Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Ok, Fredag den 24 april kanske? Bara en tanke. Blå porten? Djurgården.

Trevlig helg!/TS

Varför mår jag fortfarande så dåligt över att det är slut mellan oss, när jag vet att det är det bästa som kunde ha hänt mig?

Han tog så mycket från mig som jag aldrig kan få tillbaka. Tilliten till andra människor, jag misstror människor och är på min vakt hela tiden. Jag påbörjade en relation i somras, men det höll inte. Dels för att min fd inte tillåter det och gör allt för att baktala mig eller hota den nya killen, men också för att jag kanske inte är redo för att släppa in någon ny.

Jag har isolerat mig från andra människor och jag går inte gärna utanför dörren om jag inte måste. Mitt självförtroende är i botten och fast det gått mer än ett år sedan vi separerade, så är jag inte tillbaka som den person som jag var. Frågan är om jag någonsin kommer att bli det?

Ena stunden känner jag sånt fruktansvärt brinnande hat mot honom, för att i nästa stund sakna honom så hjärtat blöder. Men det är egentligen inte honom som jag saknar, utan det som jag trodde att vi hade. Vilket också är en stor förlust på många plan, alla dessa år som jag gav till honom, all tid, alla pengar som jag spenderade och förlorade. Det gör ont att inse att allt var en lögn. Det är så sjukt att jag knappt kan förstå det. Men jag är i ett slags uppvaknande och minnena sköljer över mig stundvis. När jag tror att jag gått igenom allt, så dyker det upp nya minnen som gör så fruktansvärt ont.

Vi har kontakt, för att jag måste. Men det är oftast han som tar kontakten, han svarar oftast inte om jag ringer eller tar kontakt med honom. Vilket jag å andra sidan helst undviker. Men eftersom han blir så arg över att jag aldrig hör av mig, så brukar jag höra av mig nån gång i månaden. Och det är ju lätt eftersom han sällan svarar, då kan jag ju säga att han aldrig svarar och att det är därför som jag inte ids ringa.

Jag har försökt att bryta med honom, men det går inte. Han stalkar mig om jag försöker, så jag låter honom vara kvar på Facebook och i Skype och jag låter honom ringa när han vill, bara för att han skulle bli galen om han inte får ringa eller skriva till mig. Jag försöker att hålla kontakten på ett vänskapligt plan. Men hela kroppen skriker NEJ, när han ringer och jag hör hans lismande röst och då vet jag att det är något som han vill ha från mig. Men han kan lika gärna ringa och skrika åt mig, ge mig skulden för något som hänt under dagen, fast jag inte har med det att göra. Han behöver någon att avreagera sig på, när något gått fel, och den personen verkar oftast vara jag. Nyvunna vänner skulle han inte våga göra så mot och det är just det, han har inga gamla vänner, dem har han kastat bort när de ifrågasatt hur han beter sig.

Jag mår så dåligt när jag ser och hör att han har flera olika kvinnor på gång. Men det är inte svartsjuka från min sida, utan mer rädsla över vad de kommer att få uppleva. Vi är som sagt vänner på Facebook och jag ser hur han lägger till nya olika kvinnor varje vecka och hur lockar dem, på samma sätt som han gjorde med mig i början. Det är exakt samma tillvägagångssätt. Han bjuder ut dem till "våra ställen" som jag tog honom till. Han beter sig på samma sätt som han gjorde mot mig i början, lismande, vältalig och kärvänlig.

Jag ser mönstret klart nu, men jag kan inte hjälpa dem. De skulle bara tro att jag är svartsjuk. Det är som att se folk drunkna utan att kunna rädda dem. Några har insett hur han är och då ser jag att de blir bortplockade från hans vänlista. Men ingen av dem har tagit kontakt med mig - än. Vi var gifta, så jag bär fortfarande hans efternamn och därför kan de lätt koppla ihop mig med honom. Men det kan ju vara något han sagt om mig till dem också varför de håller sig ifrån mig.

Han bryter ofta med olika människor, så fort de börjar se vem han är. Han ljuger om allt och bryr sig inte ens om han blir påkommen med lögnen, samvete kan han inte ens stava till. Eftersom han inte har arbete så flyttar han runt till olika människor och lever hos dem några veckor i taget, olika orter för att träffa nya människor att dupera. För det håller sällan mer än sex sju månader, innan han visar sitt rätta jag. Han tål inte kritik och nåde dig om du sa något negativt mot honom, då klipper han av vänskapsbanden. Egentligen är det bara mig som han har kvar från tiden som vi hade, alla andra är bortrensade. Ibland önskar jag att jag vore en av dem. Men eftersom han finner nöje i att plåga mig, så finns jag kvar. Men jag försöker att inte ta åt mig av vad han säger, för jag vet ju innerst inne att det inte är mitt fel. Men självklart så gör det ont ändå.

