Jag befinner mig i klon av en narcissist där jag och våra två gemensamma barn måste komma loss, bli fria och fly. Är tråden aktiv? Vi bor i Sthlm, vill få råd, prata med andra i liknande situation, finns ni därute? :)
Okej, jag går rakt på sak: jag befinner mig i klorna på en man med just denna fruktansvärda störning. Vi har två små barn tillsammans, varav en allvarligt sjuk som kräver ständig vård, extra omsorg osv. Vi är separerade sedan juni och jag och barnen bor i vår gemensamma bostadsrätt tack vare att jag, sedan 4,5 år tillbaka varit hemmaförälder för båda barnen och ensam tvingats ta hela barn, hem, familj och vård/medicinska delarna på grund av att han inte har "kunnat" (velat!) numer är sjukskriven för utmattning, dessutom arbetslös tack vare att hemmakraven inte matchade jobbkraven. Jag får inga banklån och kan därför inte köpa mig en ny bostad, heller har jag inte råd att hyra en i en stad som denna där förstahandskontrakt dessutom inte finns tillgängliga och jag i så fall skulle tvingas bo temporärt för en hyra långt över vad min ekonomi klarar, dessutom på en yta som inte klarar mig och barnen. Han vill till varje pris sälja vår bostadsrätt (lockas av vinsten), ger blanka fan i mig och barnen, och har sedan separationen gett mig ett rent helvete. Samarbetssamtal och medling via advokat - lönlöst! Lögnerna blir allt fler och ju hårdare jag går på desto tydligare blir störningen. Jag vänder ut och in på själv för att hitta lösningar men tycks inte på något sött "komma loss", vilket han ju känner till och därmed spelar på. Jag vet inte om jag vågar mig på en tvist med tanke på hans omänskliga "skills" att dupera och manipulera människor i sin omgivning. Jag har familj i annan stan många mil bort med flytten dit tillåter han förstås inte. Jag befinner mig i ett fängelse och är totalt bakbunden och i hans grepp. Vad fan ska jag ta mig till? Att resonera, vädja, gråta, bli arg...inget funkar. Hela min familj har vädjat och kontaktat honom OCH hans familj...NOLL!
...förnuftet finns kvar och styrkan att hålla mig neutral i hans närvaro. Jag har inte blivit nedbruten i min egen självkänsla eller trygghet utan har min oerhört starka kompass kvar att förlita mig på men krafterna har tagit slut och jag är sedan 1 år sjukskriven UTAN möjlighet till återhämtning eftersom barnen, sjukvården och separationen tar upp all min vakna tid OCH min sömn. Kraschar jag, kraschar barnen. Vad hade ni gjort?
Tack hörrni! Alltså, jag gör allt för att fly honom, blockat mobil, fixat kontantkort (för honom och barnen), hänvisar honom till mejl inget annat, pratar inte med honom utan en tredje part med osv. Hans frustration över att inte kunna "nå" mig gör honom än mer hämndlysten. Problemet just nu är att jag inte kommer någonstans eftersom jag inte har möjlighet att flytta - något han förstås har som hållhake. Jag är numer sjukt påläst om störningen och taktiken funkar läskigt och häftigt nog, därmed inte sagt att jag inte lider och har stress. Jag är tacknoch lov inte nedbruten av honom, har inga känslor kvar sedan länge och kan stå emot honom, håller mig neutral utan emotioner men kommer ju liksom ändå inte "loss" från fanskapet iom bostaden. Han säger nu även att han vill ha barnen 50%, minst, vilket medför än mera puls hos mig eftersom jag då måste(!) tvista om hans bristande omsorg. Jag kan inte på något sätt låta honom försumma barnen och sonen med livshotande sjukdom. Någon här sim har hamnat i tvist? Tips på bra och kunnig advokat?
