anemon1

Äldre 29 Feb 12:51

564 svar

Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Till alla er som levt med partner som har narcissistisk personlighetsstörning,

Jag har precis, efter 16, år fått hjälp att förstå varför det varit så svårt att ha att göra med min man. Varför han betett sig så märkligt och irrationellt som han gjort. Många, många gånger har jag grubblat, undrat och slickat mina sår - försökt att möta upp, vara flexibel , lyhörd och stöttande. Idiotiskt...!! När jag med hjälp av en duktig psykoterapeut kartlade hela hans beteendemönster under vårt förhållande, så förstod jag äntligen. När jag fortsatte att läsa om denna störning, förstod jag ännu mer om hur han fungerar. Sorgligt att det skulle ta så lång tid. Psykoterapeuten ger mig redskap att hantera hans destruktiva beteende, dessa människor vill sällan ändra sig själva utan tycker att alla i omgivningen är en besvikelse och ska ändra sig om de inte motsvarar deras förväntningar. Om man dock lyckas vara stark i sig själv och ändra sitt eget "jamsande" med dem, så händer det saker.

Vill ni som har samma erfarenhet som jag prata, så finns jag här.

Kram till alla ni fina människor, med ledsna frågetecken hängande efter er. Sök ett nytt förhållande eller stå upp för er själva.

Narvalen

Äldre 11 Aug 16:37

#351

anemon1 skrev 2016-08-11 16:12:58 följande:

Det är bra att få denna typ av reflektioner, men du måste också förstå att vara exfru till en narcissist och mamma till en narcissists barn handlar också mycket om att välja pest eller kolera i många sammanhang. Man försöker förutse de minst tärande konsekvenserna.

Jag tror absolut att barnen lätt kan manipuleras emot mig, mitt försvar mot det är att försöka vara och visa det jag har naturligt av genuint medkännande, omhändertagande och stöttande. Att berätta att man får göra misstag och att alla kan göra fel etc etc, allt för att stärka. Någonstans tror jag ändå att det gör nytta i eländet.

Det är jobbigt att vara exfru till en narcissist.

Ja, det är jobbigt att vara exfru till en narcissist och barnen som har en sådan pappa. Men jag har en känsla av att om man som mamma gör sitt allra bästa för att vara den trygga punkten i sina barns liv, att vara öppen och ha en så bra kommunikation det bara går kommer det att gå bra. Även om det mot förmodan inte skulle gå bra för barnen så har man iallafall gjort sitt bästa.

Friigen

Äldre 13 Aug 20:18

#352

Visst känns det ofta som att välja mellan pest och kolera. Nu har ju vi just separerat men jag märker tydligt hur barnen manipuleras av sin pappa. Han skyr inga medel, barnen är hans vapen utan minsta omtanke om dem. Barnen ser i nuläget upp till oss båda, vilket måste vara oerhört förvirrande. Dock, känner jag i mitt hjärta att de vet var den genuina tryggheten och den villkorslösa kärleken finns. De vet att jag aldrig sviker eller lämnar deras sida. Men det är otäckt när barnen börjar svaja.

anemon1

Äldre 14 Aug 09:04

#353

Friigen skrev 2016-08-13 20:18:37 följande:

Visst känns det ofta som att välja mellan pest och kolera. Nu har ju vi just separerat men jag märker tydligt hur barnen manipuleras av sin pappa. Han skyr inga medel, barnen är hans vapen utan minsta omtanke om dem. Barnen ser i nuläget upp till oss båda, vilket måste vara oerhört förvirrande. Dock, känner jag i mitt hjärta att de vet var den genuina tryggheten och den villkorslösa kärleken finns. De vet att jag aldrig sviker eller lämnar deras sida. Men det är otäckt när barnen börjar svaja.

Ja, men jag tror aldrig jag varit riktigt rädd för det, jag menar att de ska manipuleras så pass att jag ska uteslutas eller liknande. Det deras pappa kan erbjuda är lek och mer lyx än vad jag har möjlighet till, men tryggheten och den genuina villkorslösa kärleken finns inte där.

