Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Det är så svårt. Att pendla mellan hopp och förtvivlan. I ena stunden får man all den där beundran, bekräftelsen och romantiken. Men när en konflikt uppstår får man all skuld och blir överkörd verbalt som att man inte är värd någonting. Det värsta enligt mig är den "brutala ärligheten". Att han är "hjälpsam" och "snäll" som ger mig all den kritiken för att jag ska bli bättre, mer perfekt - känslan över att aldrig bli tillräcklig. Men om han gör fel och man påpekar bryter helvetet loss av försvarsmekanismer, arrogans och fler påhopp.

Förvirringen över att man till slut inte vet varken ut eller in. Att vara säker på att han har gjort fel, men han lyckas alltid vända på det, att man själv blir den som ber om förlåtelse. Om han sagt något elakt lyckas han slingra sig förbi det, eller hävda att han aldrig sagt det, att jag bara missförstått eller att jag inte vill förstå. Han kan påstå att jag aldrig lär mig, aldrig förstår och när jag frågar om vad det är jag ska förstå kan han svara "om du inte kan lista ut det själv är du ändå inte kapabel till att förstå och då är du ohjälplig" trots att jag vet att jag inte gjort något. Jag vet innerst inne att det inte är något fel på mig. Jag är en väldigt omtänksam person och jag har börjat förstå att han projicerar. Men på något sätt får han mig att känna mig dålig över mig själv.

Det märkliga är att han kan vara så snäll och vänlig. Säger att han bryr sig om mig mest av allt. Men om han sårar mig och jag blir ledsen så kan han utbrista att jag tycker synd om mig själv eller att han inte orkar slösa sin tid på att trösta mig. För allt handlar om HANS tid. Och han är oförmögen till att kompromissa. Men på något vänster är det ändå alltid han som påstår att han är ett "offer".

Jag har bränt ut mig själv för att jag försökt anpassa mig. Att vara tillsammans med en narcissist är som att kämpa för att duga för någon som aldrig kommer bli nöjd. För det som man tror är rätt idag är ändå fel imorgon. Och det som är fel idag är rätt nästa vecka.

Ja, det är skönt att veta att det finns fler som delar samma erfarenheter. Just idag hämtar jag mig från ett jobbigt "utpressningsscenario" han kört, en härskarteknik som jag har svårt (omöjligt) att värja mig mot (barnens väl och ve). Har många tekniker att skydda mig men just när han inte skyr gränsen för att "spela" med dem involverade, det klarar jag nästan inte.

Ville någon träffas och prata? Det kanske är uppbyggande och stärkande, ingen har ju något med sig som vi skulle höja på ögonbrynen åt. Alla erfarenheter är lika sanslösa och utanför normala gränser:)

/TS