• anemon1

    Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

    Till alla er som levt med partner som har narcissistisk personlighetsstörning,

    Jag har precis, efter 16, år fått hjälp att förstå varför det varit så svårt att ha att göra med min man. Varför han betett sig så märkligt och irrationellt som han gjort. Många, många gånger har jag grubblat, undrat och slickat mina sår - försökt att möta upp, vara flexibel , lyhörd och stöttande. Idiotiskt...!! När jag med hjälp av en duktig psykoterapeut kartlade hela hans beteendemönster under vårt förhållande, så förstod jag äntligen. När jag fortsatte att läsa om denna störning, förstod jag ännu mer om hur han fungerar. Sorgligt att det skulle ta så lång tid. Psykoterapeuten ger mig redskap att hantera hans destruktiva beteende, dessa människor vill sällan ändra sig själva utan tycker att alla i omgivningen är en besvikelse och ska ändra sig om de inte motsvarar deras förväntningar. Om man dock lyckas vara stark i sig själv och ändra sitt eget "jamsande" med dem, så händer det saker.

    Vill ni som har samma erfarenhet som jag prata, så finns jag här.

    Kram till alla ni fina människor, med ledsna frågetecken hängande efter er. Sök ett nytt förhållande eller stå upp för er själva.

  • Svar på tråden Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning
  • anemon1
    Friigen skrev 2016-09-03 08:34:44 följande:
    Visst, ska man prata med bönder på bönders vis och Kritik faller inte i god jord men min kritik var väl genomtänkt och saklig och handlade om sunt förnuft och om barnens mest basala behov. Jag såg hans behärskade ilska och hans försök att vilseleda. Då kändes det bra att ha tredje part med!!
    Bra, jag är säker på att du gjorde det som var bäst i den stunden. Och ibland kan man orsaka en effekt och reaktion man inte ens tänkt på kan vara en fördel.
    Hoppas allt går så bra, det bara kan.

    Kram//TS
  • Friigen

    Hur ska jag stå ut när barnen inte är hos mig? Eller jag vet väl själv svaret.. Träffa kompisar, träna, jobba, rensa, städa, baka, se en film, ta ett bad, gå på toa ifred, läsa... Och jag gör det. Men inget är ju roligt eller ens halvkul eller trevligt. Jag har så fina nära och kära men allt blir bara tomt och svart. Jag blir bara så trött! Alltid nedräkning tills jag ska få sova så jag får försvinna från mina slitna tankar åtminstone för några timmar.

    Hm, Inte nåt vidare upplyftande inlägg, jag ska bättra mig... en annan dag!

  • huxflux
    Friigen skrev 2016-09-07 17:26:37 följande:

    Hur ska jag stå ut när barnen inte är hos mig? Eller jag vet väl själv svaret.. Träffa kompisar, träna, jobba, rensa, städa, baka, se en film, ta ett bad, gå på toa ifred, läsa... Och jag gör det. Men inget är ju roligt eller ens halvkul eller trevligt. Jag har så fina nära och kära men allt blir bara tomt och svart. Jag blir bara så trött! Alltid nedräkning tills jag ska få sova så jag får försvinna från mina slitna tankar åtminstone för några timmar.

    Hm, Inte nåt vidare upplyftande inlägg, jag ska bättra mig... en annan dag!


    Du måste våga landa! Det tar en stund eller två. Men när du hittar dig själv och vågar vara ensam så är du en bra bit på vägen. Tänk tillbaka... studera exet när du fått distans till förhållandet, se att du kom ut med ditt "jag" i behåll. För efter att levt med en narcissist så tappar man nog bort sig själv på vägen. Å framför allt rusa inte in i nånting nytt på en gång för trygghetens skull
  • Connie07

    Vissa korta perioder när man inte behöver ha kontakt (barnen),känns helt underbart !Önskar att jag kunde slippa den människan resten av mitt liv.Men jag vet att det kommer en dag jag kan blockera honom.

