anemon1

Äldre 29 Feb 12:51

564 svar

Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Till alla er som levt med partner som har narcissistisk personlighetsstörning,

Jag har precis, efter 16, år fått hjälp att förstå varför det varit så svårt att ha att göra med min man. Varför han betett sig så märkligt och irrationellt som han gjort. Många, många gånger har jag grubblat, undrat och slickat mina sår - försökt att möta upp, vara flexibel , lyhörd och stöttande. Idiotiskt...!! När jag med hjälp av en duktig psykoterapeut kartlade hela hans beteendemönster under vårt förhållande, så förstod jag äntligen. När jag fortsatte att läsa om denna störning, förstod jag ännu mer om hur han fungerar. Sorgligt att det skulle ta så lång tid. Psykoterapeuten ger mig redskap att hantera hans destruktiva beteende, dessa människor vill sällan ändra sig själva utan tycker att alla i omgivningen är en besvikelse och ska ändra sig om de inte motsvarar deras förväntningar. Om man dock lyckas vara stark i sig själv och ändra sitt eget "jamsande" med dem, så händer det saker.

Vill ni som har samma erfarenhet som jag prata, så finns jag här.

Kram till alla ni fina människor, med ledsna frågetecken hängande efter er. Sök ett nytt förhållande eller stå upp för er själva.

Friigen

Äldre 6 Aug 18:26

#341

anemon1 skrev 2016-08-04 20:29:25 följande:

Ja. så är det. Minska hans utrymme i ditt liv så mycket det går och arbeta med att ge dig själv styrka och plats. Det är kärnan i läkningen och ett nytt liv.

Och- prata med andra som varit i denna situation. Det är oerhört svårt att förklara för någon annan vad en relation med en narcissist gör med ens inre.

Idag, först fyra år efter separationen kan jag förstå (på riktigt, i ryggmärgen) att jag levt med en skadad person och att jag bröts ner utan att märka eller förstå vad som skedde. Jag förstår att jag kravlat mig upp ur vaken och kommit upp på fast mark. Jag vet också om mina skador och arbetar på att försöka ta hand om dem och reparera dem.

Tänk, så många som trodde vi var ett perfekt par som det gick så bra för, man ljuger bäst för sig själv verkligen.

Just så, det perfekta paret det var vi också... Redan nu kan jag förstå hur jag ljugit för mig själv. Min omgivning är helt fantastisk men ingen som inte levt med en sådan person kan förstå. Mina nära säger ofta - tänk sen när han kommer att förstå vad han har gjort, tänk vad han kommer att ångra sig. Jag försöker förklara både för mig själv och för andra att min man kommer aldrig att förstå och han kommer aldrig genuint att ångra något, för han har helt enkelt inte den förmågan. Men för oss som lever i den riktiga verkligheten är ju det helt obegripligt!!

Hur jobbar du med dig själv nu?

Tack alla dina svar, de betyder väldigt mycket!

roccarasso

Äldre 6 Aug 23:40

#342

anemon1 skrev 2016-08-06 00:33:51 följande:

Mitt envisa råd till alla som måste leva nära en narcissist på något sätt är noll-kontakt. Alltid detta mål. Det är dock nytt för mig detta med en far och inte en partner som utnyttjar och manipulerar.

Jag skulle följa mitt samvete i detta fall (för din egen skull), vet inte hur illa du farit men har en gissning om att det inte varit en lätt uppväxt, och gissar också från hur du skriver, att du lever i hans garn och metkrokar fortfarande.

Sköt det hela, men bara så mycket du står ut. "Stå ut" i den meningen att du klarar att han avlider och att du inte gjorde "allt" men en hel del. För mycket av hans elände är ju manipulatoner, får du lov att tänka.

Med allvarligt störda människor i sin närhet, gäller det att rädda sitt skinn.

Tack för ditt svar! Ja, på sätt och vis är jag (vi) i hans makt fortfarande. Även fast jag lärt mig tackla allt genom åren så har det nu blivit en ny situation där han är orkeslös o inte klarar sig bra i sitt eget boende längre. Men en narcissist ändrar sig aldrig även om de blir lättare att hantera när de blir gamla. Nu försöker han styra handläggarna på kommunen att göra som han säger. Vilket inte fungerar så bra.

