Här är en till, men jag har nästan tagit mig ifrån honom.
Jag har nu läst igenom hela tråden och inser att min före detta man är allt detta och faktiskt lite till. Det är skrämmande hur många män och även kvinnor som beter sig på exakt samma sätt. Kan det vara något genetiskt fel? 
Min man styrde mig med en järnhand, han slog aldrig, men hotade och knuffade mig och slog sönder saker som betydde något för mig. Den här psykologiska styrningen får mig i dag att önska att han faktiskt slog mig. Det hade varit lindrigare och mer synligt på ett tydligt sätt. Men jag höjde min inre ribba högre och högre, för varje kränkning som han gjorde mot mig. Det är märkligt hur man blir van värre och värre metoder utan att egentligen förstå vad man är utsatt för. Dessutom, ju mer han kränkte mig, desto mer sökte jag hans kärlek? Och älskade honom mer och mer. Han blev som en drog för mig som jag inte kunde vara utan. Men någonstans så insåg jag att han var fel, men jag vägrade att lyssna på magkänslan.
Precis som alla era män så var min man väldigt lättkränkt och tålde ingen kritik på sin person. Det kunde räcka med att jag bett honom att göra något och sen påminna honom för att han inte gjort det. Då hade jag kritiserat honom och anklagat honom för att ha gjort fel, utan att direkt säga det på det sättet. Tex soporna. Jag bad honom att ta ut soppåsen när han skulle ut. Soppåsen stod kvar utanför dörren när han kom hem, så jag frågade i lätt ton, - glömde du soppåsen när du gick? - Jag glömmer ingenting, du har aldrig sagt att jag ska ta den, för hade du gjort det så hade den varit borta nu. Sen orerade han om alla mina fel och brister, om vilket dåligt minne jag har och att jag var en latmask som inte gick med soporna själv. Det eskalerade i allt som var dåligt med mig och han drog upp saker som hänt flera månader tidigare, som jag hade glömt för att det var en bagatell osv. Det slutade med att jag aldrig bad honom att göra något, för han blev så förbannad på mig. Jag skyddade mig själv genom att göra det själv. Men det var heller aldrig nog.
Han hade också ett ombytligt humör. Han svajade hela tiden och jag visste aldrig på vilket humör han var när han kom hem. Han kunde kyssa mig hett under flera timmar och säga att jag var hela hans värld innan han gick iväg och jag var salig över att ha en man som älskade mig så mycket. Alla tidigare elakheter var som bortblåsta en sån gång. Men när han kom hem så var han helt förändrad, men han visade det inte mer än som hopbiten tystnad. Själv var jag för glad för att se att han var sammanbiten. Han dolde det bra och väntade bara på rätt tillfälle, tills jag råkade säga något som han bestämde var den utlösande faktorn. Det kunde vara något så banalt som - älskling vill du också ha te? Då gick han i taket och spottade ur sig - älskling hit och dit, tror du att vi lever i nån jävla kärleksfilm? Han knuffade direkt ner mig från piedestalen som han själv satt mig på några timmar tidigare.
Det var egentligen bara det första halvåret som han var den mest underbaraste mannen på jorden. Sen orkade han inte hålla skenet uppe. För att inte visa mig allt för mycket i början så började han att hålla sig hemifrån. Vi träffades knappt två timmar om dagen, om ens det. Han jobbade tio timmar, körde alltid övertid, sen hade han hobbies och var tvungen att träffa kompisar och detta var så sju dagar i veckan. Mina vänner och min släkt hade han fått mig att bryta med. Jag var där han lämnade mig, ensam hemma.
Jag började att ifrågasätta hans bortavaro och kände sommaren 2010 att det inte var någon mening att vi var tillsammans om vi bara skulle sova i samma rum och sa också detta till honom. Han började först att försvara sig med att han ville ha privatliv också, inte bara vara med mig (vilket han aldrig var). Men jag sa då helt lugnt att det skulle han ju få om vi separerade. Då vände han när han insåg att jag menade allvar. Han blev den omtänksamme mannen igen och jag föll som en fura för hans underbara beteende.
Men det höll bara i några månader, tills han övertalat mig att gifta mig med honom. Det var då som helvetet bröt lös. Nu var jag fast, han behövde inte föreställa sig länge. Utåt sett var han den mest underbara mannen i mitt liv. Han sa aldrig ett ont ord om mig och alla trodde att vi var det perfekta paret. Men hemma var han en tyrann, ena handen slog och den andre log. Mitt psyke var som en vågskål som han balanserade med gott och ont. Jag var hans, enbart hans och skulle göra allt som han sa, annars körde han tyst uteslutning, slog sönder saker och hotade mig. Grät jag så hånade han mig, men de få gånger som jag hade styrkan att bli riktigt arg, då vek han sig. Men det hände så sällan att jag blev arg, för jag vågade inte på grund av alla hot. Men sakta, sakta föll jag sönder till en liten trasa som gjorde allt för husfridens skull. Men ju mer jag gjorde, desto mer fick jag göra, för han fick aldrig nog.Och gud nåde om jag gjorde något för någon annan, då kunde han sura i en vecka.
