Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Hej! Toppen, jag skickar ...:)

Hej! Toppen, jag skickar ...:)

Hej!

Hade tänkt starta egen tråd gällande narcissism men såg denna och tänkte att ni har nog mkt råd och tips.

Var på en utbildning i december och den handlade om narcissism och jag fick rysningar. Detta var beskrivning om min pappa och syster. Min syster stämmer in på varje punkt. Hon är martyren, har sin egen verklighet, säger man sin egen åsikt så smäller det. Har hon ett projekt som handlar om henne är hon i sitt esse. När detta tar slut blir hon deprimerad och "alla är elaka mot henne". Utåt ser hon ut som den mest perfekta. Vältalig, vältränad och alltid snygga kläder. Ingen som inte ingår i vår familj skulle kunna tänka sig vilka vansinnes utbrott hon kan få och skuldbelägga.

Hon har sökt hjälp en gång för depression. Men efter några omgångar så sa psykologen att hon inte behöver gå mer då det är hennes utlandsfödda make och familj som gör att hon mår så här. Psykologen blev också omkull snackas om att alla andra är så dumma. Att hennes man står ut efter 20 år är nog för att han är van med temperamentsfulla kvinnor. Det är det enda jag kan tänka mig.

Att jag skriver här är för att jag visade min mamma om narcissism i helgen. Hon blev helt chockad. Efter nästan 50 år av att blivit nedtryckt att det är hon som är problemet så grubblar hon mkt på vad hon gjort för fel i framförallt min systers uppfostran. Som tur är lever inte mina föräldrar ihop. Så hon har inte pappa efter sig på det viset längre. Men min syster är på min mamma väldigt ofta i perioder. Denna helg har hon haft hysteriska samtal ca 6 ggr i flera timmar. Syster bor inte i samma stad som oss men vissa ggr mamma och syster ses har hon gått på mamma handgripligen. Mamma är opererad för hjärtat och går på kontroller flera ggr/år. Hon har veckokontroll av bortrycket denna vecka. Hon ser att trycket blir sjukligt förhöjt efter dessa samtal och går inte ner på flera dagar efteråt. Hon är snart 70 år och min syster är snart 40.

Jag är även orolig om vi tänker scenariot att maken och jag omkommer(vilket man inte ska tänka på men då den psykiskaohälsan är så brutal där kan jag inte i perioder sluta tänka på det). De som skulle vara "aktuella" att ta hand om våra barn är min syster med sin familj eller makens bror med sin familj. Skulle de ställas mot varandra i en kontroll är min syster den perfekta familjen. De båda har bra jobb och bor i 5 miljoners villa i en bra förort till Sthlm. Den "perfekta fasaden". Min svåger med familj har några betalningsanmärkningar bor i ett litet radhus som skulle behövas renoverad en del mm. Systern skulle få barnen, det vet jag. Men jag vet att barnen skulle bli psykiskt nedtryckta där. Hos min svåger skulle de ändå få mer kärlek. Väntar nu tredje barnet så därför jag funderar. Kan man skriva testamente om detta?

Kan man söka kuratorskontakt för egen del för att få hjälp hur man ska hantera min syster?

Ursäkta för det jätte långa inlägget! Första gången jag lättar mig utanför familjens väggar. Finns så mkt frustration och sorg.

Sent tack för svar och pepp alla!

Skulle gärna ses men eftersom jag flyttar ut i början av maj (och sett till att begrava mig i jobb dessförinnan) så kommer jag ha svårt att komma ifrån. Särskilt som jag inte orkar med styrkeansamlingen som krävs för att "be" om att få göra något utanför husets fyra väggar (hur sjukt är inte det eg.....). Men vill gärna ses om det blir repris på Blå Porten!

