Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Hej! Om du misstänker att din man har narcissistiska drag är mitt råd detsamma som min terapeut gav mig: spring för livet!! Det är en lång väg tillbaka när det bara är spillror kvar av ens forna jag. Har ni bara varit ett par ett år går det kanske lättare. Lyssna på din magkänsla!!

Jag hade inte lämnat om det inte var för att jag kände min egen undergång komma, så att säga. Minns att jag direkt ringde min syster och berättade att jag gjort något som var väldigt tufft (kastat ut honom) och att jag behövde hjälp, professionell sådan, eftersom min beslutsförmåga (förnuftet) var borta. Det tog två år i terapi bara att komma på fötter.
Idag frisk (6 år senare) och ett normalt liv med normal man. Jag växte upp under trygga förhållanden och kan bara skylla på förälskelse och envishet med att hålla ihop en familj till vilket pris som helst (uppenbarligen).

Okej, jag går rakt på sak: jag befinner mig i klorna på en man med just denna fruktansvärda störning. Vi har två små barn tillsammans, varav en allvarligt sjuk som kräver ständig vård, extra omsorg osv. Vi är separerade sedan juni och jag och barnen bor i vår gemensamma bostadsrätt tack vare att jag, sedan 4,5 år tillbaka varit hemmaförälder för båda barnen och ensam tvingats ta hela barn, hem, familj och vård/medicinska delarna på grund av att han inte har "kunnat" (velat!) numer är sjukskriven för utmattning, dessutom arbetslös tack vare att hemmakraven inte matchade jobbkraven. Jag får inga banklån och kan därför inte köpa mig en ny bostad, heller har jag inte råd att hyra en i en stad som denna där förstahandskontrakt dessutom inte finns tillgängliga och jag i så fall skulle tvingas bo temporärt för en hyra långt över vad min ekonomi klarar, dessutom på en yta som inte klarar mig och barnen. Han vill till varje pris sälja vår bostadsrätt (lockas av vinsten), ger blanka fan i mig och barnen, och har sedan separationen gett mig ett rent helvete. Samarbetssamtal och medling via advokat - lönlöst! Lögnerna blir allt fler och ju hårdare jag går på desto tydligare blir störningen. Jag vänder ut och in på själv för att hitta lösningar men tycks inte på något sött "komma loss", vilket han ju känner till och därmed spelar på. Jag vet inte om jag vågar mig på en tvist med tanke på hans omänskliga "skills" att dupera och manipulera människor i sin omgivning. Jag har familj i annan stan många mil bort med flytten dit tillåter han förstås inte. Jag befinner mig i ett fängelse och är totalt bakbunden och i hans grepp. Vad fan ska jag ta mig till? Att resonera, vädja, gråta, bli arg...inget funkar. Hela min familj har vädjat och kontaktat honom OCH hans familj...NOLL!

...förnuftet finns kvar och styrkan att hålla mig neutral i hans närvaro. Jag har inte blivit nedbruten i min egen självkänsla eller trygghet utan har min oerhört starka kompass kvar att förlita mig på men krafterna har tagit slut och jag är sedan 1 år sjukskriven UTAN möjlighet till återhämtning eftersom barnen, sjukvården och separationen tar upp all min vakna tid OCH min sömn. Kraschar jag, kraschar barnen. Vad hade ni gjort?

Jag känner igen "fängelset" och din partners behov av att dra nytta av situationen och vilja vara den med makten. Det mål du ska sätta upp är "bryta kontakten". Det är det absolut svåraste, men också lika nödvändigt. Jag har idag (6 år senare) jobbat mig fram så en instinktiv reaktion att låta bli, kommer varje gång det finns tillfälle att kontakta, be, vädja eller kritisera honom av någon anledning. Det låter drastiskt men jag beryktar mig som helt ensam och agerar därefter, det har också gjort mig stark inombords.

Tänk dig själv som änka. Hur hade du gjort? Först och främst hade du inte haft kontakt med honom. Ni äger bostadsrätten tillsammans, så när ni säljer kommer du att få något gissar jag. Men kanske inte tillräckligt för en bra fortsättning för dig och barnen, kan man tolka av texten.