Jag vet inte hur jag ska kunna bryta med honom utan att han stalkar ihjäl mig. Varje gång som han tar kontakt så mår jag piss, även om han är trevlig just för stunden. Men jag tror att det är alla dåliga minnen som kommer till ytan som stör mig mest. Jag har försökt att ta bort honom flera gånger under det här året, men han blir tio gånger värre och terroriserar mig. Så länge han har en ny kvinna på gång, så håller han sig lugn, men så fort det tar slut så går han tillbaka och hör av sig till mig som en lismande råtta. 

Jag ville egentligen bara skriva av mig till dem som vet hur det är att ha med de här typerna att göra. Hur blir jag av med ångesten och saknaden. Det är så sjukt att sakna något som aldrig var något, det var ju en lögn alltihopa. Sex år av mitt liv är borta och kvar är något som inte är jag.

Det är just detta du måste börja med, ta i tu med på allvar. Det svåraste är att hantera rädslan och ångesten över konsekvenserna eftersom de är så oberäkneliga. Speciellt om det finns barn med i bilden som de kan "använda". Jag har kommit så långt att jag "kört över" och kunnat hantera konsekvenserna hyggligt. Mått dåligt men kommit igen (har tagit tre år att komma hit, terapi och samtal med andra i samma situation, och en jurist på det).

Mitt bästa råd är noll-kontakt. Du känner ju själv skillnaden mellan må bra och dåligt när du slipper kontakten.

Du ska lära honom (tänk typ hur man tränar en "hund", hur farliga de skulle kunna bli om du inte berättar konsekvent vad som gäller, narcar har beteenden av en 2-åring, du har makten - tänk så, hela tiden, utan att vika) att du inte kompromissar. Aldrig, inte nu och inte i framtiden. Han får hitta en annan (och det kommer han att göra) som han dränerar (men just nu inte du). 

Kram och stryka till dig. Finn ett liv där du hittar någon form av glädje, hitta styrkan i dig.

Du skriver så klokt!
Har du fler exempel eller tips på hur man hanterar ett narcissistiskt ex när det finns gemensamma barn? Det här exet tvekar inte en sekund att använda barnen för att få sin vilja igenom.
Jag tror att det är rätt väg att ändå inte ge efter. Men hur stöttar man barnen? De här barnen bor till stor del hos sin narcissistiska förälder (som enligt sig själv är den bästa föräldern i världen) och får höra mycket skit om sin andra förälder och har mycket att stå ut med i sin vardag.

Det är så svårt. Att pendla mellan hopp och förtvivlan. I ena stunden får man all den där beundran, bekräftelsen och romantiken. Men när en konflikt uppstår får man all skuld och blir överkörd verbalt som att man inte är värd någonting. Det värsta enligt mig är den "brutala ärligheten". Att han är "hjälpsam" och "snäll" som ger mig all den kritiken för att jag ska bli bättre, mer perfekt - känslan över att aldrig bli tillräcklig. Men om han gör fel och man påpekar bryter helvetet loss av försvarsmekanismer, arrogans och fler påhopp.

Förvirringen över att man till slut inte vet varken ut eller in. Att vara säker på att han har gjort fel, men han lyckas alltid vända på det, att man själv blir den som ber om förlåtelse. Om han sagt något elakt lyckas han slingra sig förbi det, eller hävda att han aldrig sagt det, att jag bara missförstått eller att jag inte vill förstå. Han kan påstå att jag aldrig lär mig, aldrig förstår och när jag frågar om vad det är jag ska förstå kan han svara "om du inte kan lista ut det själv är du ändå inte kapabel till att förstå och då är du ohjälplig" trots att jag vet att jag inte gjort något. Jag vet innerst inne att det inte är något fel på mig. Jag är en väldigt omtänksam person och jag har börjat förstå att han projicerar. Men på något sätt får han mig att känna mig dålig över mig själv.

Det märkliga är att han kan vara så snäll och vänlig. Säger att han bryr sig om mig mest av allt. Men om han sårar mig och jag blir ledsen så kan han utbrista att jag tycker synd om mig själv eller att han inte orkar slösa sin tid på att trösta mig. För allt handlar om HANS tid. Och han är oförmögen till att kompromissa. Men på något vänster är det ändå alltid han som påstår att han är ett "offer".

Jag har bränt ut mig själv för att jag försökt anpassa mig. Att vara tillsammans med en narcissist är som att kämpa för att duga för någon som aldrig kommer bli nöjd. För det som man tror är rätt idag är ändå fel imorgon. Och det som är fel idag är rätt nästa vecka.

