anemon1

Äldre 29 Feb 12:51

564 svar

Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Till alla er som levt med partner som har narcissistisk personlighetsstörning,

Jag har precis, efter 16, år fått hjälp att förstå varför det varit så svårt att ha att göra med min man. Varför han betett sig så märkligt och irrationellt som han gjort. Många, många gånger har jag grubblat, undrat och slickat mina sår - försökt att möta upp, vara flexibel , lyhörd och stöttande. Idiotiskt...!! När jag med hjälp av en duktig psykoterapeut kartlade hela hans beteendemönster under vårt förhållande, så förstod jag äntligen. När jag fortsatte att läsa om denna störning, förstod jag ännu mer om hur han fungerar. Sorgligt att det skulle ta så lång tid. Psykoterapeuten ger mig redskap att hantera hans destruktiva beteende, dessa människor vill sällan ändra sig själva utan tycker att alla i omgivningen är en besvikelse och ska ändra sig om de inte motsvarar deras förväntningar. Om man dock lyckas vara stark i sig själv och ändra sitt eget "jamsande" med dem, så händer det saker.

Vill ni som har samma erfarenhet som jag prata, så finns jag här.

Kram till alla ni fina människor, med ledsna frågetecken hängande efter er. Sök ett nytt förhållande eller stå upp för er själva.

Illusion

Äldre 12 Jul 00:11

#281

anemon1 skrev 2016-07-11 20:45:08 följande:

Vad kan det vara för psykoterapeut som agerar så? Jag minns att min var väldigt tydlig med att säga att hon förmodade att det rörde sig om en allvarlig personlighetsstörning (narc) och försökte få mig att inse att jag var en del av hans sfär, beteende, utnyttjande etc. De var en lång avgiftning under flera år och mycket smärtsam. Dels för att jag inte ville förlora min roll som mamma i en familj jag delvis själv skapat. Det var många olika "gummisnoddar" som drog en tillbaka. En av dem var exmannens dyra "löften" om en stor förändring och att han "förstod så väl".

Men samtidigt fanns inga som helst tecken på genuin ånger för saker han gjort som var uppenbart fel och skadligt i en relation etc. Detta tyckte jag var så märkligt och sjukt att jag bestämde mig. Avgörande var också att terapeuten spände ögonen i mig vid ett tillfälle och sa att mina barn och ingen annans heller inte mår bra av att se sin mor kränkt och förminskad. Det hade effekt och petade till något viktigt i mitt inre (tack och lov (jag var som en trasa, ett tomt skal som skulle återuppbyggas, idag lever jag i en sund relation med en frisk man)

Då läste jag din TS helt galet. Det var glädjande att höra, att du tillslut fick kraft att lämna honom och att du nu lever i en sund relation med en frisk man. Men du kan inte märka några "spår" av hans beteende i ditt agerande idag? Inte att du agerar och tänker som honom, men att du är traumatiserad.

I don't trust words. I trust actions.

ella84ella

Äldre 12 Jul 07:26

#282

Marie 1 skrev 2016-07-11 20:36:26 följande:

Min sambo var hemsk under tiden vi levde ihop. Inte hela tiden men den psykiska misshandeln fanns ständigt närvarande. Aldrig fysiskt dock. Han styrde allt vi gjorde. Tappade vänner för att han hade åsikter om dem, kunde vara att de var för fula, för ointelligenta mm.

Lång historia kort- Jag tog barnet och drog! Första halvåret var terror från hans sida där jag satte hårt mot hårt. Efter det lugnade han ner sig och hade långa samtal med en vän som känner honom och hans svagheterna väl. Han har slutat supa och ändrat en del annat i sitt liv som handlar om yta till mer jordnära. Upplever att det verkar som han ruskats om rejält och inser vad han förlorat. Eller är det bara ett spel?

Hur vet man vad som är vad? Han har kanske problem med det sociala och sin egen självkänsla. Hans uppväxt har präglats av misshandel och ingen av föräldrarna har brytt sig. Han har under sin uppväxt inte fått någon bra förebild hur relationer ska fungera.

Är det någon som tagit upp med sin partner att de har narcissistiska drag? Hur har de då reagerat?

De är experter på att framkalla fejktårar och sympatier från andra. Vänder sig så till någon som de vet kan förmedla till dig om dennes mående och synbara förändring. Också ett spel. Se på mig. Jag är också bara människa. Stackars mig. Alla är så dumma. Sedan kommer hämnden.

Min Exman också likadan bakgrund. Verkar vara en viktig faktor i dessa mäns liv. Liknade barndomstrauman.

Det är väl därför man ska bryta och inte låta sina egna barn behöva se det samma? Döttrar (som jag själv, pappa som var likadan) växer upp till offer och söner till förövare (ja, jag vet inte 100% och har inte all fakta osv, finns välfungerande familjer som ändå har barn /vuxna med avvikande beteende.. Men det finns en överrepresentation här...)