Måste försöka se det som så att det är mitt eget samvete som plågar mig o intala mig att jag gjort det jag kunnat. Har svårt att förstå att jag hamnat i denna fälla där jag mår dåligt över allt igen.

roccarasso

Äldre 7 Aug 00:19

#343

Narvalen skrev 2016-07-12 12:24:49 följande:

Mina barn, iallafall tonåringen vet vilken dominas han utsätts för och han vet också att han är maktlös, så han har gett upp så att säga. Är det inte hemskt.

Att prata med någon utomstående tror jag är jättebra. Min yngste ska prata med skolkuratorn i höst har vi bestämt. Skolsköterskan är bra också, men verkar inte ta på allvar. Svårt att få tag på en bra terapeut bara. Jag har själv sökt i Göteborgsområdet men det är som att leta efter en nål i en höstack.

Att kämpa mot 0-kontakt är det ultimata, men det går ju inte om man har barn ihop.

Jag är uppväxt med en narcisstisk pappa. Som barn är det väldigt bra att ha en utomstående kontakt men lika viktigt att denna kontakt förstår vad det handlar om. Annars riskerar det att bli riktigt kaos inom barnen. Min första kontakt stjälpte mig. Sedan tog det 7 år innan jag återigen började fundera på om det faktiskt var så att det inte var mig det var fel på. Sen x antal år av kurser, stödgrupper o terapi innan jag lärde mig hantera relationen. Min mamma har aldrig varit något stöd pga att inte heller hon var/är frisk.

Om en kontakt inte tror på barnet och vänder problem på fel sätt samtidigt som barnet manipuleras förvärrar man problemen betydligt. Det är oxå viktigt att kontakten inte påverkas om den narcisstiska föräldern ringer och berättar sin historia. Det var så det blev med min första kuratorkontakt när jag gick på högstadiet.

Det är mycket som spelar in och det gäller verkligen att hitta en kurator lr psykolog som är insatt i ämnet.

anemon1

Äldre 7 Aug 07:14

#344

Friigen skrev 2016-08-06 18:26:57 följande:

Just så, det perfekta paret det var vi också... Redan nu kan jag förstå hur jag ljugit för mig själv. Min omgivning är helt fantastisk men ingen som inte levt med en sådan person kan förstå. Mina nära säger ofta - tänk sen när han kommer att förstå vad han har gjort, tänk vad han kommer att ångra sig. Jag försöker förklara både för mig själv och för andra att min man kommer aldrig att förstå och han kommer aldrig genuint att ångra något, för han har helt enkelt inte den förmågan. Men för oss som lever i den riktiga verkligheten är ju det helt obegripligt!!

Hur jobbar du med dig själv nu?

Tack alla dina svar, de betyder väldigt mycket!

Jag förstår vad du menar, min nuvarande särbo sa i början av vår relation att "du det ordnar sig med honom, ni har ju barn ihop...". Efter att ha hört det ett par gånger sa jag vänligt att jag helst inte pratar om mitt ex.

Jag har kommit långt och kan någonstans i horisonten äntligen se en tillvaro där jag på riktigt inte berörs av honom. Tränar mig på att bemöta sakligt och fyrkantigt, aldrig blanda in känslor (inte ens om han gjort något riktigt allvarligt), därför att det är det han vill ha av mig, en reaktion. Det är jättesvårt, speciellt när något vansinnigt somt han gjort drabbat barnen. Men istället för att rikta in mig på honom (vilket är helt totalt meningslöst), så pratar jag med barnen om hur han borde ha gjort och att, var det nu var han hittat på för idioti, så var det fel.

Friigen

Äldre 7 Aug 17:30

#345

anemon1 skrev 2016-08-07 07:14:41 följande:

Jag förstår vad du menar, min nuvarande särbo sa i början av vår relation att "du det ordnar sig med honom, ni har ju barn ihop...". Efter att ha hört det ett par gånger sa jag vänligt att jag helst inte pratar om mitt ex.

Jag har kommit långt och kan någonstans i horisonten äntligen se en tillvaro där jag på riktigt inte berörs av honom. Tränar mig på att bemöta sakligt och fyrkantigt, aldrig blanda in känslor (inte ens om han gjort något riktigt allvarligt), därför att det är det han vill ha av mig, en reaktion. Det är jättesvårt, speciellt när något vansinnigt somt han gjort drabbat barnen. Men istället för att rikta in mig på honom (vilket är helt totalt meningslöst), så pratar jag med barnen om hur han borde ha gjort och att, var det nu var han hittat på för idioti, så var det fel.