Det är som om du beskriver min ex-fru, fast det är ju din man du skriver om. Var helt dränerad på energi innan jag tog mig loss. Börjat få fysiska krämpor och mådde piss. Men när jag började leva själv så försvann allt sakta men säkert. Det värsta var att man började tro att det var fel på en själv, fast man innerst inne visste att det inte var så. Har tänkt nån gång konfrontera hon och fråga varför hon sa och gjorde alla tokiga saker genom åren, jag var ju aldrig dum mot hon? Tvärt om så försökte man jämt ställa upp å jämka för att slippa bråk. För innerst inne måste hon förstått att hon gjorde fel å sårade mig gång på gång. Svårt när man har flera barn att klippa banden helt och hållet, men försöker hålla distans så gått det går. Kan i bland få kalla kårar när hon ringer och vill avreagera sig mot mig om nån småsak hon förstorat upp.

Hej,

Tack vad snällt sagt:). Jag kan bara beskriva och ge råd från min egen erfarenhet, har haft en lång resa med många insikter så lite hjälp kan jag nog ge. För det första måste man bli sams med det faktum att när barnen är hos narcissist-exet, så måste man låta det vara som det är. Låta dem köra sitt race, även om det är svårt. Kritik fungerar inte på en narcissist, så om man måste ha kontakt på något vis, så är det bättre att berätta något man tyckte var ok t om bra som han gjort (peppa dem med att de är "duktig pappa/mamma"), det gynnar barnen då en arg och kränkt narcissist blir en dålig pappa (de blir den lilla tvååringen och reagerar lika barnsligt även om de har vuxenansvar, kan bli farligt., jag har flera exempel som hänt oss....).

Det jag har jobbat med, framför allt hos det äldre barnet, är att bygga en bra och trygg relation, där vi pratar mycket. Den äldre berättar då och då saker som varit markliga, och som han vill veta varför pappa gjort. Det kan handla om att han sagt något som aldrig blev av, sagt något elakt utan att han förstår varför, retat upp någon utomstående så det blev pinsamt etc etc. Jag brukar då ta ett milt exempel bland mina erfarenheter av hans far, och säga att jag förstår och att jag upplevt liknande och att det absolut inte är fel på honom, utan att det är hans far som borde ha gjort annorlunda i den situationen. När de ibland säger att pappa sagt si och så om mig, så brukar jag hålla tillbaka känslorna (känns inte så mycket längre faktiskt:), och säga så oberört man kan att  t ex "ja, han säger så mycket - men det är inget jag bryr mig om, så barnsligt att hålla på så".

Tror inte att man kan göra så mycket mer, men kärnan är att inte normalisera det som är stört och låta bli att bekräfta det iakttagelser som barnet gjort och de slutsatser barnet gjort. I slutänden tror jag barnen inom sig ser vem som är den som har vett, och den som inte har det.

Tack! Det där ger mig lite att tänka på.

Ditt första stycke, att låta bli att kritisera, det klarar vi relativt väl tror jag.

Värre med att inte normalisera det som är stört. Tror att vi låter alldeles för mycket tokigheter passera som om de vore normala. Vilket ju skickar fel signaler till barnen. Men... är man van att lyda en narcissist så blir det nog lätt att man fortsätter med det utan att ens reflektera över märkligheterna. Det är nog så att man måste börja bottna själv i vad som är normala sunda värderingar innan man kan visa det för barnen.

Ja, det är ju en del av huvudproblemet och det som gör att man stannar, d v s att man fortsätter normaliserandet eftersom man hela tiden tror att det finns en "normal" person i narcissismen, jag har själv försvarat både inför mig själv och andra, en massa konstigheter han gjort med t ex "stress", "för mycket jobb" "han har ju alltid haft kort stubin", "duktig på att stå upp för sina åsikter, på gott och ont",  "modig" etc etc. Hans egen familj har gjort likadant. Man ser ju inte nedbrytningsprocessen, när den pågår. Man bara känner ångesten och att något innerst inne inte är ok, men vad som händer.

Nu däremot, när jag ser det galna mönstret, den förvridna verklighetsbilden han har - så kan jag lättare (det är tiden som gör mycket av jobbet, samt att få bolla och få bekräftat av andra som upplevt samma saker), stå upp och med säkerhet säga att det där är inte vad en "vanlig" människa skulle ha gjort, sagt hanterat det - vad det nu är. Det får en att ibland låta bli att ens reagera. Fortfarande kan han få igång min ångest, med t ex elak skuldbeläggning, me inte alls som när jag var i hans grepp som gift med honom.

Ge dig själv tid, och ju mer du distanserar dig (kanske i en ny relation med en normal man) så kommer du att successivt bli starkare och kunna tydligt skilja mellan galet och normalt.

Häpnar när jag läser. Är det min karl du beskriver? Du sätter exakta ord på hur det fungerar/fungerat. Det är en liten tröst i eländet. Maktlösheten, förvirringen, det verbala misshandlandet (hur kan han INTE förstå att vissa saker säger man inte?!?) och alla de ledsna frågetecknen - det ska bli så skönt att komma ifrån. Sorgen över alla år, alla tårar, all förintad självkänsla, hoppas jag lindras med tiden. Tack för att ni delar, varje historia som skrivs in är både sorglig och stödjande <3