Jag flyttar ut. Sorg blandat med hopp om livet. Ångrar mig varje dag, parallellt med att jag känner sån agg att jag knappt kan titta på honom. Min terapeut (som vi hade tillsammans i parterapi) säger att han måste prata med mig på samma sätt som han gjort med folk som kommit ur sekter, efter hjärntvätt. Det är lite så det känns. Snart är det över. Eller, aldrig över, men jag slipper att ha kritiken/hånet väntandes runt varje hörn i mitt vardagliga liv. Det har liksom varit det enda man tryggt och säkert vetat; att snart får jag höra hur fel jag är igen. De där ledsna frågetecknen man har hängandes efter sig - kan inte bestämma mig om jag att de ska blekna eller om jag vill ha dem kvar för att påminna mig. For a minute there - I lost myself. Aldrig mer. Snart börjar det :)

Hej, har full förståelse, de drar så enormt med energi. Det är precis så som du säger, man är så invand och hjärntvättad att det tar tid att komma ur tankemönstren. Min främsta strategi är att ha så lite samarbete som bara möjligt. Och att arbeta (låta tiden ha son gång) i "avgiftningsprocessen", att inte dra igång allt adrenalin och försvar så fort han får minsta chans att "komma åt". Ofta är det tomma hot och markeringar, inte mer. Ett sätt att hålla mig i schack, trots separation och avståndstagande. Och han har alltid givetvis ett försvarstal som inte går av för hackor, hur barnsligt och felaktigt beteendet än varit, eller skuldprojicering som inte går att påverka. Som ristat i sten.

Jag kan bara säga att du gör så rätt i att lämna. Låt tiden ha sin gång. Styrkekram!

Hej igen,

Vill bara meddela att vi hade ett väldigt bra litet möte på Blå porten i fredags (2,5 time bara försvann...), det är fantastiskt vad samtal kan vara förlösande och läkande. Speciellt om den man berättar för förstår vad allt handlar om. Jag gör gärna om det framöver om intresse finns igen.

Kram/Anemon1

Hej!

Jag skulle väldigt gärna komma i kontakt med dig. Jag lever med en partner med liknande typ av personlighetsstörning. Jag har letat efter ljus och lykta efter råd om hur jag ska förhålla mig. Hur jag än beter mig så är det enligt min partner alltid mitt fel att han fallerar på alla möjliga punkter. Känns mycket, mycket hopplöst. Han går på medicin och till psykolog. Jag går i KBT för att försöka klara av den utmaning det innebär att leva med honom. Jag har två barn, sex och nio år och så har vi en gemensam liten på fyra månader. Jag går snart under.  

Hej, känner med dig verkligen. Inboxa mig om du vill, och du kan väl komma på nästa "möte" (bor du i Stockholm?) när det nu blir också?. Varje gång jag hör den här historien som jag så väl känner igen, så tänker jag "förbered dig att lämna", det är tufft, men enda rätta vägen.

Jag vill gärna ses om det blir någon mer gång! Önskar SÅ att jag hade kunnat vara med! Flyttade ut för 1,5vecka sen och börjar så smått kunna andas igen. Men livrädd att jag ska trilla dit igen (hur kommer det sig att man får för sig att man vill något som man VET långsamt tar död på en?? Min terapeut sa idag att en grupp likt AA skulle vara perfekt för att minnas och bli påmind).

Han sa en annan intressant sak också. Det är få terapeuter som vill ta en narcissist i terapi (vilket i sig händer otroligt sällan, att de söker hjälp liksom ..) eftersom narcissisten även förvrider huvudet på terapeuten ... En liten tanke om hur skickliga de är... Stor kram alla!

Hej,
Det tycker jag du ska göra, bra att du tagit steget och har flyttat ut, då har du börjat bryta det destruktiva mönstret. Du behöver förmodligen "avgiftas" precis som du nämner, och kanske kan en väg vara att som jag gjorde, söka mig bort till en annan relation. Det var inte lätt, eftersom jag var så livädd att fastna hos en liknande person  - men det gick bra. Det har varit mycket läkande att se hur en "normal" person/man fungerar i ett förhållande. Jag har haft möjlighet att jämföra och därmed successivt inse, att där borta (mitt ex) skulle jag aldrig vilja vara igen. Det är viktigt att inte ge narcissister möjlighet att "locka tillbaka", t ex tänk på att inte ge dem av dina känslor utan bara artigt och sakligt bemötande. "Känslorna" samlar de och använder för sina syften.

Ja, ingen vill ha att göra med en narcissist, de kan manipulera vem som helst, även en psykoterapeut.

Stor styrkekram//