Hur gamla barn har ni? Jag tycker det är supersvårt att förklara saker han säger och gör för barnen, de har alltid så kloka frågor. Mina barn är så förvirrade nu att de inte vet på vilket ben de ska stå. De kan inte förstå hur pappa kan säga och göra som han gör, samtidigt är pappa ändå pappa och det är någonstans mitt i det jag måste försöka förklara och förhålla mig. Jag försöker vara saklig och förklara vad som är rätt och fel. Mina barn är under 7. Att låta barnen få någon utomstående hjälp just nu känns för rörigt just nu men det kanske blir aktuellt senare...

anemon1

Äldre 7 Aug 19:26

#346

Friigen skrev 2016-08-07 17:30:13 följande:

Hur gamla barn har ni? Jag tycker det är supersvårt att förklara saker han säger och gör för barnen, de har alltid så kloka frågor. Mina barn är så förvirrade nu att de inte vet på vilket ben de ska stå. De kan inte förstå hur pappa kan säga och göra som han gör, samtidigt är pappa ändå pappa och det är någonstans mitt i det jag måste försöka förklara och förhålla mig. Jag försöker vara saklig och förklara vad som är rätt och fel. Mina barn är under 7. Att låta barnen få någon utomstående hjälp just nu känns för rörigt just nu men det kanske blir aktuellt senare...

Jag håller med om detta med utomstående hjälp, jag är rädd att det blir förstorat och jobbigare med en sådan sak, än att prata med mig. Mina barn är äldre och konstaterar mer och mer ofta att någon inte riktigt har alla hästar hemma, min äldsta har t om "ställt mig mot väggen" och frågat rent ut om jag vet vad som är fel med hans pappa. Jag nämnde då vad min gissning är, men att jag och ingen annan vet säkert. Och att det är viktigt att mina gissningar stannar hos oss. Min idé just då i ett snabbt beslut, var att den äldste som nu frågade, en dag ska göra som jag, få en ledtråd och börja söka själv.

Man gör så gott man kan, det omöjliga vore för mig att låtsas som vår pappa är normal. Det skulle dessutom bli ohållbart i längden, han gör alldeles för konstiga och vrickade saker.

Friigen

Äldre 8 Aug 22:08

#347

anemon1 skrev 2016-08-07 19:26:47 följande:

Jag håller med om detta med utomstående hjälp, jag är rädd att det blir förstorat och jobbigare med en sådan sak, än att prata med mig. Mina barn är äldre och konstaterar mer och mer ofta att någon inte riktigt har alla hästar hemma, min äldsta har t om "ställt mig mot väggen" och frågat rent ut om jag vet vad som är fel med hans pappa. Jag nämnde då vad min gissning är, men att jag och ingen annan vet säkert. Och att det är viktigt att mina gissningar stannar hos oss. Min idé just då i ett snabbt beslut, var att den äldste som nu frågade, en dag ska göra som jag, få en ledtråd och börja söka själv.

Man gör så gott man kan, det omöjliga vore för mig att låtsas som vår pappa är normal. Det skulle dessutom bli ohållbart i längden, han gör alldeles för konstiga och vrickade saker.

Barn är verkligen kloka. Klokt svarat av dig tycker jag! Ja, visst gör man sitt bästa, känner bara att jag inte är tillräckligt bra ändå, men jag jobbar med det. Jag brottas med att låtsas att pappa är normal och försöka svara ärligt på barnens alla frågor men ekvationerna går ju inte ihop!!! Dessutom vill jag inte att barnen ska tro att allt pappa säger och gör är okej bara för att det kommer från deras pappa som de faktiskt älskar... En mardröm vore att de träffar en sådan partner som vuxna. Men en sak i taget, antar jag!

anemon1

Äldre 10 Aug 09:00

#348

Friigen skrev 2016-08-08 22:08:45 följande:

Barn är verkligen kloka. Klokt svarat av dig tycker jag! Ja, visst gör man sitt bästa, känner bara att jag inte är tillräckligt bra ändå, men jag jobbar med det. Jag brottas med att låtsas att pappa är normal och försöka svara ärligt på barnens alla frågor men ekvationerna går ju inte ihop!!! Dessutom vill jag inte att barnen ska tro att allt pappa säger och gör är okej bara för att det kommer från deras pappa som de faktiskt älskar... En mardröm vore att de träffar en sådan partner som vuxna. Men en sak i taget, antar jag!

Du låter klok i ditt resonemang och det är sannerligen inte lätt. Jag tror på att försöka hålla ryggen fri och sköta föräldrarrollen så bra man bara kan under uppväxten, så kommer det i slutänden ändå stå klart vem som var den som hade förnuftet och tog det "riktiga" föräldraansvaret.