Numera är jag skild från honom, men inte av med honom. Uppbrottet kom hastigt för mig, men han själv hade planerat det i månader, ja till och med kanske år och han såg så klart till att jag fick ett raseriutbrott efter flera veckors dagligt psykande både dag och natt. Han trängde in mig i ett psykologiskt hörn tills jag bara var en skugga av mig själv. jag hade knappt tre timmars sömn varje natt och fullt ös på dagarna för att göra honom nöjd, trots alla klagomål. Då sätter han in dödsstöten, som jag hade hotat med att lämna honom för. Han visste att det var min fasa och ett stort övertramp. Så jag gav honom en örfil, jag som aldrig slagit en annan människa någonsin tidigare, men han provocerade fram det. Det var det som han ville, för då kunde han lämna mig till förmån för det liv som han egentligen ville ha. Jag var ju förbrukad och han kunde inte forma mig mer. Dessutom så fick jag begära skilsmässan, för han skulle inte sänka sig till att göra det. Enligt han, så ville han fortsätta att vara gift för det passade honom bra och gav honom status, men han tyckte att vi skulle bo på varsitt håll.
Nog om hur han var, ni förstår nog eftersom dessa män följer en speciell mall, trots att de aldrig träffat varandra och lärt sig av varandra.
Mitt stora problem är att han fortfarande är med i bilden. Vi är skilda, bor inte ens i samma stad för närvarande, men han har en egen lägenhet i min stad. Han arbetar på en annan ort, men kommer hem någon enstaka gång i månaden. Och då vill han så klart träffa mig. Det brukar heta ta en kaffe på vänskapsplan. Men när jag kommer dit (för hos mig är han inte välkommen) så börjar han att charma och skulle till och med kunna dansa på händerna om jag begärde det för att han skulle få som han vill. Han tar till alla knep som han vet fungerar på mig. Flera gånger har jag gjort mig oåtkomlig, men då slutar det med att han i stort set stalkar mig på alla sätt han kan.
Jag har försökt att bryta med honom, men då rasar han som den värsta tiger. han ringer mig med fem minuters mellanrum och kan hålla på i timmar. Han kan till och med uppmana sina vänner att kontakta mig för att han påstår att han är orolig för mig. han ringer oavsett tid på dygnet, för han vägrar låta mig bryta. Medan han är på andra orten så ringer han, mailar, skickar sms, hör av sig via facebook osv. Han håller koll på mig och behöver så klart sin dos av uppmärksamhet. Han vill inte att vi ska bryta med varandra. Det skulle nog inte hans ego tåla. Jag tog bort honom på facebook och han levde en höger jävel på grund av det. Jag har insett att det är lugnast att låta honom kontakta mig. Så småningom så hittar han väl något nytt offer att terrorisera.
Så länge han är någon annanstans så kan jag slappna av och läka. Jag tänker så klart på honom ofta och förbannar mig själv som utsatte mig för honom under så många år. Jag kan hata honom djupt och helst önska honom inspärrad i ett trångt rum utan någon annan människa, vilket är ett bra straff för såna som han.
Men det som skrämmer mig mest är att när jag träffar honom, så glömmer jag allt som han gjort mig. Han kan linda mig runt lillfingret och få mig att säga de mest otroliga saker som jag aldrig trodde at jag skulle vilja säga till honom. Jag är som två människor, en som hatar och en som älskar. Jag vill verkligen inte älska honom längre, men kan inte låta bli när jag är i närheten. Jag känner ett djupt förakt mot mig själv för att jag har så dålig karaktär i has närhet. Jag vill inte egentligen träffa honom, för han gör mig destruktiv på ett sätt som känns underbart. Så länge han inte trycker ner mig, för det gör han fortfarande. Hans metod mot mig är att först få mig dit han vill genom snällhet och älskvärdhet, för att sedan trycka ner mig så långt under fötterna som möjlig.
Jag vet ju om det så väl, men jag kan inte värja mig när han är i närheten,.Jag vet att han luras, men jag lurar mig själv genom att gå på det gång på gång, fast jag vet hur han är. Helt borde jag inte träffa honom alls, inte ha någon som helst kontakt alls.Men jag vågar inte gå emot honom, för hans humör är inte att leka med. Han kan skada någon nära, för att komma åt mig. Det har han redan hotat med och jag har även sett hur han betett sig mot vänner som gått emot honom, han skadar något/någon som han vet är av värde för dem. Inte personer fysiskt, men han sprider ut skit och skadar dem den vägen.
Min före detta man är verkligen en psykopatisk narciss i alla avseenden. Jag har läst alla sidor på TUVA forum, och han klarar de flesta kriterier där. Det är som att läsa en bruksanvisning på honom. 
Oj nu blev det långt och även långt in på natten. Men jag behövde prata av mig tror jag. Med människor som vet vad jag pratar om. Min familj förstår inte alls. De hatar honom och vill att jag klipper med honom, men förstår inte varför jag inte gör det.Ni här inne har ju varit med om detta och förstår. Hur som helst så är jag glad att jag hittade den här tråden.
Kram på er alla, tillsammans är vi starka! 
