Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Tack snälla Anemon1 för att du svarade på mitt inlägg!
Jag är orolig för just det du skrev, kanske minor överallt. Jag är orolig för vad som ska hända. Om han kommer att hämnas. Det var så här, att efter en tids turbulens i förhållandet  så bara försvann mannen. Han var borta i 3 månader utan att höra av sig och så plötsligt för två veckor sedan, stod han på min trappa. En kvinna väntade i bilen utanför. Han hade "hjälpt henne på fötter" och nu skulle han komma tillbaka till mig om en vecka Jag blev helt förlamad. Jag fick knappt fram ett ord. Jaha, i princip. Samma kväll ringde han, ville bara säga godnatt till sin älskling (jag alltså). Jaha, godnatt och så slängde jag på luren. Han ringde igen, dagen efter. Jag sa att jag inte hade tid att prata. På kvällen ringde han igen, glad i hågen. Jag skällde ut honom, jag blev hysterisk och sa att jag inte ville se honom mer. Han hånskrattade och sa att han vet precis var han har mig. Jag sänkte mig till hans låga nivå på språk. Jag sa i alla fall att han nu varit otrogen och att jag inte skulle komma att ta honom tillbaka. Han hånskrattade och sa att jag har inga vänner, bara honom. Jag skrek och pladdrade så ihärdigt, att han valde att avsluta samtalet. Det sista han sa var "jag ger aldrig upp dig, vi är ju själsfränder".

Dagen därpå råkade jag stöta på hans pappa på stan. Han frågade hur det var. Jag sa att, nu är det definitivt slut. Han förstod och berättade att han hade plötsligt dykt upp hos föräldrarna och bett om pengar. Pappan hade också fått nog efter tusende gången som han ställt upp på honom och sagt att han skulle få klara sig själv i fortsättningen. De hade blivit riktigt osams. Just då ringde mannen på min mobil och jag bad pappan att svara. Va??!! Han blev nog riktigt chockad. Pappan sa att jag aldrig mer vill se honom.

Nu har det snart gått tre veckor och jag har inte hört ett ljud. Han har heller inte ringt föräldrarna. Jag hoppas naturligtvis att han inte kommer tillbaka. Jag vet bara inte hur jag ska få lugn och ro i själen........Jag är ju lyckligt lottad, inga barn inblandade och trots allt ett kort förhållande, bara två år. Jag hoppas att han just nu jobbar för högtryck att försöka få någon annan på kroken.

Det värsta är att inse att det bara var en illusion, den passionerade början av relationen. Jag längtar efter honom som normal. Men han blir ju aldrig normal. Jag måste släppa illusionen och inse faktum. När den mörka sidan en gång har blottats så kan den inte döljas. Det är ingen idé att tro att vi skulle kunna vara vänner....ja, hjärntvätt är rätt ord! Pust.