  • Friigen
    huxflux skrev 2016-09-08 18:21:26 följande:

    Du måste våga landa! Det tar en stund eller två. Men när du hittar dig själv och vågar vara ensam så är du en bra bit på vägen. Tänk tillbaka... studera exet när du fått distans till förhållandet, se att du kom ut med ditt "jag" i behåll. För efter att levt med en narcissist så tappar man nog bort sig själv på vägen. Å framför allt rusa inte in i nånting nytt på en gång för trygghetens skull


    Hej och tack för ditt svar! Jag är verkligen helt borttappad. Jag vill hitta tillbaka nu, men det går så långsamt. Ett steg fram och två tillbaka. Jag vill tillbaka till livet, men jag sitter fast. Något nytt förhållande är inte aktuellt, blir för svårt att lära känna mig själv och någon ny samtidigt, men visst känns det på ett sätt lockande med en trygg famn.

    Var är du i livet?
  • huxflux
    Friigen skrev 2016-09-08 21:33:02 följande:
    Hej och tack för ditt svar! Jag är verkligen helt borttappad. Jag vill hitta tillbaka nu, men det går så långsamt. Ett steg fram och två tillbaka. Jag vill tillbaka till livet, men jag sitter fast. Något nytt förhållande är inte aktuellt, blir för svårt att lära känna mig själv och någon ny samtidigt, men visst känns det på ett sätt lockande med en trygg famn.

    Var är du i livet?
    2 år har gått och jag börjar att hitta tillbaka till mitt gamla jag så smått, men det kommer att ta tid, det har jag insett. Först var jag lycklig för att det var slut och levde ett överaktiv liv med krogen, träning, övertid och hobbies, men sen kom tröttheten efter alla "jävla" år. Orkade bara med det basala typ, vara en bra pappa min vecka, jobba, laga mat och hålla boendet i någorlunda skick. Men barnfria veckan så låg jag bara som ett kolli på soffan efter jobbet och gjorde bara det allra nödvändigaste. Men lita på en ny partner blir nog svårt. Testat lite men man är på sin vakt och måste ständigt läsa av situationen av gammal vana. Men man har nog blivit bra på att läsa av människor och situationer i ren överlevnadsinstinkt. Var helt slut, ja nästan ett vrak efter 20 års förhållande. Ville lämna i säkert 4-5 år men förmådde mig inte att ta stegen. Utan drev förhållande mot branten tills det var ohållbart och hon lämnade mig.
  • Narvalen
    huxflux skrev 2016-09-08 22:25:39 följande:
    2 år har gått och jag börjar att hitta tillbaka till mitt gamla jag så smått, men det kommer att ta tid, det har jag insett. Först var jag lycklig för att det var slut och levde ett överaktiv liv med krogen, träning, övertid och hobbies, men sen kom tröttheten efter alla "jävla" år. Orkade bara med det basala typ, vara en bra pappa min vecka, jobba, laga mat och hålla boendet i någorlunda skick. Men barnfria veckan så låg jag bara som ett kolli på soffan efter jobbet och gjorde bara det allra nödvändigaste. Men lita på en ny partner blir nog svårt. Testat lite men man är på sin vakt och måste ständigt läsa av situationen av gammal vana. Men man har nog blivit bra på att läsa av människor och situationer i ren överlevnadsinstinkt. Var helt slut, ja nästan ett vrak efter 20 års förhållande. Ville lämna i säkert 4-5 år men förmådde mig inte att ta stegen. Utan drev förhållande mot branten tills det var ohållbart och hon lämnade mig.
    Jag känner verkligen igen mig i den mentala tröttheten som du beskriver. Känns som att jag aldrig ska bli pigg och glad på riktigt igen, än hellre träffa någon ny. Mitt ex indoktrinerade mig även till att tro att ingen vill ha mig eftersom jag är si och så...etc. Det där sitter kvar tyvärr på något undermedvetet sätt och förstör för mig i att träffa någon ny, för jag känner mig så värdelös. Hur gör man för att bygga upp sig själv på nytt. Jag har haft en oerhört bra självkänsla sen min barndom men den är försvunnen....

