Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Hej,pratar gärna med dej,behöver ett bollplank!,min ex svärmor är narcisst,hennes dotter bröt kontakten med mamman hon var 17 år och gick många år i terapi,och då gjorde även kartläggningen om hennes beteenden..dock är problemet att min son bor varannan vecka hos exet(pappan),och han bor kvar med sin mamma i huset tillsammans med sonen..sonen har problem i skolan med koncentration mm och har nu fått remiss till BUP.
Att sonen har problem i skolan,är skolans fel och våran familjs fel enligt han,alltid någon annans fel,så har det alltid vart,även tiden jag bodde med exet var en otroligt jobbig tid,och även några år efter var hemska,förföljelse,hot,vände sonen mot mej hela tiden.mm
Kan skriva mycket mer,men skicka gärna till inkorgen om du vill!.

Ja, det känner jag väl igen. denna märkliga skuldbeläggning, som gör att man reagerar med att försöka försvara sig, men det tjänar inget till. Någon ska till varje pris vara syndabocken - och aldrig narcissisten själv förstås. Minns så väl en situation då vår skola klantat sig med information om intagningarna för året och till råga på allt hade jag varkligen med gott samvete ringt och kontrollerat det som gick att kontrollera. Att det blev problem var givetvis värt ett raseriutbrott och en "fällande dom". Sådant glömmer man inte. Fick rådet från min terapeut att, oavsett situation så ska man resa sig och gå, verkligen markera att narcissiten gjort fel. Det fungerade när jag prövade, men det är svårt i vissa sociala situationer och ibland omöjligt t ex vid bilresa förstås. Undviker att resa med honom p g a detta.  Men stark självkänsla och en "aldrig i helvete att du behandlar mig så" - inställning har verkan. Men bäst att ha en flyktväg så att man slipper höra eventuella jobbiga protester. Någon gång har jag faktiskt hållit för öronen på väg ut, känns ju barnsligt - men då slipper man ju i alla fall reagera...=)

Kram!!!

Det är ändå skönt att höra om just detta med skuldbelägga andra, precis så har det alltid varit,det är fel på alla andra,dom är bönder,idioter,mongon enligt sonens pappa och hans mamma.
Ska bli skönt att vi fått remiss till BUP med sonen,för då kommer dom få börja utreda varför han har det jobbigt med skolan och varför han är slittrad,det jobbigt för han då han står med foten i två hem,och veta vad som är rätt beteende och inte.

Det är förstås en ren tillfällighet, men det var ändå märkligt att jus de orden har vi hört väldigt mycket om folk som inte uppfyllt "kraven".
Ja, det är inte oss det är fel på kära vän, håll dig på avstånd så mycket det går när "det drar igång". Fortsätt arbeta på att försöka vara sark och tro på dina värderingar. De är förmodligen rätt och riktigt i 9 fall av 10.

Ja,och skillnaden är väl att jag inte skulle ha problem att erkänna om jag gjort fel med något,vilket det aldrig finns en chans att dom har gjort något fel alls,vad det än gäller så det dom gör är alltid det rätta!

Precis! De har inte heller någon uppfattning om hur deras beteende drabbar andra. Att vara otrevlig mot en kassörska eller servitris, är "inga problem", bara de får ur sig de de vill för att själva må bra i stunden. Om ett sällskap på 4 personer befinner sig precis intill och skruvar på sig besvärat eller rodnar över hur otrevlig stämning det blev, rör dem inte i ryggen. "det var ju bra att de fick höra att de gjort ett misstag, man ska inte låta sig bli illa behandlad" har det låtit + lite sarkasmer och skällsord på det. Ja ja säger då det ... det finns så mång exempel.
 

anemon1 - Menar du att du fortfarande orkar leva med en man med den typen av störning?

Min mamma har troligen en motsvarande störning. Inget som är diagnosticerat, naturligtvis, men efter många års grubblerier, och läsning i olika böcker och stödgrupper på nätet, har jag förstått att det verkar troligast. Och när jag läste din trådstart fick jag ont i magen av känslan. Jag kände att jag skulle aldrig orka leva med en sådan partner. Men det kanske är enklare att göra det om man själv har vuxit upp i ett vanligt, tryggt hem, än om man vuxit upp i ett narcissistiskt hem.

