Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Vad glad jag blev att jag hittade denna sida. Känns befriande att läsa om andra som är och har varit med om samma sak som jag. Jag skulle så gärna vilja ha kontakt med någon i Göteborgsområdet för att prata och inte känna mig ensam i detta. Det är ju ingen annan som riktigt förstår tyvärr. Jag är 47 år, mamma och har blivit utsatt i ca 15 år.

Hej,
Kanon att det finns en sådan grupp :) men tyvärr kommer jag inte in på den sidan. Det står att jag inte har tillgång till den. Hmmmm....Provade att söka på numret också men det gick inte heller. Finns det något namn jag kan söka på? 

För mig räcker det med att den är sluten.

Jajjemen :) Vad bra!

Jag kände att jag inte kan vara med trots allt eftersom det syns. Blir för många frågor. Är rädd att det kan vändas emot mig. :(

Hmm...just det här med att ha barn tillsammans. Man blir inte riktigt fri. Jag försöker vara en stabil mamma och pratar öppet med dom för jag tror på att inte sopa under mattan. Inte snacka skit om pappan utan hjälpa barnen med öppna frågor. Hur de känner etc. Är det konstigheter berättar dom och jag försöker hjälpa, men jag märker att det är tätande att ha en pappa som har denna märkliga störning. Det tar jättemycket energi för mig att hela tiden ha tentaklerna ute, för jag vet strimmats lilla felsteg från mig gör att han "hugger". Svårt att leva så här. Är det någon som är med om något liknande?

Nej, vi bor inte tillsammans. Vi har haft ett av och påförhållande under många år (ganska klassiskt i sammanhanget har jag förstått) Men nu är det helt slut och han har sedan någon månad träffat en annan. Jag tror barnen förstår även om de är små. Det är känslan de anammar. Sedan är det hur pappan behandlar mamman när barnen är med. Om det är nedlåtande med angrepp etc är det inte alls bra för barnen. De får ingen bra bild av hur relationer mellan en man och kvinna ska vara. 
Även om man separerar så använder en narcissist barnen som ett redskap i olika sammanhang som tex kan ha med umgänge att göra för att få sin vilja igenom. En sak jag varit med om är att hindra barnen från att ha kontakt när de är hos honom för att han ska ha makten. Det finns jättemånga exempel. Men det finns hopp. Barnen blir större och snart är de vuxna. Känns så långt bort bara. Jag tycker ändå att man ska separera om man har barn. Då finns det iallafall ett stabilt och tryggt ställe för barnen där man kan försöka ge dom bra värderingar.

Jag kan känna igen mig i det du skriver om att förhandla ut sitt barn. Ryser när jag läser det. Jag har haft problem med fritidsaktiviterna. Att de ska få ha dom. Men jag har lyckats (tillsammans med barnen). Det gäller att förhandla på "rätt sätt" så han tror att det är hans verk om man säger så. En fajt funkar ju inte.

Det värsta är tycker jag att personer med narcissistisk störning kommer undan hela tiden känns det som. Ingen utomstående kan tro att just HAN är som han är bakom stängda dörrar. Varför? Det gör mig så besviken och sorgsen.

Mina barn, iallafall tonåringen vet vilken dominas han utsätts för och han vet också att han är maktlös, så han har gett upp så att säga. Är det inte hemskt.

Att prata med någon utomstående tror jag är jättebra. Min yngste ska prata med skolkuratorn i höst har vi bestämt. Skolsköterskan är bra också, men verkar inte ta på allvar. Svårt att få tag på en bra terapeut bara. Jag har själv sökt i Göteborgsområdet men det är som att leta efter en nål i en höstack. 

Att kämpa mot 0-kontakt är det ultimata, men det går ju inte om man har barn ihop. 

Ja, igenkänningsfaktorn är stor i många av trådarna här och det är så bra att inte känna sig ensam i detta som iallafall jag har gjort i många år. 

Att distansera sig från sin fd partner och bryta är ju enda sättet, men för oss som har barn med en sån här man...Hur i hela friden gör man??????
Nu har mitt ex (som gjort mig så himla illa genom åren) träffat en ny kvinna sedan ett par månader tillbaka. Jag får liksom inte riktigt ihop det med mina tankar så jag förundras över varför han plötsligt är supertrevlig, snäll, mogen och allt som är bra mot mig nu när han inte var det innan han träffade henne. Som en omvänd hand. Han är tydligen väldigt lycklig med henne. För er som har mer kunskap än jag om narcissister undrar jag om det är någon av er som förstår detta beteende och tror ni att han är likadan mot henne som mot mot mig eller är han plötsligt en underbar människa. Det verkar ju konstigt. Kan det vara så att det bara är vissa personlighetstyper som en narcissist trackar ner på och andra inte?