Zeede skrev 2018-06-22 15:45:50 följande:
Hej
Stort tack för ditt svar, har pendlat med vad jag skall göra så många gånger. Men det blir bara värre och värre. Vi har bott isär nu ett tag och jag vill inte tillbaka. Det satte fart i huset kan jag säga! Förtalskampanj, hot, trakasserier, osv, hon kommer försöka ta min ekonomi, barnen, boendet. Jag trodde väl att det skulle bli svårt men kanske inte att det skulle bli så här tufft. Trodde ändå att man på något sätt kunde komma överens då vi har barn tillsammans. Om jag var minsta tveksam tidigare på vad det handlade om behöver jag nog inte vara det längre!
Förtalskampanj, hot, trakasserier och provokationer på väldigt smarta sätt.
Men känner att jag kommer behöva stöd via terapin för att fixa detta, detta kommer bli ett helvete rätt lång tid. Jag kan inte ge upp mina barn men vad jobbigt detta är att gå igenom och det värsta är väl att jag inte riktigt ser att det skall sluta heller.
Har du tips på onlinegrupper eller andra böcker verktyg?
Känns som det ända man gör på dagarna är att försöka förstå bättre, är inte ens arg längre på henne, tycker faktiskt synd om henne. Hon är skadad från sin uppväxt och har haft det väldigt tufft, samtidigt vet jag nu att jag inte kommer kunna hjälpa henne. Har inte känt mig orolig för barnen men är det något man skall tänka på tycker du?
Tack för ditt svar.
Bra att svaret var till någon hjälp, generellt sätt har jag försökt komma framåt och läka genom att prata med likasinnade och läsa inlägg, mer än jag läst böcker. Det finns många beskrivningar på nätet och det har räckt ganska bra för mig. Jag är fullt övertygad om att han lider av starka drag av narssisism, kanske t o m fullt utvecklad personllghetsstörning.
När jag lämnade var jag så nedbruten att jag inte kunde ta beslut själv, så hjärntvättad att jag inte vågade annat än aldrig göra något utan att "fråga om lov först" (väldigt långt från min egen grundpersonlighet). Det handlade i åratal hela tiden om konsekvenser, jag visste precis hur jag skulle råka ut om jag trotsade honom, och det var en mycket effektiv härskarteknik. Idag kan jag inte fatta hur jag orkade leva så, helt obegripligt faktiskt. Jag fick olika märkliga fysiska stressymptom so ingen läkare kunde förklara med annat än stress.
Jag gick i terapi regelbundet i ca 2 år efter att ha lämnat, men man tror hela tiden att man kommit långt och nästan är klar. Det är det ständiga försöken till frigörande som skapar dessa känslor, tror jag. Riktigt "klar" blir man nog först när man ser dem som en i mängden som inte berör en, eller har någon koppling till en. Som nobodies. Jag gissar att när barnen växt upp kommer en starkare känsla av detta.
Det som chockade mig när jag lämnade (och han t ex upptäckte att det fanns vissa materiella saker som han skulle förlora i bodelningen), var att det på riktigt inte fanns gränser för vad han kunde tänka sig att göra psykiskt, ingen ånger inget samvete för om han skadade på riktigt.
Jag tycker det verkar som du gör det hela bra, du fokuserar på det som är viktigt, Försök att ha ett förhållningssätt där du tänker att du är helt ensam (typ änkling), med barnen. Det hjälper en att inte gå in i hopplösa diskussioner om pengar och annat. Försök att i största mån att bygga och jobba på - helt själv. Släpp tanken på att kunna hjälpa, jag höll på med det in i absurdum. Helt waste of time, blev bara utnyttjad. Det går inte.
Jag tycker du ska vara vaksam när det gäller barnen, i mitt fall upptäckte jag att inte ens de var skyddade från hans härskarteknik. Prata med dem sakligt när hon gör konstiga saker och berätta hur man kan göra istället.
(Du kan inboxa om du vill, så kan jag utveckla. Det finns så mycket att berätta egentligen.).
/TS