Jag skulle kunna gissa att man som barn väljer lek och lyx tillfälligt och även för att man råkar ut för någons utpressning (typ, förtäckta hot som att om man inte väljer pappa blir det konsekvenser av något slag, eller synd om ensamma honom etc etc).

Men det naturliga valet i slutänden (även om de tillfälligt tar avstånd ibland för att de känner att de måste), tror jag ändå aldrig kan vara format av manipulationer, inte där barns klarsynthet och inre intuition finns.

Friigen

Äldre 14 Aug 18:31

#354

anemon1 skrev 2016-08-14 09:04:31 följande:

Ja, men jag tror aldrig jag varit riktigt rädd för det, jag menar att de ska manipuleras så pass att jag ska uteslutas eller liknande. Det deras pappa kan erbjuda är lek och mer lyx än vad jag har möjlighet till, men tryggheten och den genuina villkorslösa kärleken finns inte där.

Jag skulle kunna gissa att man som barn väljer lek och lyx tillfälligt och även för att man råkar ut för någons utpressning (typ, förtäckta hot som att om man inte väljer pappa blir det konsekvenser av något slag, eller synd om ensamma honom etc etc).

Men det naturliga valet i slutänden (även om de tillfälligt tar avstånd ibland för att de känner att de måste), tror jag ändå aldrig kan vara format av manipulationer, inte där barns klarsynthet och inre intuition finns.

Jag har skrivit det tidigare men kan inte låta bli att skriva det igen. Igenkänningsfaktorn är enorm! Jag är också innerst inne övertygad att det genuina och tryggheten och den självklara osjälviska kärleken till barnen som vi i den här verkligheten känner för våra barn vinner i längden. Ingen lyx, mutor eller hot kan jämföras med det i längden, även om det för en stund givetvis kan vara lockande för ett barn.

anemon1

Äldre 14 Aug 18:56

#355

Friigen skrev 2016-08-14 18:31:57 följande:

Jag har skrivit det tidigare men kan inte låta bli att skriva det igen. Igenkänningsfaktorn är enorm! Jag är också innerst inne övertygad att det genuina och tryggheten och den självklara osjälviska kärleken till barnen som vi i den här verkligheten känner för våra barn vinner i längden. Ingen lyx, mutor eller hot kan jämföras med det i längden, även om det för en stund givetvis kan vara lockande för ett barn.

Precis så, och sammanfattningsvis så har jag ju varit där själv och vet exakt vad det handlar om, vilken rävsax man kan hamna i när man lever nära en narcissist. Därför inbillar jag mig även att min förmåga att förlåta och förstå avståndstagande är tillräcklig.

Jag fick ju själv höra från min närmaste familj (när jag levde med honom), att jag tog avstånd och gjorde som han. Var lika knäpp i vissa avseenden. Jag minns att det ofta var extremt trängda lägen. Det är förskräckligt att inse detta, men lojalitet var det enda valet då, konsekvenserna var för tuffa att ta när man hade småbarn att ta hand om, inte minst.

Jag har mycket bra kontakt med min familj idag. Den strategi i hans härskarteknik som innebar att begränsa min kontakt med min familj och baktala dem, vända oss mot varandra, den försvann i avloppet tillsammans med vår relation, hans och mins vid separationen.

Friigen

Äldre 15 Aug 18:40

#356

anemon1 skrev 2016-08-14 18:56:33 följande:

Precis så, och sammanfattningsvis så har jag ju varit där själv och vet exakt vad det handlar om, vilken rävsax man kan hamna i när man lever nära en narcissist. Därför inbillar jag mig även att min förmåga att förlåta och förstå avståndstagande är tillräcklig.

Jag fick ju själv höra från min närmaste familj (när jag levde med honom), att jag tog avstånd och gjorde som han. Var lika knäpp i vissa avseenden. Jag minns att det ofta var extremt trängda lägen. Det är förskräckligt att inse detta, men lojalitet var det enda valet då, konsekvenserna var för tuffa att ta när man hade småbarn att ta hand om, inte minst.