Man blir ju så satans mörkrädd över att en människa kan utveckla denna märkliga och otäcka störning. Att tanka eget bränsle på att bryta ner nära och kära, för att sedan kassera resterna utan minsta samvete, empati eller tanke. Till och med sina barn! Allt för att upprätthålla sin illusion. En varelse! En maskin! En vampyr! Om någon här inne har en bra kontakt till terapeut och/eller advokat i Sthlm som "kan" dessa varelser, snälla inboxa mig!
Ja, du har helt rätt i att han inte ser mig som en person, jag jobbar på att göra detsamma med honom men jag har svårt för att se människor som något omänskligt men det är just så jag upplever honom. Den här veckan har vi gått vår första rond på familjerätten. Jag hörde era röster när jag satt där "var saklig" "blanda inte in känslor" osv. Är väldigt tacksam för era råd, de var värdefulla när jag kämpade med frustrationen under samtalet! Jag presenterade väldigt konkret vad jag hade för tankar kring vårdnad etc han satt bara och ljög och svävade iväg på småsaker men jag tror jag hade tredje part på min sida. Det blev väldigt tydligt vem som tänkte på barnen och vem som värderade prylar och sig själv långt före barnen, även om han säkert trodde sig förmedla motsatsen så tror jag han blev genomskådad, åtminstone till viss del! Än så länge tror jag att jag fattat rätt beslut att blanda in familjerätten, hoppas jag inte ångrar mig.
Kram på er alla kämpar där ute!!!
Friigen, kan du berätta mera om hur det fungerade hos Familjerätten. Har själv varit i Samarbetssamtal och tyckte att det var fullständigt värdelöst men kanske var det vår tredje part snarare än forumet i sig. Vår kontakt där förde inga anteckningar eller kunde heller inte bekräfta våra övk när jag i efterhand kontaktade honom då exet (förstås) hade brutit det vi kommit överens om.
Låt mig gärna få veta om och när Stockholm träffas!
Vi kanske borde ta tag i det och ses en gång innan jul/TS
Jag tror att jag ställt frågan tidigare, men gör en ny chansning: finns det någon härinne som gått igenom en tvist med en N? Har någon haft en bra advokat som kan rekommenderas mig?
Hej Tekla. Det har jag och vill, måste bara råda dig att inte göra det. Det går inte att resonera med en N, det går inte att vinna heller. Man måste veta innan att man är chanslös mot en sådan här person. Det är över tio år sedan för min del, men det är något jag alltid kommer att ångra. Försök hitta en annan lösning om det går, även om han hotar. Fundera på om det verkligen är absolut nödvändigt.
Lycka till
Egentligen räknade jag in själva beslutet, att skiljas från honom - eftersom allt elände började på riktigt då -själva pappersförhandlingen tog lite kortare tid.
Det är verkligen ledsamt att höra att du var tvungen att sjukskriva dig, men jag är inte förvånad. Jag fick själv märkliga stressutslag efter alla år i "stridsberedskap", det händer saker med en när man utsätts för denna typ av människor - det är ett som är säkert. De har så obefintligt intresse av hur andra drabbas av deras galna handlingar.
Till slut inser man att "noll-kontakt" är vägen mot frihet och må bra. Varje kontakt blir ett steg tillbaka eller onödig smärta och påminnelser. I värsta fall vinner de och drar en tillbaka med sina gränslösa manipulationer, då gäller det att vara stark i själen.
Det finns en unik historia för varje relation med en narcissist, men det viktiga är att historierna inte hamnar i skuggan, bara för att de som är narcissister själva aldrig förstår att de behöver hjälp. Narcissism är speciellt och det krävs mycket kunskap för att klara sig i relationen med en sådan.
Därför är våra erfarenheter viktiga, vi vet själva vad vi har varit med om, historierna bygger på berättelser om samma beteendemönster som upprepar sig om och om igen. Vi som drabbats är oftast mycket pålästa och vet vad vi har att göra med, för att klara oss så bra som möjligt i en helt omöjlig situation.
