Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Anemone - jag är fri! Sedan mitten av november 2015 - då skilsmässan gick igenom. Yuhuuu!

Sådan stress och pers detta har varit!

Min n-man kan vara rätt så resonlig - hela processen har dock pågått i 3 år så han har haft låååååång tid på sig att acceptera. Det har underlättat. Samt att jag har fått mycket hjälp i att själv inte ställa till några problem via min psykolog. Hon har sagt till mig när jag ställer för mycket krav. Jag kan förstå att andra n-män/kvinnor inte är som mitt ex var. Men samtidigt vill jag uppmana alla att försöka gå den fredliga vägen först. Kanske går det. Sök hjälp via bra psykolog/terapeut som ni litar på i första hand och inte advokat. De kan hjälpa bättre med medling. Om det inte går får man naturligtvis ta till med tuffare tag. Dock kan jag säga att jag gick till juridisk rådgivning på egen hand för att förstå mina rättigheter så att han inte kunde lura mig på pengar. Jag kollade dessutom upp varenda krona i vår ekonomi innan så att jag hade stenkoll på ekonomin. Men han bryr sig dock inte så jättemycket om pengar utan mer om barnen, Dock gick det ju inte att lura mig efter som jag hade stenkoll. 

Anemone, sex år låter som otroligt lång tid. Hur gjorde du för att orka? När jag läste mitt inlägg i efterhand tyckte jag att det eventuellt låter lite dömande mot andra. Det var inte meningen jag är bara så glad över att ha kommit fram ut ur skilsmässan och att få dela detta. Folk förstår inte hur jobbigt en relation är med n-man och inte heller hur jobbig en skilsmässa kan vara (var för mig). Skönt att få dela med någon som vet lite hur det är.

Nej, det är ingen idé att ångra, man gör ju alltid det som är möjligt att göra och situationen kräver. Det låter sunt att inte ångra, då måste du ju känna att du gjort allt du kunnat. Själv fastnar jag ibland i ältande, men det är ju som sagt inte konstruktivt på något plan. Fast jag vet ju att jag klarat själva skilsmässan relativt smärtfritt kanske ur andras synvinkel, men för mig var det oerhört tufft. Jag är sjukskriven nu pga all stress. Men som sagt finns säkert många som har ännu jobbigare än mig. Åh, man ska inte jämföra!! Men en vårdnadstvist hade verkligen sänkt mig totalt. Jag var så rädd för det - mer rädslan som var problemet än att något faktiskt hände.

Hej Tekla. Det har jag och vill, måste bara råda dig att inte göra det. Det går inte att resonera med en N, det går inte att vinna heller. Man måste veta innan att man är chanslös mot en sådan här person. Det är över tio år sedan för min del, men det är något jag alltid kommer att ångra. Försök hitta en annan lösning om det går, även om han hotar. Fundera på om det verkligen är absolut nödvändigt.

Lycka till

Egentligen räknade jag in själva beslutet, att skiljas från honom - eftersom allt elände började på riktigt då -själva pappersförhandlingen tog lite kortare tid.

Det är verkligen ledsamt att höra att du var tvungen att sjukskriva dig, men jag är inte förvånad. Jag fick själv märkliga stressutslag efter alla år i "stridsberedskap", det händer saker med en när man utsätts för denna typ av människor - det är ett som är säkert. De har så obefintligt intresse av hur andra drabbas av deras galna handlingar.

Till slut inser man att "noll-kontakt" är vägen mot frihet och må bra. Varje kontakt blir ett steg tillbaka eller onödig smärta och påminnelser. I värsta fall vinner de och drar en tillbaka med sina gränslösa manipulationer, då gäller det att vara stark i själen.

Det finns en unik historia för varje relation med en narcissist, men det viktiga är att historierna inte hamnar i skuggan, bara för att de som är narcissister själva aldrig förstår att de behöver hjälp. Narcissism är speciellt och det krävs mycket kunskap för att klara sig i relationen med en sådan.

Därför är våra erfarenheter viktiga, vi vet själva vad vi har varit med om, historierna bygger på berättelser om samma beteendemönster som upprepar sig om och om igen. Vi som drabbats är oftast mycket pålästa och vet vad vi har att göra med, för att klara oss så bra som möjligt i en helt omöjlig situation.

//TS

Ja, om du menar att det var advokater indragna i konflikten. Det var dock nödvändigt, dels för min chanslöshet i den stora lögnmaskin man befinner sig i tillsammans med en nacissist och hur farliga situationer det kan bli när de upplever sig kränkta "på riktigt". 

En viktig insikt är att så länge man jamsa med och är på narcissismens sida, då fungerar det ganska bra, relationen, vissa planer och även vissa överenskommelser. Men börjar man vilja, tycka och tänka och ....värsta de kan tänka sig - kritisera(!), så vänder hela tåget och det går inte att stoppa det förloppet. Det är som om allt ä på väg in i ett svart hål.

Att ge sig in i en konflikt med en narcissist det är som att uppleva en helt surrealistisk resa i en störd människans värld. Där allt plötsligt bara handlar om jag jag, jag, även om någon råkar allvarligt illa ut, om någon dör eller är sjuk under förloppet. Han har att göra med en sak, ett ting, inte en levande människa md känslor, det är i a f inte av vikt. Har man otur behandlas barn i sammanhanget likadant.

Har man inte blivit chockad innan som blir man det då, när de mest sjuka visar sig så uppenbart i utpressningar och falskhet som man bara sett på typ film innan. Då det till slut inte finns bortförklaringar eller försvar som räcker för narcissismens handlingar längre, vänder tack och lov också medberoendet till narcissisten, åt rätt håll och förintas till slut i o med noll-kontakt. De är ofta inte så intresserade av rättegångar och andra sammanhang där deras lögnhärva och absurda påståenden scannas av professionella (även om de även då kör sitt ego-race), bättre med en redan hjärntvättad partner.