Jag har ofta försökt tänka att jag är totalt ensam som en änka eller ensammamma, både praktiskt och ekonomiskt och byggt tillvaron därefter. Det är en bra väg till självständighet och att hålla sig borta från beroende och farliga metkrokar.

Om du inte behöver något från honom, vare sig pengar eller tjänster i rollen som förälder, minskar anledningen till kontakt. Det blir givetvis en mycket tuffare tillvaro än om man är två, men om man vet vad alternativet är - så, ack - det är faktiskt värt slitet....

roccarasso

Äldre 10 Aug 22:54

#349

anemon1 skrev 2016-08-10 09:00:35 följande:

Du låter klok i ditt resonemang och det är sannerligen inte lätt. Jag tror på att försöka hålla ryggen fri och sköta föräldrarrollen så bra man bara kan under uppväxten, så kommer det i slutänden ändå stå klart vem som var den som hade förnuftet och tog det "riktiga" föräldraansvaret.

Fast det är inte säkert. Jag vill inte verka som domedagsprofeten men tänk på hur ni själva manipulerades under många år. Hur lätt är det inte att barnen manipuleras mot er? Jag kan bara prata utifrån mig själv men inte sa jag något till min mamma lr någon annan om mina tankar om vilka vidriga människor de var (som inte var sanna utan min fars påverkan). När jag var med min mamma som gjorde sitt bästa var allt bra men sedan fick jag höra pappas stories Som barn påverkas man och blir splittrad utan att förstå att man blir splittrad för man ser upp till båda sina föräldrar.

Ni drar ett bra mycket tyngre lass än skilda föräldrar med "normala" konflikter.

Hur mycket träffar era barn sina fäder?

Tycker ni alla resonerar väldigt klokt!! Ni och era barn sitter i en svår sits och för att "mota Olle i grind" för eventuella svårigheter för barnen där ni har en fördel tidigt vore det kanon för er att söka en bra extern kontakt tidigt. Finns era tankar o funderingar kring barnen dokumenterade någonstans underlättar det för er om det skulle visa sig att era barn "vänds" ifrån er lr mår dåligt i sitt umgänge med sina fäder. Även att ni tar ut all journal löpande och sparar vid senare diskussioner med barnen när de blir äldre.

Det är jobbigt att vara barn till en narcissistisk pappa!

anemon1

Äldre 11 Aug 16:12

#350

roccarasso skrev 2016-08-10 22:54:08 följande:

Fast det är inte säkert. Jag vill inte verka som domedagsprofeten men tänk på hur ni själva manipulerades under många år. Hur lätt är det inte att barnen manipuleras mot er? Jag kan bara prata utifrån mig själv men inte sa jag något till min mamma lr någon annan om mina tankar om vilka vidriga människor de var (som inte var sanna utan min fars påverkan). När jag var med min mamma som gjorde sitt bästa var allt bra men sedan fick jag höra pappas stories Som barn påverkas man och blir splittrad utan att förstå att man blir splittrad för man ser upp till båda sina föräldrar.

Ni drar ett bra mycket tyngre lass än skilda föräldrar med "normala" konflikter.

Hur mycket träffar era barn sina fäder?

Tycker ni alla resonerar väldigt klokt!! Ni och era barn sitter i en svår sits och för att "mota Olle i grind" för eventuella svårigheter för barnen där ni har en fördel tidigt vore det kanon för er att söka en bra extern kontakt tidigt. Finns era tankar o funderingar kring barnen dokumenterade någonstans underlättar det för er om det skulle visa sig att era barn "vänds" ifrån er lr mår dåligt i sitt umgänge med sina fäder. Även att ni tar ut all journal löpande och sparar vid senare diskussioner med barnen när de blir äldre.

Det är jobbigt att vara barn till en narcissistisk pappa!

Det är bra att få denna typ av reflektioner, men du måste också förstå att vara exfru till en narcissist och mamma till en narcissists barn handlar också mycket om att välja pest eller kolera i många sammanhang. Man försöker förutse de minst tärande konsekvenserna.

Jag tror absolut att barnen lätt kan manipuleras emot mig, mitt försvar mot det är att försöka vara och visa det jag har naturligt av genuint medkännande, omhändertagande och stöttande. Att berätta att man får göra misstag och att alla kan göra fel etc etc, allt för att stärka. Någonstans tror jag ändå att det gör nytta i eländet.

Det är jobbigt att vara exfru till en narcissist.

Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

INNEHÅLL