Det är viktigt att han INTE får veta om dina svagheter som att du är beroende av honom på olika sätt. Försök ge sken av något annat, din styrka och teflonyta, manipulera tillbaka för att försöka hålla honom borta från dig på olika sätt. Under tiden tänk ut din "flyktplan". Du kommer att få ett bra liv, men det kostar givetvis. Styrkan får du på vägen och du kommer att omvärdera din situation om och om igen. Är det illa så tänk "ingen har dött, nu kavlar jag upp ärmarna och jobbar vidare.

Kram// TS

Du bör läsa på hur en narcissist fungerar, då får du veta t ex att om man kontaktar och ber om något, så ger detta dem energi och bekräftar dem och deras inbillade grandiositet. Om man däremot reagerar med oberördhet, kyla  och (om man måste ha kontakt) artighet så kan de bli rasande först.

Men är man konsekvent och upprepar sig så mot dem långvarigt så är man till slut inte intressant för dem längre, de hittar nya offer som de kan inbilla det en och det andra, inleda kasta ut metkrokar som får vissa kvinnor att känna sig utvalda och speciella (jag var ju själv en gång en av dem).

De flexar sitt beteende efter stundens behov, det som krävs av dem för att få behålla sin grandiosa roll, ja - det är vad vi i omgivningen får se. Ett enda långt skådespel ...

Rådet man spontant vill ge alla som lever med en liknande personlighet är just att lämna och springa så långt bort man kan. Men jag vill verkligen varna för att alla farhågor kring hur det ska bli för barnen kan bli verklighet. Jag är skild från en man med liknande personlighetstyp sedan flera år och hade jag vetat vad jag vet idag hade jag troligtvis väntat med att lämna tills barnen var vuxna.

Jag förstår vad du menar, i mitt fall så kastade jag ut honom i ren överlevnadsinstinkt, det fanns ingen mer betänketid kvar att ta av. Hade han inte gjort denna sista fruktansvärda sak (utan äkta ånger och skam därefter), hade jag blivit kvar. Man anpassar sig efter det som kommer att drabba en därefter, jag hade min stressnivå så högt att jag alltid kände mig som om jag skulle ut i krig, det var nödvändigt.

Nu 6 år senare har jag sådan tolerans för livets motgångar, att ingenting är jobbigare än att det går att fixa med lite kreativitet och "go". Så länge ingen håller på att dö, ordnar det sig. Det andra vanliga kvinnor och män klagar över i vardagen känns löjligt enkelt och jag njuter av saker på ett helt annat sätt än tidigare.

Min exman finns fortfarande i periferin som en mörk skugga. Men hans inflytande och påverkan blir allt mindre, mindre och mindre. 

Tack hörrni! Alltså, jag gör allt för att fly honom, blockat mobil, fixat kontantkort (för honom och barnen), hänvisar honom till mejl inget annat, pratar inte med honom utan en tredje part med osv. Hans frustration över att inte kunna "nå" mig gör honom än mer hämndlysten. Problemet just nu är att jag inte kommer någonstans eftersom jag inte har möjlighet att flytta - något han förstås har som hållhake. Jag är numer sjukt påläst om störningen och taktiken funkar läskigt och häftigt nog, därmed inte sagt att jag inte lider och har stress. Jag är tacknoch lov inte nedbruten av honom, har inga känslor kvar sedan länge och kan stå emot honom, håller mig neutral utan emotioner men kommer ju liksom ändå inte "loss" från fanskapet iom bostaden. Han säger nu även att han vill ha barnen 50%, minst, vilket medför än mera puls hos mig eftersom jag då måste(!) tvista om hans bristande omsorg. Jag kan inte på något sätt låta honom försumma barnen och sonen med livshotande sjukdom. Någon här sim har hamnat i tvist? Tips på bra och kunnig advokat?

Man blir ju så satans mörkrädd över att en människa kan utveckla denna märkliga och otäcka störning. Att tanka eget bränsle på att bryta ner nära och kära, för att sedan kassera resterna utan minsta samvete, empati eller tanke. Till och med sina barn! Allt för att upprätthålla sin illusion. En varelse! En maskin! En vampyr! Om någon här inne har en bra kontakt till terapeut och/eller advokat i Sthlm som "kan" dessa varelser, snälla inboxa mig!