• anemon1

    Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

    Till alla er som levt med partner som har narcissistisk personlighetsstörning,

    Jag har precis, efter 16, år fått hjälp att förstå varför det varit så svårt att ha att göra med min man. Varför han betett sig så märkligt och irrationellt som han gjort. Många, många gånger har jag grubblat, undrat och slickat mina sår - försökt att möta upp, vara flexibel , lyhörd och stöttande. Idiotiskt...!! När jag med hjälp av en duktig psykoterapeut kartlade hela hans beteendemönster under vårt förhållande, så förstod jag äntligen. När jag fortsatte att läsa om denna störning, förstod jag ännu mer om hur han fungerar. Sorgligt att det skulle ta så lång tid. Psykoterapeuten ger mig redskap att hantera hans destruktiva beteende, dessa människor vill sällan ändra sig själva utan tycker att alla i omgivningen är en besvikelse och ska ändra sig om de inte motsvarar deras förväntningar. Om man dock lyckas vara stark i sig själv och ändra sitt eget "jamsande" med dem, så händer det saker.

    Vill ni som har samma erfarenhet som jag prata, så finns jag här.

    Kram till alla ni fina människor, med ledsna frågetecken hängande efter er. Sök ett nytt förhållande eller stå upp för er själva.

  • Svar på tråden Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning
  • anemon1
    ella84ella skrev 2016-07-12 07:34:00 följande:

    Detta är något som drabbar alla. Alla kan bli ett offer för en narcisist/psykopat. Oavsett din bakgrund, iq, utbildning, social status osv. Kvinnor (och män) som utsatts för sådan här psykisk terror finns överallt. Psykologer, poliser, butiksbiträden, läkare, arbetslösa, lärare, rika, fattiga, vackra och ordinära osv. Vi finns överallt. Och ni som ännu ej upptäckt det men ni är ej ensamma. Om ni bara hade en aning om vad som döljer sig bakom stängda dörrar, väggar och fasader, byggda murar och försvar. Vi tror vi är fantastiska skådespelare, men en dag upptäcks du och då kommer du plötsligt se på omgivningen annorlunda och upptäcka hur fruktansvärt vanligt förekommande detta är.... Alla har någon/några i sin omgivning som är utsatta. Kanske den du minst anat, eller vill tro kunde 'hamna' i ett sådant helvete


    Du menar att du är en av "narcissterna" ("vi finns överallt", alltså de vi pratar om -som är på besök i tråden? Ja, jag vet att ni är skickliga och dyker upp var som helst i samhället. Gissar att man kan se det ni gör mer som en mekanism mer än mänskligt beteende?
  • anemon1
    Narvalen skrev 2016-07-12 12:24:49 följande:
    Mina barn, iallafall tonåringen vet vilken dominas han utsätts för och han vet också att han är maktlös, så han har gett upp så att säga. Är det inte hemskt.

    Att prata med någon utomstående tror jag är jättebra. Min yngste ska prata med skolkuratorn i höst har vi bestämt. Skolsköterskan är bra också, men verkar inte ta på allvar. Svårt att få tag på en bra terapeut bara. Jag har själv sökt i Göteborgsområdet men det är som att leta efter en nål i en höstack. 

    Att kämpa mot 0-kontakt är det ultimata, men det går ju inte om man har barn ihop. 
    Det låter bra, men fortfarande har de lite motstånd. De vill inte vara "annorlunda" - utan vill att allt ska vara "normalt" och är nog beredda att låta det få vara så. Vet inte när det är en bra tidpunkt och om och när jag själv ska "förtydliga" problematiken med samtal med utomstående...? Vet att om jag själv var i deras situation så vore det viktigt (- när jag själv var redo) - att undersöka saken själv, att få veta vad det hela rör sig om. Att få en ledtråd och läsa på i egen takt, ta in allt i bitvis och försöka förstå.
  • anemon1
    ella84ella skrev 2016-07-12 12:06:09 följande:
    Man kan vara självutplånande till slut i sin vilja att hjälpa andra och uppleva att man måste vara den som hjälper och finns till hands.

    Tills man inser att man är uppäten/ 'ur äten' och det inte längre finns något 'jag' kvar.

    Behöver insikt om varför och vad det är man försöker fylla och undvika, i livet, om sig själv.

    Måste acceptera att man ej till för att leva för andra eller genom andra, det är bara en själv som blir lidande.

    Det är ett skydd i sig. En flykt. Att lägga allt på att ta hand om andra. Att inte behöva se om sig själv eller ta hand om sig själv. Ett slags självskadebeteende.