Han kommer i ena stunden hålla med, ja jag är ett monster, hemsk osv eller i nästa säga att det är du som är sjuk eller fel på dig osv...

Finns så många exempel, men de går till sin omgivning eftersom de ej är experter och går att manipulera. Annars skulle de vara villiga att söka hjälp. Men i undantagsfall där de följer med till rådgivning eller enskilda samtal så visar sig deras rätta jag ganska snabbt...

ella84ella

Äldre 12 Jul 07:34

#283

Detta är något som drabbar alla. Alla kan bli ett offer för en narcisist/psykopat. Oavsett din bakgrund, iq, utbildning, social status osv. Kvinnor (och män) som utsatts för sådan här psykisk terror finns överallt. Psykologer, poliser, butiksbiträden, läkare, arbetslösa, lärare, rika, fattiga, vackra och ordinära osv. Vi finns överallt. Och ni som ännu ej upptäckt det men ni är ej ensamma. Om ni bara hade en aning om vad som döljer sig bakom stängda dörrar, väggar och fasader, byggda murar och försvar. Vi tror vi är fantastiska skådespelare, men en dag upptäcks du och då kommer du plötsligt se på omgivningen annorlunda och upptäcka hur fruktansvärt vanligt förekommande detta är.... Alla har någon/några i sin omgivning som är utsatta. Kanske den du minst anat, eller vill tro kunde 'hamna' i ett sådant helvete

anemon1

Äldre 12 Jul 08:04

#284

Illusion skrev 2016-07-12 00:11:41 följande:

Då läste jag din TS helt galet. Det var glädjande att höra, att du tillslut fick kraft att lämna honom och att du nu lever i en sund relation med en frisk man. Men du kan inte märka några "spår" av hans beteende i ditt agerande idag? Inte att du agerar och tänker som honom, men att du är traumatiserad.

Absolut, men de bleknar ju mer jag distansiert mig från exet. Fortfarande kan saker jag gör (t ex en enkel sak som att jag tappar en gaffel) följas av en instinktiv tanke att vara beredd på en kränkande kommentar och hur jag parerar kring den när barnen var i närheten.

Det finns ett otroligt verbalt och manipulativt försvar i mig (för att överleva den relation jag hade) som jag ibland kan vara orolig för drabbar andra. Jag är inställd på att vinna och klara mig, men det sunda i detta är att jag är fullt medveten och kan hindra att det går för långt.

Det som är jobbigt i min nya relation är att min man har en tysthet ibland i diskussioner (när han letar svar, och det kan ta lång tid), jag kopplar det direkt till "silent treatment" och hela mitt försvarssystem går igång på det och jag blir förtvivlad. Det är mycket svårt att förklara mi reaktion.

anemon1

Äldre 12 Jul 08:10

#285

ella84ella skrev 2016-07-12 07:26:09 följande:

De är experter på att framkalla fejktårar och sympatier från andra. Vänder sig så till någon som de vet kan förmedla till dig om dennes mående och synbara förändring. Också ett spel. Se på mig. Jag är också bara människa. Stackars mig. Alla är så dumma. Sedan kommer hämnden.

Min Exman också likadan bakgrund. Verkar vara en viktig faktor i dessa mäns liv. Liknade barndomstrauman.

Det är väl därför man ska bryta och inte låta sina egna barn behöva se det samma? Döttrar (som jag själv, pappa som var likadan) växer upp till offer och söner till förövare (ja, jag vet inte 100% och har inte all fakta osv, finns välfungerande familjer som ändå har barn /vuxna med avvikande beteende.. Men det finns en överrepresentation här...)

Han kommer i ena stunden hålla med, ja jag är ett monster, hemsk osv eller i nästa säga att det är du som är sjuk eller fel på dig osv...

Finns så många exempel, men de går till sin omgivning eftersom de ej är experter och går att manipulera. Annars skulle de vara villiga att söka hjälp. Men i undantagsfall där de följer med till rådgivning eller enskilda samtal så visar sig deras rätta jag ganska snabbt...

Precis, "man är ju bara människa" har jag hört som förklaring till de mest hemska saker han gjort. "Alla kan må dåligt ibland". Ja, jag satt i terapi med honom och då fick jag höra i ett vredesutbrott att jag var "sjukligt empatisk" och borde söka hjälp. Kan man vara det?;)

ella84ella

Äldre 12 Jul 12:06

#286

anemon1 skrev 2016-07-12 08:10:17 följande:

Precis, "man är ju bara människa" har jag hört som förklaring till de mest hemska saker han gjort. "Alla kan må dåligt ibland". Ja, jag satt i terapi med honom och då fick jag höra i ett vredesutbrott att jag var "sjukligt empatisk" och borde söka hjälp. Kan man vara det?;)

Man kan vara självutplånande till slut i sin vilja att hjälpa andra och uppleva att man måste vara den som hjälper och finns till hands.

Tills man inser att man är uppäten/ 'ur äten' och det inte längre finns något 'jag' kvar.