Känner exakt igen situationen i #6. Så många gånger liknande har hänt.

Det jobbiga som jag kan tycka är väl att det inte fins en uttalad diagnos hos fd farmor och ex,det halmstrå som stärker mej i det hela,är att farmoderns dotter orkade inte bo kvar och flyttade från stan vid 16 års ålder och gick på terapi o psykologer många år,och då blev det konstaterat att farmodern hade narcisstisk störning av psykolg.
Min son har ett mycket likt beteende av sin pappa och hans mamma,blir orolig om hans framtid ibland,men ser ändå positivt att skolan uppmärksammat han och vi ska på utredning,det känns otroligt bra,en bit på vägen iallafall!,och jag kommer berätta hela historien då pappan och jag levde tillsammans.

Vi lever separerade nu men har lite med varandra att göra eftersom vi hade familj tillsammans. Jag kommer från trygga familjeförhållanden från början och det är säkert därför jag har en annan tolerans. Tyvärr, inser man ju så sent att  det inte är ens eget fel att relationen med nercissten är så dålig och omöjlig. Man undar i det oändliga hur "felet" kan rättas till - och den verkliga faran är anpassningen till situationen och nedslitningen av psyket. En narcissist väljer givetvis inte nära relationer med människor där det inte finns utrymme för deras manipulativa beteende. Jag var ideal för en sådan knäpp partner, tror jag - snäll, förstående, tolerant och med vilja att vara flexibel för att försöka åstadkomma en bra relation. Charmades av hans spontanitet, karisma och drivkraft. en gång. Livsfarligt - för mig...!

Hej!

Jag har äntligen förstått att min ex-man har en narcissistisk personlighetssörning. Han är även antisocial och paranoid. Med en otroligt charmig och karismatisk del som inte kunde mäta sig mot någon annan. Men det var inte så många fler än jag som såg den sidan...

I början trodde jag inte det var så allvarligt. Jag gillade inte heller samhällssystemet och var less på vanliga tråkiga jobb... men sen fattar man ju att bara man själv kan ändra på sitt liv och slutar gnälla. Men inte han.

Det komiska är att det är han som fått mig att vilja lära mig nytt och hela tiden utvecklas. Vi promenerade i timmar och filosoferade om livet och hängde på biblioteken och läste alla självhjälpböcker vi hittade. Men sen vände det blixtsnabbt. Och det låg oftast någonting i att han blev arg... bara det att jag inte förstod varför han blev sååå arg. Och det var bara vid kritik som han började förklara hur mycket bättre han var än andra... jag tog det med en nypa salt. jaja, en osäker lite grabb...

Han var sjuk och deprimerad i många år oxå och jag tog hand om honom.
Hur mycket kärlek man än gav och vad man än gjorde så var det aldrig tillräckligt.

Det slutade med att han startade ett nytt liv vid sidan med ny flickvän och allt. Så jag gjorde slut. (för då kunde han skylla på mig att det var mitt fel att det tog slut... och vaddå otrogen? det var ju jag och min familj som drev honom till detta)

Jag hade försörjt honom i 7 år oxå så jag hade jättesvårt att bara be honom dra för jag visste att han inte skulle klara sig. Jag stannade kvar som en "vän". Hoppades få ha kvar den där braiga biten av honom... Hjälpte honom med bokföringen i hans firma och hjälpte honom med hans hemsida... Men fortsatte bara få utskällningar så fort något gick fel. Han ringde mig i tid och otid utan att fråga hur jag mådde och utan att fråga om jag hade tid, för att få omedelbar hjälp med vad sjutton som helst... Tillslut sa jag att jag inte tänkte hjälpa honom mer.
Att den dagen han slutar tycka att alla andra är idioter, slutar skylla allt på mig eller någon annan kanske vi kan va vänner igen...

Kan inte förstå hur jag har stått ut med detta i så många år, måste ju va störd själv. Nu ska jag gå hos psykolog för att reda ut mig själv så jag lär mig sätta gränser...