    Jag vill undvika mig själv, upplever att jag ej förtjänar bättre än detta. Så lägger all energi på andra när egentligen borde styrs upp mitt eget liv och njuta utav det.

    Men tar mycket och kräver mycket. Att veta och vilja. Att kämpa
    Bra sagt,  och intressant infallsvinkel - på ett sätt hade han ju rätt - och att jag var en del av den onda cirkeln när jag var i förhållandet. Jag blir förvånad ibland - nu när jag läkt ihop så mycket som jag gjort efter relationen - över hur initiativrik och bestämd jag är i vad jag tycker tänker och vill. Jag är mig själv och är ej idag i a f "sjukligt empatisk", uppenbarligen.
  • anemon1
    huxflux skrev 2016-07-13 21:19:47 följande:

    Ett mantra som hjälpt mig när man känt sig svag, arg och ledsenMen du sattes inte på vår jord för att offra ditt eget liv för att tillfredsställa någon annans behov.


    Bra sagt:)Hjärta. Ja, varför i hela friden skulle man göra det. Livet är ju värdefullt.
  • ella84ella
    anemon1 skrev 2016-07-15 17:51:29 följande:

    Du menar att du är en av "narcissterna" ("vi finns överallt", alltså de vi pratar om -som är på besök i tråden? Ja, jag vet att ni är skickliga och dyker upp var som helst i samhället. Gissar att man kan se det ni gör mer som en mekanism mer än mänskligt beteende?


    Nej , jag är också ett av 'offren' (gillar inte riktigt det ordet). Menar att vi utsatta finns överallt, oavsett klass och adress. Vem som helst kan råka ut för en narcisist.
  • anemon1
    ella84ella skrev 2016-07-15 21:21:29 följande:
    Nej , jag är också ett av 'offren' (gillar inte riktigt det ordet). Menar att vi utsatta finns överallt, oavsett klass och adress. Vem som helst kan råka ut för en narcisist.
    Aha, då förstår jag precis. Ja, det krävs tyvärr mycket erfarenhet - eller möjligtvis att den som narcissisten ger sig på har en liknande störd, okänslig eller dominant personlighet, för att inte en skadlig relation ska påbörjas.

    Jag tror dock vissa personer (speciellt under sårbara perioder i livet) är mer benägna att söka upp en viss en typ av män/kvinnor med de drag en narcissist uppvisar. Det är dock mycket lätt (för vem som helst) att tolka personlighetsdragen  som t ex styrka, hjälpsamhet, medkänsla och mod och en massa annat de vill att man ska uppfatta och charmas av.

    För inte går man (om man aldrig mött någon galning) och tänker att "aha, det där skulle kanske kunna vara en narcissist eller psykopat. Det vore ju ännu konstigare, än att folk faller i fällorna.
  • ella84ella
    anemon1 skrev 2016-07-15 23:52:38 följande:

    Aha, då förstår jag precis. Ja, det krävs tyvärr mycket erfarenhet - eller möjligtvis att den som narcissisten ger sig på har en liknande störd, okänslig eller dominant personlighet, för att inte en skadlig relation ska påbörjas.

    Jag tror dock vissa personer (speciellt under sårbara perioder i livet) är mer benägna att söka upp en viss en typ av män/kvinnor med de drag en narcissist uppvisar. Det är dock mycket lätt (för vem som helst) att tolka personlighetsdragen  som t ex styrka, hjälpsamhet, medkänsla och mod och en massa annat de vill att man ska uppfatta och charmas av.

    För inte går man (om man aldrig mött någon galning) och tänker att "aha, det där skulle kanske kunna vara en narcissist eller psykopat. Det vore ju ännu konstigare, än att folk faller i fällorna.


    Fast en sann narcisist skulle inte ge sig in i ett förhållande med någon likvärdig ;)

    Ja, jag tror det är för att hitta självkänsla /självvärde, att man är någon eftersom man kan genågon annan så mycket av sig själv, vara stark och hjälpa en medmänniska. Men det finns ju en gräns när det tar över en och man sätter allt annat och andra före. Vissa i medveten martyrroll och andra för att det har blivit ett personlighetsdrag, ett mönster som är svårt att bryta.

    För mig är det något jag är uppvuxen med, psykiskt sjuka föräldrar, pappa som blev vårdnadshavare utav oss barn tidigt. Psykiskt sjuk+alkoholist osv....