Behöver insikt om varför och vad det är man försöker fylla och undvika, i livet, om sig själv.

Måste acceptera att man ej till för att leva för andra eller genom andra, det är bara en själv som blir lidande.

Det är ett skydd i sig. En flykt. Att lägga allt på att ta hand om andra. Att inte behöva se om sig själv eller ta hand om sig själv. Ett slags självskadebeteende.

Jag vill undvika mig själv, upplever att jag ej förtjänar bättre än detta. Så lägger all energi på andra när egentligen borde styrs upp mitt eget liv och njuta utav det.

Men tar mycket och kräver mycket. Att veta och vilja. Att kämpa

Narvalen

Äldre 12 Jul 12:24

#287

anemon1 skrev 2016-07-11 15:13:09 följande:

Ja, absolut - vi hade en fruktansvärt jobbig grej med fritidsaktiviteter. Det är så ofattbart vilka grymma saker de kan utsätta deras egna barn för. Det hela slutade med att det ena barnet undviker aktiviteter, för det var "fel" val hon gjort och det straffade han med "silent treatment". Jag funderar på att ta mina barn till någon vi kan prata med tillsammans när de är äldre. Mitt eget barn som nått tonåren har frågat "vad är det för fel på pappa, berätta?". De får givetvis skador av det som händer, och de reagerar som man skulle göra naturligt (kämpar emot = förödande) tills de upptäcker vilken dominans de är utsatta för.

Det hjälper en i kämpandet att se narcissisten som en 2-åring i sina instinktiva reaktioner. Man måste sträva mot 0-kontakt. Klippa deras vägar till att påverka en.

Mina barn, iallafall tonåringen vet vilken dominas han utsätts för och han vet också att han är maktlös, så han har gett upp så att säga. Är det inte hemskt.

Att prata med någon utomstående tror jag är jättebra. Min yngste ska prata med skolkuratorn i höst har vi bestämt. Skolsköterskan är bra också, men verkar inte ta på allvar. Svårt att få tag på en bra terapeut bara. Jag har själv sökt i Göteborgsområdet men det är som att leta efter en nål i en höstack.

Att kämpa mot 0-kontakt är det ultimata, men det går ju inte om man har barn ihop.

PoL

Äldre 13 Jul 13:32

#288

Narvalen skrev 2016-07-12 12:24:49 följande:

Mina barn, iallafall tonåringen vet vilken dominas han utsätts för och han vet också att han är maktlös, så han har gett upp så att säga. Är det inte hemskt.

Att prata med någon utomstående tror jag är jättebra. Min yngste ska prata med skolkuratorn i höst har vi bestämt. Skolsköterskan är bra också, men verkar inte ta på allvar. Svårt att få tag på en bra terapeut bara. Jag har själv sökt i Göteborgsområdet men det är som att leta efter en nål i en höstack.

Att kämpa mot 0-kontakt är det ultimata, men det går ju inte om man har barn ihop.

Jag fick bra hjälp av en psykolog på kvinnocentrum i Linne - kolla vilka jourer som finns nära er och vilka som har psykologer, testa att ringa dom! Där har de ofta mycket relevant kompetens inom området, fast jag vet inte ifall de även kan ha barnsamtal.

huxflux

Äldre 13 Jul 21:19

#289

Ett mantra som hjälpt mig när man känt sig svag, arg och ledsenMen du sattes inte på vår jord för att offra ditt eget liv för att tillfredsställa någon annans behov.

anemon1

Äldre 15 Jul 17:48

#290

Marie 1 skrev 2016-07-11 20:36:26 följande:

Min sambo var hemsk under tiden vi levde ihop. Inte hela tiden men den psykiska misshandeln fanns ständigt närvarande. Aldrig fysiskt dock. Han styrde allt vi gjorde. Tappade vänner för att han hade åsikter om dem, kunde vara att de var för fula, för ointelligenta mm.

Lång historia kort- Jag tog barnet och drog! Första halvåret var terror från hans sida där jag satte hårt mot hårt. Efter det lugnade han ner sig och hade långa samtal med en vän som känner honom och hans svagheterna väl. Han har slutat supa och ändrat en del annat i sitt liv som handlar om yta till mer jordnära. Upplever att det verkar som han ruskats om rejält och inser vad han förlorat. Eller är det bara ett spel?

Hur vet man vad som är vad? Han har kanske problem med det sociala och sin egen självkänsla. Hans uppväxt har präglats av misshandel och ingen av föräldrarna har brytt sig. Han har under sin uppväxt inte fått någon bra förebild hur relationer ska fungera.

Är det någon som tagit upp med sin partner att de har narcissistiska drag? Hur har de då reagerat?

Japp, jag var väldigt intresserad av vad han skulle säga. Ni skulle nästan skratta år svaret gissar jag. Jag måste "inboxa" för att berätta i f detta läses av fel person, man vet aldrig. Det kan bli för tydligt.

Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

INNEHÅLL