Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Här är en till... har inte läst igenom trådarna men kommer att göra det.

Insikten kom till mig för en vecka sedan. Då föll alla pusselbitar på plats... alla dessa små saker som sagts, märkliga och ibland lustiga beteenden som först var lite charmiga - som till slut lades på hög. Jag förstår varför vi har sex så som vi har sex. Och jag förstår att en människa som jag, som är lite naiv, som vill alla väl och tror att alla har gott uppsåt är ett lätt byte...

Nu står det klart att jag måste lämna, för jag orkar inte leva ihop med ett barn. Ett barn vars ego måste blåsas upp ständigt - men när jag pratar om mina behov och vad jag vill så är jag bara egoist...  Just nu blir relationen bara sämre och sämre. Inte för jag vet om jag behöver det, men jag har packat en "nödväska" med lite kläder och ställt på annan plats.

Vi flyttade ihop för drygt 2 år sedan, jag flyttade ifrån mina vänner (3 mil) och kom längre från jobbet. Han hade hus som jag köpte in mig i. Livet med honom blev inte som jag trodde. Jag har kännt mig såå ensam. Han har inget umgänge på orten. Han jobbar, och åker sen hem och lagar mat (han är hemma innan mig). Ibland går han och lägger sig innan jag kommer hem, och går upp igen för att se på TV senare. Strax efter att vi flyttade ihop blev jag utbränd och var sjukskriven ett tag. Ett år senare skojade jag med honom, skvätte lite vatten på honom (så som han skojat med mig tidigare) varpå han öste två liter över mig och gick iväg, iskall. En vecka senare tog jag mina nödvändigaste saker och flyttade till ett vandrarhem. Lämnade en lapp på köksbordet där jag försökte förklara hur jag kände, och att det var slut. Han var förtvivlad. Vann mig tillbaka och vi hade smekmånad. Vi skulle varit på familjeterapi men kom inte iväg.

Nu, ytterligare ett år senare så har det vid ett tillfälle hänt att han knuffat mig. Vid ett tillfälle har han sagt att jag ska passa mig så han inte drar till mig. Ytterligare en gång har han sagt att han ska slå sönder min TV.

Men det som fått mig att dra öronen åt mig på riktigt är väl detta gnäll på sonen... Sonen bor hos oss varannan vecka. Han är 16. Vi skulle ut med båten och sonen ville följa med. Han ville inte ha sonen med utan han ville åka ensam med mig. Jag kunde inte med att säga till sonen att han inte "fick följa med" - visst hade jag kunnat styra så sonen åkt till sin far, men då hade jag ju fått fråga sonen på ett "annat sätt"...  Nu ville han ju följa med, vilket jag blev glad för!
Eftersom sonen skulle med så ville inte sambon åka båt alls. Då sa jag att "jag o sonen åker kanske till Liseberg istället". Sambon svarade inte på det, vilket jag antog att det var OK då. Så jag och sonen åkte till Liseberg. Sambon skickar massor av sms med både det ena och det andra. Kallar mig otrogen, försöker få mig att tro att han står bakom en buske och tittar på oss, men också att han tagit ut pengar för att tanka båten. Tittar på bank-appen och ser att de gemensamma bankkontona är helt tömda.... Nu hade jag egna pengar så det hindrade tack och lov inte mig i min framfart.... Historien tar inte slut där, men för mig gjorde nog förhållandet det.

Jag gjorde slut på kvällen när sonen åkt till pappa. Han blev chockad och tyckte synd om sig själv för att han skulle bli tvungen att sälja sin älskade båt, eftersom han inte har råd att ha den själv. Hans båt är ju som hans barn (han har inga egna)
Han satte tillbaka pengarna på kontona. Jag höll mig lugn och han undrar om jag äter antidepressiva eftersom jag är så "iskall". "Det passar inte dig att vara så iskall". Och "nu måste jag stanna hemma från jobbet imorgon för jag har ont i magen".

Dagen efter smsar han när jag sitter på jobbet. Han undrar om vi kan gå i terapi. Ja, svarar jag. Han gör Lovetestnow-testet, vilket vi går igenom tillsammans på kvällen. Det känns som vi kan hitta tillbaka igen. Han är hur go som helst, vi ligger till och med sked utan att ha sex... (har aldrig hänt). Det håller i tre dar, sen spricker fasaden igen.

Några dagar senare hittar jag texter om narcissism och alla pusselbitar faller på plats. Jag inser nu att den jag lever med ALDRIG kommer att VILJA ge mig det livet jag ville ha. Jag kan omöjligt fortsätta älska den mannen som en partner. Möjligen som människa med ett visst medlidande över att det fattas stora bitar i hjärnan på honom. Dessa brister har han lärt sig kamouflera, men inte helt.

Jo, vi har haft bra stunder också, men det har alltid funnits en skavande obehagskänsla någonstans. Jag har skyllt detta på en tidigare destruktiv relation, jag trodde att jag hade PTSD. I själva verket var det kanske min intuition som ville säga mig något...

Nu återstår att ta sig ur detta på ett så skonsamt sätt som möjligt. Har tid hos psykolog nästa fredag. Kan knappt bärga mig.

Tack för ordet. Ska börja läsa igenom era texter, det hjälper mig! Lycka till allihop!

Hej, välkommen (läste även på "Nu vet jag - jag är narcissist" där jag också skriver. Du gör helt rätt att söka hjälp hos psykolog, hon/han kommer säkert att kunna hjälpa dig att öka distansen och därmed se din partners störning mer tydligt och sedan, med tiden,  till slut, ge dig insikten om det mest hälsosamma för dig -  att inte vilja annat att gå vidare och inte ha kontakt längre. Du får inget av honom som han ger för din skull, allt handlar om att ge näring åt hans ego för att balansera det kaos han har inom sig.

Kram och ta hand om dig

Märker hur han spinner sitt nät om mig igen. Varje stund jag är hemma så maler han på. "Vi kan iallafall lova varann att.... Eller hur!" Sagt med silkeslen röst. Jag känner mig snärjd. När han säger så så är det liksom bestämt och går inte att ändra på. Bemöta bemöta bemöta, jag blir tokig!

Han lyssnar fortfarande inte på mina tankar och på vad jag vill eller är intresserad av.

Försökte tala om för honom att han inte har förmågan att lyssna på mig:

- Jamen jag lyssnar ju nu! Finns det nåt jag är bra på?

- Nu var det inte det det var frågan om, utan att jag vill att du ska höra vad jag säger och ge mig bekräftelse i att du hört vad jag sagt. Och nu vill DU ha bekräftelse istället?!

- Ja det är ganska skönt att få det ibland.

(Tystnad)

Han bytte till nytt ämne.

Hej! Jag har blivit lämnad av en man med Narcissism,borderline och posttraumatiskt stress-syndrom. Shit, vilken resa..??! Förhållandet vara bara i 4 månader men har satt djupa smärtsamma spår. Det har gått snart 5 månader sedan han sa att kärleken var över. Jag bor i Stockholm. Finns det någon/några som skulle uppskatta en träff framöver..?

Äntligen har jag hittat en tråd, med många samlade på ett ställe! 
Skulle vara jätte tacksam om ni ville beskriva en narcissistisk människas typiska drag!