//TS
Ja, om du menar att det var advokater indragna i konflikten. Det var dock nödvändigt, dels för min chanslöshet i den stora lögnmaskin man befinner sig i tillsammans med en nacissist och hur farliga situationer det kan bli när de upplever sig kränkta "på riktigt".
En viktig insikt är att så länge man jamsa med och är på narcissismens sida, då fungerar det ganska bra, relationen, vissa planer och även vissa överenskommelser. Men börjar man vilja, tycka och tänka och ....värsta de kan tänka sig - kritisera(!), så vänder hela tåget och det går inte att stoppa det förloppet. Det är som om allt ä på väg in i ett svart hål.
Att ge sig in i en konflikt med en narcissist det är som att uppleva en helt surrealistisk resa i en störd människans värld. Där allt plötsligt bara handlar om jag jag, jag, även om någon råkar allvarligt illa ut, om någon dör eller är sjuk under förloppet. Han har att göra med en sak, ett ting, inte en levande människa md känslor, det är i a f inte av vikt. Har man otur behandlas barn i sammanhanget likadant.
Har man inte blivit chockad innan som blir man det då, när de mest sjuka visar sig så uppenbart i utpressningar och falskhet som man bara sett på typ film innan. Då det till slut inte finns bortförklaringar eller försvar som räcker för narcissismens handlingar längre, vänder tack och lov också medberoendet till narcissisten, åt rätt håll och förintas till slut i o med noll-kontakt. De är ofta inte så intresserade av rättegångar och andra sammanhang där deras lögnhärva och absurda påståenden scannas av professionella (även om de även då kör sitt ego-race), bättre med en redan hjärntvättad partner.
Tack för alla råd och att ni delar med er av erfarenheter och insikter - det är så oerhört värdefullt. Det ÄR lätt att se mörkt på framtiden, så klart, och eftersom jag inte har sett så mycket annat än just en 3 årings trots och motvalsbeteende under många år, framförallt sedan separationen blev ett tema, är det just nu nästintill omöjligt att stå positiv och öppen för ett framtida samarbete. Därmed inte sagt att barnen inte skall ha kontakt och umgås med sin pappa - viktigt att poängtera.
Önskar jag något, kräver han det motsatta och oftast något som han vet att jag är emot. Här har jag lärt mig att vara taktisk genom att inte nämna något om mina önskemål utan istället försöka vänta in honom att själv föreslå och sätta ord på vad han vill - något han aldrig tidigare har gjort, ens varit kapabel till. Nästa krig kommer att handla om barnen, som han aldrig har brytt sig om, tagit hand om, försörjt eller vårdat, men som han nu iom separation "ska ha 50% eller mer". Det gör mig livrädd då barnen fortfarande är små och den äldsta har flerfunktionsnedsättning och omfattande vårdbehov. Ni förstår kanske min enorma oro eftersom jag VET att barnet kommer att fara illa om pappan skulle tillåtas vårdnad 50%. Här behöver jag råd hur jag ska gå tillväga för att detta inte skall ske! Min äldsta har livshotande sjukdomar, något jag inte går in på här, så lita på mig när jag säger: pappan har inte förmågan att sköta om barnen utan att riskera den enas liv.
Vad tror ni - skulle en tvist (att endast tvista om omsorgsbristen för att begränsa umgänget, inte tvista om vårdnaden) trots allt vara värt att ansöka och strida för?
Vi har alltså tre Stockholmare här i tråden som har intresse för en träff :)? Jag känner ytterligare en som är intresserad, så då är vi 5.
Det blir Tingsrätten. Barnens pappa har stämt mig. Jag har frågat tidigare i tråden om någon känner till en bra advokat kunnig inom den här typen av personlighetsstörning - jag frågar igen då detta kommer att vara avgörande: finns det någon här inne som har ett namn på påläst advokat i Stockholm att rekommendera mig? Det är skarpt läge nu.