Jag har mycket bra kontakt med min familj idag. Den strategi i hans härskarteknik som innebar att begränsa min kontakt med min familj och baktala dem, vända oss mot varandra, den försvann i avloppet tillsammans med vår relation, hans och mins vid separationen.

Låter som du på pricken beskriver min fd och vår relation. Just en rävsax, min familj förstod också betydligt mer än jag, trots att de bara visste en bråkdel av sanningen. Jag var lojal precis som du utan att riktigt själv förstå att jag bar fram vårt äktenskap genom att släta över och försvara och genom att ta avstånd från min egen familj. Jag hade också tur min familj fanns där direkt när jag behövde, och skulden över vad jag tänkt och ibland sagt dem är ibland outhärdlig. Jobbar mycket med skuldkänslor, förstår inte hur jag ska bli av med dem,?!

anemon1

Äldre 15 Aug 19:28

#357

Friigen skrev 2016-08-15 18:40:43 följande:

Låter som du på pricken beskriver min fd och vår relation. Just en rävsax, min familj förstod också betydligt mer än jag, trots att de bara visste en bråkdel av sanningen. Jag var lojal precis som du utan att riktigt själv förstå att jag bar fram vårt äktenskap genom att släta över och försvara och genom att ta avstånd från min egen familj. Jag hade också tur min familj fanns där direkt när jag behövde, och skulden över vad jag tänkt och ibland sagt dem är ibland outhärdlig. Jobbar mycket med skuldkänslor, förstår inte hur jag ska bli av med dem,?!

Ja, min familj förstod också, och jag förträngde mycket av deras reaktioner. Och någonstans visste de också att de inte kunde göra något förrän jag valde det själv.
Jag hade också skuldkänslor för att ha varit ett "verktyg" och ibland sagt och gjort saker som inte är jag (t ex köra över folk för att mitt ex malde på, och förtalade i åratal om att de var vrickade och ville förstöra för oss och att vårt mål var det enda vettiga och viktiga av allt).

Eftersom min vilja alltid tillintetgjordes och det hävdades att jag skulle välja sida (annars kom ju de subtila konsekvenserna), så nöttes jag ner till att lyda. Helsjukt när jag ser tillbaka på det. Man gör motstånd till en början, men eftersom motarbetandet från en narcissist är så systematiskt, djävulskt och tufft, ger man sig efter hand.

Samvetet arbetar du med genom att prata med din familj om vad som hände, hur du övertalades och nöttes ner. De kommer att förstå. Be dem du gjorde dumt mot, om ursäkt och förklara hur svårt det var, att du drabbades hårt om du valt dem och inte honom t ex.

Narvalen

Äldre 21 Aug 10:21

#358

anemon1 skrev 2016-08-15 19:28:26 följande:

Ja, min familj förstod också, och jag förträngde mycket av deras reaktioner. Och någonstans visste de också att de inte kunde göra något förrän jag valde det själv.
Jag hade också skuldkänslor för att ha varit ett "verktyg" och ibland sagt och gjort saker som inte är jag (t ex köra över folk för att mitt ex malde på, och förtalade i åratal om att de var vrickade och ville förstöra för oss och att vårt mål var det enda vettiga och viktiga av allt).

Eftersom min vilja alltid tillintetgjordes och det hävdades att jag skulle välja sida (annars kom ju de subtila konsekvenserna), så nöttes jag ner till att lyda. Helsjukt när jag ser tillbaka på det. Man gör motstånd till en början, men eftersom motarbetandet från en narcissist är så systematiskt, djävulskt och tufft, ger man sig efter hand.

Samvetet arbetar du med genom att prata med din familj om vad som hände, hur du övertalades och nöttes ner. De kommer att förstå. Be dem du gjorde dumt mot, om ursäkt och förklara hur svårt det var, att du drabbades hårt om du valt dem och inte honom t ex.