    Trevlig helg alla
  • Friigen
    huxflux skrev 2016-09-08 22:25:39 följande:

    2 år har gått och jag börjar att hitta tillbaka till mitt gamla jag så smått, men det kommer att ta tid, det har jag insett. Först var jag lycklig för att det var slut och levde ett överaktiv liv med krogen, träning, övertid och hobbies, men sen kom tröttheten efter alla "jävla" år. Orkade bara med det basala typ, vara en bra pappa min vecka, jobba, laga mat och hålla boendet i någorlunda skick. Men barnfria veckan så låg jag bara som ett kolli på soffan efter jobbet och gjorde bara det allra nödvändigaste. Men lita på en ny partner blir nog svårt. Testat lite men man är på sin vakt och måste ständigt läsa av situationen av gammal vana. Men man har nog blivit bra på att läsa av människor och situationer i ren överlevnadsinstinkt. Var helt slut, ja nästan ett vrak efter 20 års förhållande. Ville lämna i säkert 4-5 år men förmådde mig inte att ta stegen. Utan drev förhållande mot branten tills det var ohållbart och hon lämnade mig.


    Skönt att du börjar hitta tillbaka. Resan känns lång och tröttheten ofta övermäktig. Förstår att det är bra att vara aktiv trots att hela kroppen och själen vill vila sova och inte ens göra det mest nödvändiga såsom att äta och diska. Så jag säger till min kropp att fortsätta vara aktiv, äta, promenera, träffa nära och kära. Hoppas att även lusten att göra det infinner sig längre fram. Jag vill så gärna känna mig vaken, pigg och nyfiken igen. Men det får väl ta tid. Var det något speciellt som hände efter två år eller var det bara att tiden haft sin gång?
  • anemon1
    huxflux skrev 2016-09-08 22:25:39 följande:
    2 år har gått och jag börjar att hitta tillbaka till mitt gamla jag så smått, men det kommer att ta tid, det har jag insett. Först var jag lycklig för att det var slut och levde ett överaktiv liv med krogen, träning, övertid och hobbies, men sen kom tröttheten efter alla "jävla" år. Orkade bara med det basala typ, vara en bra pappa min vecka, jobba, laga mat och hålla boendet i någorlunda skick. Men barnfria veckan så låg jag bara som ett kolli på soffan efter jobbet och gjorde bara det allra nödvändigaste. Men lita på en ny partner blir nog svårt. Testat lite men man är på sin vakt och måste ständigt läsa av situationen av gammal vana. Men man har nog blivit bra på att läsa av människor och situationer i ren överlevnadsinstinkt. Var helt slut, ja nästan ett vrak efter 20 års förhållande. Ville lämna i säkert 4-5 år men förmådde mig inte att ta stegen. Utan drev förhållande mot branten tills det var ohållbart och hon lämnade mig.
    Kunde ha varit jag som skrev, det enda som inte stämmer är att han lämnade mig, men faktiskt -  det är det bästa som kan hända när det gäller avslut i ett förhållande med en narcissist. Och jag är övertygad om din kamp för att upprätthålla hela situationen på ett vad du då uppfattade som ett normalt sunt sätt, tills allt brast.

    De vill stå som den "segrande" och då får man mindre besvär. Jag kastade ut min äkta man i ren överlevnadsinstinkt. Allt gick så otroligt långt och jag var bara en skör spillra bakom fasaden av en "narcissistiskt perfekt familj". Jag var helt nedbruten till märgen och kunde inte fatta egna beslut (annat än detta instinktiva), det har jag fått betala för på olika sätt. Helst ska man lura narcissisten att den "vunnit", verkar det som.
  • smogen08

    Det du säger låter intressant. Tror min man har alla dessa drag. Vi gifte oss efter ett års förhållande. Nu känner jag att jag försvinner. Vet inte hur jag ska handskas med han. Kan du berätta mer hur du gjort.

Svar på tråden Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning