa tillställningar vid vissa tillfällen t ex är också en annan sak än att helt och hållet välja bort umgänge med vissa personer. Det är ett val man har all rätt att göra, och man ska givetvis göra vad som krävs för att man ska hålla huvudet ovanför vattenytan, men att sedan döma dessa personer om de inte bara kan låtsas som ingenting efter att ha blivit bortvalda under lång tid är fel. Ibland tar livet en åt olika håll utan att det handlar om varken dåliga människor eller falska vänner.

Det där med äkta vänner var ju sprunget ur just "undvika personerna helt under lång tid"-aspekten, inte om att umgås och prata om sina jobbiga känslor, och få acceptans för att det känns sorgligt och orättvist..och inte heller om att stå kvar vid ens sida när sorg övergår till glädje..

Fast här handlar det inte om att välja bort vissa tillställningar utan diskussionen har utvecklats till att nu handla mycket om att helt och hållet välja bort vänner som har barn, jag tolkar att det var det det "ruttna beteendet" hänvisade till, att just ignorera vänner under lång tid....

Jag undrar om det är lika självklart att en relation ska överleva ett flerårigt stiltje, annars är den som inte fixar det en dålig människa/vän/partner eller whatever, oavsett vad det är för relation och vad som ligger bakom? Jag skulle inte tro det...

De flesta relationer behöver underhållas på något sätt för att inte riskera att skadas oreparabelt, det gör inte personerna till sämre människor för det. Kan inte relationen efter de där döda åren återupplivas utan men så ta det för vad det är, livet har fört en åt olika håll av olika anledningar. Sånt händer, av flera orsaker. Behovet att även döma den andre parten som sämre och mena att deras vänskap eller kärlek inte var äkta förbluffar mig...