Är inte det ganska ovanligt att de utomstående förstår vad man utsätts för? Fasaden är ju fin och "alla" tycker att "denna man" är fullständigt charmerande. Jag har inte blivit trodd av utomstående eller den närmaste familjen. De uppmuntrade mig att "kämpa på". Ett syskon märkte så småningom att jag tappade bort min egen personlighet...men det var allt. Idag säger de att de fortfarande inte förstår men att dom tror på mig och det jag säger.
För många år sen var jag och mitt ex på familjerätten. De tog hans parti fullt ut. Jag var helt knäckt då. Det gäller att vara väldigt kunnig, tror jag för att förstå vad som pågår i förhållandet med en narcissist. (Ja, idag är jag lite bitter, men det kan bero på att jag fått en massa skit mot mig igen. Svårt att lära sig att inte ta åt sig)

Friigen

Äldre 21 Aug 18:19

#359

Narvalen skrev 2016-08-21 10:21:57 följande:

Är inte det ganska ovanligt att de utomstående förstår vad man utsätts för? Fasaden är ju fin och "alla" tycker att "denna man" är fullständigt charmerande. Jag har inte blivit trodd av utomstående eller den närmaste familjen. De uppmuntrade mig att "kämpa på". Ett syskon märkte så småningom att jag tappade bort min egen personlighet...men det var allt. Idag säger de att de fortfarande inte förstår men att dom tror på mig och det jag säger.

För många år sen var jag och mitt ex på familjerätten. De tog hans parti fullt ut. Jag var helt knäckt då. Det gäller att vara väldigt kunnig, tror jag för att förstå vad som pågår i förhållandet med en narcissist. (Ja, idag är jag lite bitter, men det kan bero på att jag fått en massa skit mot mig igen. Svårt att lära sig att inte ta åt sig)

Hoppas du lyckas skaka av dig skiten, jag gissar att den var långt ifrån sann och ärlig!!

Visst är det oerhört svårt att inte ta åt sig. Det är lite konstigt egentligen tycker jag, man vet ju att de lever i en helt annan verklighet med helt andra värderingar, värderingar som är så långt ifrån mina egna man kan komma, ändå tar man åt sig...

De som stod mig allra närmast förstod delar av det jag var med om men långt ifrån allt, andra förstod ingenting. Under vårt äktenskap valde jag tyvärr att ignorera alla som förstod. Inte de som personer men alla deras antydan. Önskar jag hade vågat lyssnat. Vi ska till familjerätten snart, är livrädd just för att inte bli trodd, att de inte ska förstå. Har ni något tips? Jag förstår att fokus kommer vara barnen. Vad pratar man mer om? Hur funkar det?

anemon1

Äldre 21 Aug 19:56

#360

Friigen skrev 2016-08-21 18:19:10 följande:

Hoppas du lyckas skaka av dig skiten, jag gissar att den var långt ifrån sann och ärlig!!

Visst är det oerhört svårt att inte ta åt sig. Det är lite konstigt egentligen tycker jag, man vet ju att de lever i en helt annan verklighet med helt andra värderingar, värderingar som är så långt ifrån mina egna man kan komma, ändå tar man åt sig...

De som stod mig allra närmast förstod delar av det jag var med om men långt ifrån allt, andra förstod ingenting. Under vårt äktenskap valde jag tyvärr att ignorera alla som förstod. Inte de som personer men alla deras antydan. Önskar jag hade vågat lyssnat. Vi ska till familjerätten snart, är livrädd just för att inte bli trodd, att de inte ska förstå. Har ni något tips? Jag förstår att fokus kommer vara barnen. Vad pratar man mer om? Hur funkar det?

Intressanta reflektioner på detta med vilka och om de närmaste i familjen förstår vad som pågår. Jag levde så nära dem, vi var ofta hos dem och hade sommarställe i närheten. Om det inte varit på det viset och att de varit tvungna att vetas i hans närhet, så hade min familj nog inte märkt lika mycket. Han var ju ett jättetrevligt "val" av mig de första åren t ex. Sedan kom det smygande, mindre charmiga sidor. Det som märktes från vänner var absolut först efter separationen. Alla trodde liksom att man hade läget under kontroll, inte tog åt sig och inte tog skada.

Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

INNEHÅLL