    Fick bli vuxen mycket tidigt och tog rollen att skydda mina syskon (jag är mellanbarn). Så här är väl definitivt någin med 'daddy-issues' ;)

    Jag har alltid levt med psykisk/fysisk misshandel, ena stunden slag och kräkningar, nästa att personen behöver mig, tar livet av sig utan mig, från kramar till slag i samma vändning. Alltid förväntat mig både det värsta och bästa utav folk
  • anemon1
    ella84ella skrev 2016-07-16 12:24:53 följande:
    Fast en sann narcisist skulle inte ge sig in i ett förhållande med någon likvärdig ;)

    Ja, jag tror det är för att hitta självkänsla /självvärde, att man är någon eftersom man kan genågon annan så mycket av sig själv, vara stark och hjälpa en medmänniska. Men det finns ju en gräns när det tar över en och man sätter allt annat och andra före. Vissa i medveten martyrroll och andra för att det har blivit ett personlighetsdrag, ett mönster som är svårt att bryta.

    För mig är det något jag är uppvuxen med, psykiskt sjuka föräldrar, pappa som blev vårdnadshavare utav oss barn tidigt. Psykiskt sjuk+alkoholist osv....

    Fick bli vuxen mycket tidigt och tog rollen att skydda mina syskon (jag är mellanbarn). Så här är väl definitivt någin med 'daddy-issues' ;)

    Jag har alltid levt med psykisk/fysisk misshandel, ena stunden slag och kräkningar, nästa att personen behöver mig, tar livet av sig utan mig, från kramar till slag i samma vändning. Alltid förväntat mig både det värsta och bästa utav folk
    Nej, precis de är inte intresserade av relationer med narcissister, möjligtvis kan de vara det om det ytliga bekanta med tjusiga titlar, omgivningar eller egendomar som förstärker egot.

    Jag förstår, det du beskriver är förstås en trolig bakgrund till att man söker det som verkar(!) stabilt och starkt, mod och självkänsla. Tyvärr är min egen erfarenhet att det var en olycklig misstolkning från min sida, i kombination med taskig självkänsla.

    Jag hade andra faktorer som inte syntes så mycket utåt, som påverkade denna negativt. I min familj fanns vänlighet och välvilja men en slags gammeldags destruktiv "kavla upp ärmarna-mentalitet" där känslor och det egna jaget inte var högsta prioritet. Det gjorde mig väldigt sårbar bland andra människor som fick fungera som "bollplank". Inte alltid så lyckat. Det var där det började. Jag hade inte bearbetat en enda känsla när jag var 25, allt var förträngt och avstängt. Men glad, till lags och kunde kavla upp ärmar, det kunde jag.
    Reparerade detta via en KBT-terapeut. 

    Kring 20 mötte jag denne spännande, världsvane man som aldrig backade för att hävda sin åsikt och tog risker som ingen annan vågade, och vann ofta på det. Det var attraktivt för mig då. Det får mig verkligen att förstå hur lätt det är att hamna med fel människor. Man måste vara så himla stark som ung, det är verkligen inte lätt att redan från början ha alla verktyg för att skydda sig mot "fel" personer.
  • Friigen

    Hej!

    Vilken bra tråd. Tårarna forsar känns som jag författat era många av era inlägg. Jag har efter 14 år just förstått vem/vad det är jag lever med. Trodde jag var galen men börjar sakta förstå att det kanske är han som är det. Nu börjar resan tillbaka till den jag en gång var! Ni verkar så kloka och starka, bra jobbat, dit vill jag också!!

  • Illusion
    anemon1 skrev 2016-07-12 08:04:35 följande:
    Absolut, men de bleknar ju mer jag distansiert mig från exet. Fortfarande kan saker jag gör (t ex en enkel sak som att jag tappar en gaffel) följas av en instinktiv tanke att vara beredd på en kränkande kommentar och hur jag parerar kring den när barnen var i närheten.

    Det finns ett otroligt verbalt och manipulativt försvar i mig (för att överleva den relation jag hade) som jag ibland kan vara orolig för drabbar andra. Jag är inställd på att vinna och klara mig, men det sunda i detta är att jag är fullt medveten och kan hindra att det går för långt.

    Det som är jobbigt i min nya relation är att min man har en tysthet ibland i diskussioner (när han letar svar, och det kan ta lång tid), jag kopplar det direkt till "silent treatment" och hela mitt försvarssystem går igång på det och jag blir förtvivlad. Det är mycket svårt att förklara mi reaktion.
    Antar att hjärnan har svårt att koppla vad som är "då" och "nu", att det är en slags försvarsmekanism. Det kan jag tänka mig är väldigt psykiskt utmattade. 

    Slog han dig också eller var han "bara" psykiskt verbalt elak (läs som misshandel)?
    I don't trust words. I trust actions.
Svar på tråden Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning